Hej svenskar.

 

Lite dagboksskrivande. I söndags var det traditionell empanadalunch med mormodern och några timmars kortspel. Här spelar de med spanska kort som är helt annorlunda än de med klöver och kungar och sånt. 

 

Under tidens gång har jag plockat på mig några fler skillnader mellan Sverige och Chile. Men såklart är min synvinkel på saker och ting smal, vet ju bara hur det är att bo i just min värdfamilj, min stad och gå till just min skola (som är en privatskola). 

 

* I skolan använder tjejerna inget smink, fast håret är viktigare, det görs olika flätfrisyrer hela tiden.Till skillnad från en hel del tjejer i svenska skolor där alla klär upp sig till perfektion varje dag. När jag går ut på fest klär jag mig ungefär som jag gjorde i den svenska skolan. Dock har jag hört att när sommaren kommer kommer klänningarna också.

 

* Alla har smeknamn. Antingen en förkortning på förnamnet eller något helt annat. Som Youtube. 

 

* Det är få som använder säkerhetsbälte och att en personbil bara är till för 5 personer betyder inget. En gång satt vi 7 pers i en taxi! Finns det hjärterum finns det stjärterum, alla ska med!

 

* Chilenare älskar att fota sig själva och varandra när de gör något och lägger upp allt på facebook och Instagram. Det är därför min facebookprofil är aktivare än aldrig förr! Och ja, killar tar också egopics. 

 

* Här i Punta Arenas bor de många som är ättlingar till kroatiska familjer som emigrerade hit för länge sedan. Många i min skola har efternamn som slutar på "vic", så som min familj.

 

* Tandställning är mycket vanligt. Mina tänder måste vara en katastrof, haha.

 

* Här är det inga problem att ligga i sängen till klockan 12. Och resten av dagen också. Svenskarna skulle få ångest av att inte ha gjort något vettigt med deras liv och mänsklighetens bästa men här tar man vara på de dagar man får vara obetydlig.

 

* Ingen källsortering what so ever. Allt I samma papperskorg; papper, mat, glasflaskor, mjölkpaket, metal.

 

Det var det for now. 

Nu ska jag skriva om spanskan. 

 

Fast det är svårt. För det är så abstrakt men samtidigt så närvarande. Jag tror min hjärna jobbar nonstop med spanskan; lagrar, sätter ihop, kommer ihåg, hittar det glömda och sliter. Under lovet har jag gjort framsteg, det känner jag. Uttryck kommer naturligt och när jag chattar används slang. Vid lunchkonversationer förstår jag ord, och ifall jag anstränger mig, bitar av sammanhanget. Jag är bra på att fråga eftersom frågor utgör majoriteten av det jag säger och jag kan hålla en vettig konversation om ämnen jag vet och har ordförråd för. Med grammatiken tar jag lättaste vägen ut, bara för att bli förstådd och överleva. Presens, en futurum och en dåtidsform, that's all. De andra formerna vet jag om men hör faktiskt inte användas så mycket, eller så tror jag de är okända ord utan att fatta att de är enkla verbböjningar. Igår sa jag till familjen att rätta mig, fast bara litegrann, för nu har jag snackat i snart två månader och allt har kanske varit helt fel, haha. Uttalet har jag ingen aning om om jag har eller inte. Jag försöker bara prata som dem.

 

Jag har såklart blivit tvingad att prata svenska av mina kompisar och det känns så främmande, som att jag knappt förstår själv eller ens hör att jag pratar, svårt att förklara. Men jag börjar förstå hur litet svenskan är, ett totalt främmande språk från nordligaste sidan av jorden. Bokstavskombinationerna är helt annorlunda, allt de hör är konstiga ljud. Alltid när Sverige eller svenska kommer upp refereras det till Tyskland eller att det låter som tyska. Hell no! Liksom nej, jag och Sverige har inget med Tyskland att göra. Fast det är klart, härbortifrån ser man ingen skillnad, det får jag hålla med om. 

 

 

I lördags tog Tamy och jag en sväng med bilen.

 

Igår testade jag en ny sport! Snöskovandring! Jag, Tamy och två av hennes kompisar åkte till skidcentret som också hyr ut snöskor. Vi gick en slingring vacker led på den snö som var kvar upp till toppen av berget, fick en fantastisk utsikt där man såg absolut hela Punta Arenas och travade sedan skidbacken ner. Jag måste säga att likheterna med längdskideturerna i mitt kära Grövelsjön var många och sorgliga och underbara. Vi tar oss en titt. Ungefär hälften av bilderna är Tamaras och några har hennes kompis tagit. 

 

Den stora dagen var kommen! Efter fest i huset kvällen innan började familjen vakna runt 11, 12. Sedan satte vi på små klädprydnader i Chiles färger och åkte iväg till nationaldagsfirandet som är detsamma varje år med samma människor/traditioner/mat/hus och där stannade vi till inpå småtimmarna. 

 

Märker ni att jag skriver alla rubriker på spanska? Ambitiösa lilla jag *slänger med huvudet*

 

I måndags kom storebrorsan från Valdivia så nu är hela familjen samlad och huset fullt av människor. Nu är det ledighet som gäller vilket betyder att den annars låga stressnivån sänks ännu mer vilket gör mig stressad av bara tanken. Aja, spontant som alltid stack Branko, Tamy och jag ut till vildmarken och en sjö (!!!) för att flugfiska, se Sultan förvirrat lufsa omkring (stadshund som han är) och läsa. Det såg faktiskt lite ut som Sverige och våren är påväg så jag var glad. 

 

När stoltheten endå är igång passar de flesta på att visa upp vad de har. Militären till exempel. Min värdmamma jobbar på något sätt inom militären så jag, hon och nyanlända storasystern Vesna från Santiago besökte basen för att kindpussas med en massa människor (jag bor i en väldigt populär familj, haha), ta foton på helikoptrar och se på både flyg- och dansuppvisningar.

 

I fredags var det lite förpepp inför nationalfirandet i skolan. Själva nationaldagen är på onsdag. Vi slapp ha några klasser och gled mest runt och gjorde ingenting, kollade på lekar och nationaldräkter och käkade empanadas. Jag bidrog med att ta med mig min chilenska flagga.

 

Den sista dagen åkte vi i en lång busskaravan ut i vildmarken och GLACIÄREN. Jag satt och tittade ut absolut hela resan dit för naturen var så fantastisk och att fota den skulle bara ha förstört upplevelsen. Vidsträck stäpp, snötäckta berg, betande kusiner till lamor och plötsligt syntes flytande isblock på den blå vattenytan. Efter ett stycke serpentinvägar var vi framme. 

 

Vi tar det i två delar. Här kommer första.

 

Hej. Nu är jag på körresa i Argentina. Bