Nödvändig reflektion

Hej svenskar.
 
För stunden är jag mycket glad. Märker att jag påverkas väldigt mycket av mina känslor och lever för det mesta i stunden vilket gör att jag dramatiserar situationer, deppar ner mig, och har svårt att se dem utifrån och förstå att de bara är en liten del av mitt utbytesår och att jag måste ha tålamod. Jag tror också att jag ofrivilligt har en egen prestationspress. Måste prata!, måste vara social!, spanska!, gör saker!, träffa personer!, var glad för fan! Haha, överdrivet såklart och som tur är en del av mig fortfarande smart och förstående. Tror också mitt maniska läsande av utbytesbloggar bidrar. Mitt medvetande tar in all info från många personers erfarenheter som de upplevt under ett helt år och försöker applicera det på mitt utbytesår som jag hittills bara hunnit leva en månad. 
 
När jag blickar tillbaka (och när jag är pigg, har ätit och umgåts med trevliga människor) har jag det jättebra. Står och småsnackar med La Nana Rosita vid strykjärnet, vet var chokladen och tepåsarna finns, whatsappar med mina klasskompisar, kindpussar diverse personer jag möter i korridoren, skriver ner slang och uttryck i min mobil, går hem ensam från skolan i regnet och sjunger tyst för mig själv, viker upp skjortärmarna och släpper lite på slipsen, skrattar och frustar åt Tamara vid köksbordet, värmer mig vid ugnen som alltid står på, tittar på amerikanska filmer dubbade till skanska, vet knappt hur fredagskvällen med carrete och dans blir men det är okej, frågar que pasa och donde vamos och missförstår, får komplimanger för mina örhängen och stoppar ner mina fötter vid en värmekudde i sängen varje kväll. 
 
Jamen ni ser ju. När man buntar ihop allt bra och undviker allt dåligt är det klart andra som läser tror att jag am living the exchange dream. Källkritik gott folk!
 
Nu ska jag lämna datorn och gå ner till köket. Ta hand om dig.

Nu börjar mitt andra liv.

Hej,
 
Nu är jag framme hos min familj. Men jag kan ta det från början.
Ella och jag kom till flygplatsen i Santiago och där möttes vi av YFU volontärer och tillslut var vi alla 57 utbytesstudenter (22 var tyskar). Vi käkade frukost och sen åkte vi buss i två timmar till en by som heter Olmué uppe i bergen och naturen var jättecool. Man såg de snötäckta Anderna och det växte kaktusar överallt. Byarna bestod av små slitna hus. Vi bodde på en resort ungefär med stugor man bodde i, jag sov med två tyska tjejer. Första dagen var jag så trött, magen var alldeles bubblig. De 4 dagarna bestod av att äta jättemycket mat, ha lektioner om kulturen, familjen, relationer, skolan, prata med alla på engelska (hej var är du ifrån, vart ska du) och dansa. Ledarna satte på chilensk musik och försökte lära oss reggaeton. En kväll kom ett danspar och visade nationaldansen också. Sista dagen åkte vi tillbaka till Santiago och till YFU kontoret. Där väntade alla familjer som bodde i staden. De hade delat ett rum i två med studenterna på ena sidan och familjerna på den andra och sedan tog de bort väggen och så blev de uppropade och kramades. Sedan blev jag och två tjejer till intervjuade till en film och vi åt lunch. Jag hade planerat att Vesna, min storasyster som pluggar i Santiago skulle besöka mig och Magaly skulle också komma. Men sen får jag ett sms av Vesna som säger att Tamara (som kom hem från USA den morgonen) också kommer så jag blev jättechockad när de kom men det var så kul. De pratade såå mycket om allt (på engelska) och skrattade och gav mig en chilensk flagga. Sedan kom Malagy också! Skönt med en person man känner och som vet om den svenska kulturen. Vesna skjutsade oss till Magalys lägenhet och jag sa hejdå till Vesna och Tamara (T kommer på torsdag). Vi träffade hennes man Rafael och sedan åkte vi till ett berg med otrolig utsikt över Santiago som är enormt. Där träffade vi också de andra utbytesstudenterna som turistade runt. Det kändes lite lyxigt att ha en chilenare som tog hand om mig. Vi åkte till Sydamerikas största shoppingcenter som ligger i Chiles högsta byggnad för att köpa simkort och shampoo och sånt. Sedan hem till hennes föräldrar som jag träffat förut i Sverige men som bara pratar spanska och blev bjuden på hallonjuice och apelsinkaka (alltid ska man käka nåt). Sedan hem till henne för att få en lugn timme på detta dygn och sedan till hostellet som de ca 10 andra utbytesstudenterna bodde på. De andra hade redan lämnat med buss så jag fick inte säga hejdå till dem. De som var kvar var de som skulle flyga, alltså upp till öknen eller långt söderut. Sa hejdå till Magaly och lovade att jag skulle besöka henne igen och joinade de andra. Åh det var så mysigt där. Vi sov i en sovsal och kl 5 blev vi väckta och äkte till flygplatsen. Några droppade av vid gater tills jag, en amerikan, två danskar och tre tyskar skulle ta planet till Punta Arenas med stop i Puerto Montt. man såg Patagoniens berg och fjordar och det var så vackert. Jag var inte alls nervös men när vi kom ut för att hämta våra väskor stod alla familjer på andra sidan av en glasvägg och Rodrigo, Juanita och Branko stod där med en jättefin skylt. Tog min väska, sa hejdå till de andra och mötte dem. Började nästan grina när jag kramade värdmamman men lyckades hålla mig. När vi kom ut blåste det jättemycket (såklart) och vi åkte in till stan och huset. gud, allt är helt annorlunda. Mitt rum är jättefint med helt galna färgmatchningar och allergifria lakan (gud så omtänksamt även fast det inte behövdes). Hunden Sultán är urgullig men alltid utomhus och jag har inte känt av den än. Vi åt empanadas (mycket snarlika pancerottis!!!) och sedan tog jag och värdbrorn Branko (han kan engelska) en lång promenad genom hela staden. Han visade huvudgatan, skolan, havet och berättade om allt. Sen fikade vi lite och sedan några timmar ensam på rummet, vilket gjorde mig lite deppig för då insåg jag allvaret. Men iaf, vi behövde frukostmat så jag och Branko åkte till el supermercado och köpte chokladflingor och jordgubbsmjölk. Nu har jag duschat och ska sova för imorgon 7:50 börjar jag skolan. Herrejävlar. 
 
Mitt liv alltså. Jag känner mig helt uppochner och humöret växlar varje timme och jag är konstant trött. Men gud nu när jag mött hela familjen känns det bra och alla är så snälla mot mig. Jag är bara så rädd och nervös inför framtiden, typ om några timmar, dagar, veckor. Mamman pratar bara spanska men vill säga mig att om jag har några som helst frågor och vad som helst så ska jag fråga henne och pappan skrattar åt sina egna skämt och visar deras mycket avancerade dusch. Spanskan jag trodde inte fanns inom mig gör det om än mycket vagt och bara jag inte pratar för mycket engelska med syskonen (vilket är såå skönt!) kommer det nog gå framåt. Har lagt in alla mina kläder i garderoben och satt upp två foton av mina kompisar och mamma och pappa. Usch, får en klump i halsen när jag tittar upp på dem, inte bra. 
 
Detta blir både blogginlägg och email för no way att jag skriver allt detta igen.

3 dagar kvar

Och jag fattar inte. Nu har jag sagt hejdå till alla mina kompisar jag har och nickat och skakat på huvudet och hållit med och försökt pressa fram en tår men icke. Jag pratar mycket och snyggt om det men hur många gånger jag än försöker upprepa det är det tomma ord för mig, som inte vill bli förstådda. Ärligt talat går jag mest runt här hemma och känner mig deppig och orkeslös. Jag och mamma har packat 22 kilo kläder, det mesta är klart. Nu borde jag inse situationen och inte låta dessa värdefulla timmarna glida ur händerna på mig. Carpa Sverige och alla småting runt omkring mig. Jag hoppas mitt undermedvetna inser för det gör inte jag. 
 
Att jag snart, efter flygresa och 4 dagars läger med andra förvirrande studenter, ska befinna mig bland främmande människor som inte förstår mig eftersom jag inget kan säga, befinna mig i vinter och kyla och ha så mycket självtro så att jag kan klara av allt detta, ensam.
 
Ett försök till egobild i sann smartphoneanda. Ja, detta postas från min nya mobil. Gud bevare mig.

Sommar i P1: Katarina Gospic

 
Lyssna: Sommar i P1 med Katarina Gospic 20130626 13:00
 
Fy fan vilken smart kvinna. Jag tror alla människor skulle må bra av att lyssna på hennes sommarprat. Medan jag nu låg i min säng och stirrade upp i mitt källartak med vattenledningar och sprickor vidgades mina ögon av alla uppenbarelser hon visade genom sina slutsatser om hjärnan och samhället. Jag kunde också koppla saker till mig själv; skolgång, feminism, världsbilder och Chileutbytet. 
 
Lyssna. 

Kobra - Analog Längtan

Jag har precis tittat på det programmet och jag är i extas!!!! Sånt sjukt bra program! Så fyndigt gjort, så snyggt, vackert och framförallt INSPIRERANDE. Tar upp mycket intressanta ämnen och jag imponeras av konstnärernas envishet och uppfinnerikedom! Och jag är också emot en allför snabb digital värld där allt besår av ettor och nollor. 
 
Förrutom Kobra följer jag Korrespondenterna. Ååh jag älskar SVT och kultur och världen! Känner att jag är inne i min tonårsperiod där man helt går in för en sak och tycker ens åsikter och intressen är det viktigaste i världen. Och idag insåg jag att jag skulle vilja ha fler yrken är läkare; författare? Bokförlag och korrläsare? Tv? MUSIKER? Forskare? President? Hippie?
 
Okej, nu spårade det ur. Jag ville bara säga att jag rekommenderar att se Analog Längtan. Det var allt. 


Lotta Lundgren

Via en lång historia hittade jag den här tumblrn. Jag älskar Lotta Lundgren, har jag kommit på. Såg alla avsnitt av Historieätarna, brilliant. Hennes sommarprat var också ett av de bästa.
 
http://lottalundgrengifs.tumblr.com/ För guds skull.
 

En helt vanlig dag

Denna text är skriven av Nina Åkestam.
 
Det är morgon. Ganska fint ute, det börjar bli vår. Jag dricker te och kokar ett ägg och bläddrar i DN. I tidningen kan jag läsa en artikel om Alexander. Han är en 35-årig tvåbarnspappa från Rumänien som har lurats till Sverige av människohandlare för att sälja sex till svenska kvinnor. Han ville inte, trodde att resan handlade om städjobb på ett byggföretag, men när han vägrar blir han inlåst i en lägenhet av sin före detta flickvän och hennes medarbetare. De misshandlar honom svårt, hotar att döda hans barn. När svensk polis stormar lägenheten utvisas Alexander utan utredning till Rumänien, där människohandlarna väntar på flygplatsen. Mardrömmen börjar om igen.
 
För att muntra upp mig lite går jag in på Aftonbladet.se. Där kan man i alla fall läsa om Oscarsgalan. Vad männen hade på sig, och vad de kvinnliga skådisarna och regissörerna har uträttat under året. Sådär som det brukar vara. Jag kollar också på ett klipp från galans inledning, ett spexigt sång- och dansnummer där konferencieren redogör för vilka manliga skådisars snoppar vi har fått se på film under året. Rätt kul, faktiskt, även om skådisarna själva verkar lite obekväma. Äh slappna av lite, tänker jag. Det är ju helt naturligt med snoppar! Vi pratar ju bara om dem för att vi gillar dem!
 
När jag kommer till Handels är jag taggad till tänderna inför min nya kurs, Genus och entreprenörskap. Jag har läst på i flera dagar och fast min kompis frågade hur sjutton det kan finnas 600 sidor skrivna om manliga entreprenörer, vad finns det är säga liksom?, känns det toppen att vi i alla fall är fem personer som är intresserade av det. Man börjar ju bli lite trött på att alla tar för givet att entreprenörer är kvinnor. Entreprenörskap kan faktiskt vara ett utmärkt sätt för män att hinna jonglera familj och arbete, har artiklarna förklarat för mig.
 
Efter jobbet tar jag en sväng förbi releasefesten för en branschkollegas nya bok. Han har intervjuat några framgångsrika män som har jobbat i reklambranschen. Det behövs fler manliga förebilder, förklarar han för SvD Näringsliv. Det duger inte att bara ha kvinnor på ledande positioner när man ska kommunicera med alla. Det är bedrövligt att en manlig art director tjänar 3 800 kronor mindre än en kvinnlig. Och för projektledare är skillnaden 8000!
 
När jag går hem har det hunnit bli kväll. Jag går ganska fort, det har blivit kallt ute, och jag ser hur killen som går framför mig snabbar på stegen när han hör mina klackar bakom sig. Han vänder hastigt på huvudet. Jag märker hur hans axlar sänks när han ser mig; jag är ser nog inte ut som en typisk brottsling. Men ändå korsar han han över till andra sidan gatan. Jag tycker att det är bra. Man ska inte utsätta sig för risker i onödan. Han vet ju faktiskt inte vem jag är och folk är inte alltid så snälla som de ser ut. Jag påminner mig om att berätta det den dagen jag själv kanske får en son.
 
Jag kommer hem, dyker i säng och släcker lampan. Imorgon är en ny, helt vanlig dag.

Återförening med Ella

Jag ska till Australien och till Ella. I 7 månader har vi varit ifrån varandra men om 18 dagar flyger jag ensam till andra sidan jorden och hälsar på henne och hennes familj i Adelaide. I min väska kommer det ligga mannagrynsgröt, lösgodis och knäckebröd. Och bikinis, vandringsskor och kamera. Jag ska få hälsa på på hennes australienska skola, vi ska på filmfestivaler, tälta bland kängurus, bada i havet, fika och kramas och ta igen allt som missats sedan i augusti. Jag är så otroligt förväntansfull!!!!!!!!!
Vi tar en svängom från då vi träffades.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Pensamientos de hoy

Tänkte skriva av mig lite. Vad vet jag inte än, men det känns som om jag behöver det.
 
Jag visade låten Same Love till Helga och hon blev alldeles till sig och vi började genast klura på den. Det är så underbart när sånt händer, att båda känner så starkt för en låt och man hittar de rätta ackorden och hon får världens lyckoattack och hon rappar och Ellen sjunger stämmor och kör cajon och vi skippar lunchen bara för att jobba vidare med den. Det är så fullt med inspiration. Jag älskar inspiration. Senare i vår ska vi ha en riktig konstert med paus i mitten och 20 låtar. En riktig konstert med inträde. På riktigt. Och jag älskar att spela trummor, så otroligt kul. Trodde aldrig att det skulle bli mitt... (sång, piano, gitarr, trummor) fjärde instrument. Och på allt det här repar jag rockband, skrålar Ronjas Rövarsången på kören och spelar klassiskt. Musik är bäst. 
 
Jag börjar få panik över spanskan. Om ett halvår ska jag fan enbart höra och prata det, annars överlever jag inte. Jag läser långsamt högt ur mammas gamla spanskaböcker och försöker babbla spanska med mina stackars klasskompisar. Jag ska nog kontakta min gamla spanskalärare, hon kommer bli galen, och fråga om gamla stenciler. Vad som helst. Tengo que aprender espanol. Inmediatamente! YFU sa att jag skulle få veta vart jag ska flyga så att jag kan boka biljetter nån gång januari/februari och jag kollar min mail flera gånger om dagen. Och allt galet som händer när jag har fått reda på min familj orkar jag inte ens tänka på. Det är för mycket och samtidigt känner jag oftast ingenting. Det här är en stor grej Tove, fattaru inte att du ska flytta till Sydamerika?? Nej, inte än. Eller jo, eller jag vet inte. 
 
På sportlovet ska pappa, jag och syskonen hälsa på min mormor och morfar. Hold it, va? Det passar inte ihop. Två av mina världar kommer mötas, vilket känns mycket konstigt. Jag kan inte se mina syskon stå i deras hus. Men jag längtar ihjäl mig. Att mina syskon får förstå att jag har en mycket större familj och ett annat liv kommer kännas underbart. Allt knyts ihop liksom. 
 
Och jag ska resa till Istanbul.
 

Studio

Något som ger mig otroligt mycket inspiration är att se artister sitta i studios och skapa musik. Det är ett drömscenario jag har. Att ha duktiga musiker runt sig, idéer som flödar, tappa bort sig, mixa, finjustera, ta om och höra sig själv som tillslut blir en del av färdig producerad musik. 
  
  
  

Life of Pi

 
 

Lista med 24 bilder

Igår fick jag jullov! Tack och lov, för annars skulle jag gått i skolan tills världen går under. Jag skippade dock firandet i kyrkan för att tjäna pengar istället. Idag vaknade jag vid 11, åt frukost i några timmar och nu är klockan plötsligt snart 4. Carpe diem. 
 
Sofia tyckte jag skulle göra ett inlägg, okejdå. Jag vet att det är jättetyst här nuförtin. Dessutom fotar jag aldrig. Men inspiration ska man inte tvinga fram. Jag får lov att snällt vänta. 
 
Så istället snodde jag en lista från niotillfem!
 
1. En bild på dig som du själv tycker om.
 
2. En bild på dig hemma.
 
3. En bild på din bästa vän.
Å VAD JAG SAKNAR DIG!
 
4. En bild på någon du beundrar.
 
5. En bild på dig som togs i somras.
 
6. En bild på någon du älskar.
 
7. En bild på dig när du ser ut så som du alltid skulle vilja se ut.
 
8. En bild från en av de bästa kvällarna i ditt liv. (Vi tar några stycken)
En kvällsgudtjänst på konfalägret i solnedgången.
 
En halvåttahosmigkväll med manligt tema. (där har du din bild Astrid)
 
En kväll när Ella och jag var ensamma på hennes land.
 
En kväll i Verona med mamma och Agata. Efter detta foto satte vi oss på en bar vid ån och jag fantiserade om mitt framtida café.
 
En kväll i London då vi virrade runt i eurofi och råkade hamna vid ett öde Buckingham Palace.
 
En kväll i Wisconsin då vi såg Batman och Dark Shadows på outdoor theatre drive in och sedan fick åka polisbil.
 
9. En bild på ditt (dina) rum.
 
Jag måste ta nya bilder på mina rum, herregud.
 
10. En bild på ditt favoritdjur.
(Nick Brandt)
 
11. En bild på dina framtidsdrömmar.
 
12. En bild på någon som du saknar.
 
13. En bild på några av dina favoritsaker.
 
14. En bild på dig som du inte visste om att den togs.
 
15. En bild på ett utav dina favoritcitat.
 
16. En bild på dig som barn.
 
17. En bild på dig som tonåring.
Sekundsfärsk. I mina ungdomliga glansdagar.
 
18. En bild på din familj.
 
19. En bild på dig från idag. Det har ni redan fått!
 
20. En bild på din önskelista i år. Har inte någon materiell, men önskar mig en spanskaordbok, Moonrise Kingdom och Sherlock 2.
 
21. En bild på dig när du är ledsen.
Ledsen, lättad och dödstrött efter att ha kommit sist i Ungdomsvasan. What doesn't kill you makes you STRONGER!!
 
22. En bild på dig när du är glad.
 
23. En bild som bäst beskriver ditt humör idag.
 
24. En bild från en tidigare julafton.
 
 

Arkivet

God kväll.
 
Jag har en fin liten tradition för mig själv. Varje månad går jag igenom bloggens arkiv just den månaden för att se hur mitt liv såg ut när jag gick i 7an, 8an, 9an, 1an. I december har jag bloggat 4 år. 4 år. För det mesta ser mitt liv likadant ut. Samma hem och familj och detta ständiga läxmoln som alltid hänger över mig. Men ibland när jag läser mina egna skrivna ord märker jag hur mycket jag har växt. Bara att titta ner på mina händer på tangentbordet ger en kontrast till utropstecknen och smilysarna i inläggen från när jag var 13 år. Det känns härligt. Att jag utvecklats från den lilla flickan jag var då. 
 
Detta är en stor anledning till varför jag bloggar. Att se tillbaka och minnas. Den tid jag har lagt ner på bloggen är enorm. Alla fotografier i alla genomtänkta inlägg, alla tankar jag lättat, och alla egentligen ointresanta dagsuppdateringar. 
 
För att återkomma till mitt ovannämnda livstema; jag struntar i min idrottsupgift och går och lägger mig istället.  

17?

Hej!
 
 
Här sitter jag. Tro det eller ej, om 6 dagar är jag sjutton. 17, den onödiga åldern då man bara väntar på att bli 18; myndig och kunna gå på krogen och supa sig full. Fast för mig är sjutton aldeles tillräckligt, nästan för mycket, men vad kan man göra åt det? I några oroväckande dagar verkade det som om jag skulle bli ensam på min födelsedag. Pappa bokade en resa till Zanzibar utan att kolla om mamma kunde ha mig då jag fyller år, och det kunde hon inte, hon ska på fest! Lagom smidigt. Är det inte deppigt nog att göra mattenationellaprov i 4 timmar på sin födelsedag? Tack och lov kommer mormor och räddar mig. Vi ska väl gå på museums, titta in i gamla kyrkor och fika. Det låter helt underbart. Faktiskt. För en helt vanlig snart sjuttonårig tjej utan någon viss längtan till allt det där andra. 

Arkitekturen ovanför

Varje eviga dag färdas och går jag på Odengatans alltid så fyllda vägar och trottoarer. Och det gör också några 1000 till. På grund av den ack så trogna stressen är det svårt att stanna upp och titta sig omkring, att se något vackert bakom reklamskyltarna och 4:ans blåa metallkropp. Men igår när jag tvingades avbryta min powerwalk vid ett rödljus lyfte jag huvudet en aning och såg de vackra fasaderna och den missplacerade kyrkan mitt i korsningen Odengatan/Birger Jarlsgatan. 
 

Already have done it

I brist på annat kan jag väl visa bucketlist-bilder. Dock inte det jag vill göra utan det jag redan gjort. En del är så självklara för mig att ha gjort och andra låter så fantastiska fastän de inte alls var så speciella (skulle kunna skriva "tolkningsfråga" under varje bild, haha). Att rada upp dessa dramatiska bilder på en gång får mitt liv att se så otroligt bra ut. Men varför klaga över det, nu kör vi!
 

Mitt huvud kastas upp och ner

Måste lätta mitt hjärta. Sånt man gör när man har en blogg.
 
I helgen var det deppigt för jag fick två jobbiga besked på en och samma gång. Dels att jag inte fick ett barnvaktsjobb (jag är DESPERAT efter en inkomst) på grund av att jag inte tålde deras katter. Sedan att jag inte kunde åka till Chile för att jag tydligen var för gammal och för mina allergier. Allt jag har tänkt på varje dag krossades, bara sådär. Allt kändes så orättvist. Jag som har sökt jobb som en dåre och som verkligen ville bort ett år; att tänka att "nähä, får väl stanna i Sverige nästan år också" var så deprimerande. 
 
Plötsligt får jag ett sms av en mamma (hade lagt upp en annons om barnvaktsjobb på grannar.se) som ville ha hjälp. En ängel från ovan! Så efter ett besök hos dom några dagar senare har jag ett jobb! Äntligen! Den dagen ringde också mamma. Hon hade skickat ett mail till YFU och frågat varför det inte gick och förtydligade mina allergier (alla som känner mig vet hur komplicerade dom är) och nu sa hon att jag ändå kunde åka till Chile!! Idag hade vi också fått alla papper man ska fylla i, så nu är det igång!
 
Och kan väl fortsätta med att det positiva. Tex har jag kört bil på motorväg in till stan! Och igår sprang pappa och jag 3,4 km, rekord! Och det bästa av allt det här är att när jag stretchade kunde jag nudda mina tår!
 
Okej, nu taggar vi ner. 
Hejdå.

Vad händer i september?

I helgen var jag i Uppsala hos Sofia och Ulla. Tänk att det tar lika lång tid att åka tåg till en annan stad som det tar att åka till skolan. Sofia och jag satt mest i soffan och tittade på gamla barnfilmer som vi såg flera gånger när vi var små och berättade allt som har hänt sedan vi sist sågs (alledeles för länge sedan). På lördagen tog vi på oss alla regnkläder vi kunde hitta och gick ut i det oändliga regnet. Vi gick genom blöta ängar med hoppande rådjur i tills vi återvände hem, några timmar senare. På söndagen var alla tre sjuka, trots alla scones och tekoppar.

Just nu är det måndag och jag är sjuk. Fast bara sådär lagom sjuk, så att man kan njuta av att vara hemma från skolan. Stackars pappa, som också var sjuk, ville att jag skulle laga pannkakor till honom och mig. Okejdå, för det är ganska mysigt att steka pannkakor till en sjuk pappa. Sedan gick jag den långa vägen till pianot, lite för fort för min kropps bästa, och övade mollskalor och finjusterade drillar.

Jag har också kommit på att när jag tänker på september kan jag inte minnas något som hänt då. En ganska jobbig tanke tycker jag. Jag får väl ta hjälp av bloggen. Tack och lov att jag har den.


Allt jag tänker på just nu

Heej.
.
Redigeringen av alla mina tusen bilder går väl sådär. Istället kan vi prata om något annat, vad tycks?
.
Just nu vet jag säkert minst 20 pers som fugit/flyger/ska fluga bort på utbytesår, och jag är såå avundsjuk!! Men lugn bara lugn, för om ett år är det min tuur! Eller, a. Har inte blivit antagen riktigt än (pfh, detalj), men har varit på intervju och sånt på YFU (Youth for Understanding). Vart ska jag åka? Inte till USA som alla andra svennar, det är ett som är säkert.
.
.
.
.
.
Ni gissade rätt! Chile! Så långt bort som det bara går, spansktalande (jag kan inte spanska) coh så kan man komma i öknen, bergen, städer, Påsköarna, eller i Patagonien.
.
Jag vet att jag är överdrivet tidig med all det här. Man brukar ju ansöka typ höst/vinter, men kunde inte låta blii! Och det här inlägget är så onödigt, alla jag har pratat med vet redan, ha.

Moonrise Kingdom

Klockan är onsdag men jag måste få visa vilken film jag såg idag med Ellen och Ella. Moonrise Kingdom. Jag vill också vara 12 på 60-talet och rymma med en liten scout på en ö i Rhode Island. Fotografiet och musiken av Benjamin Britten var fantastiskt.
.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0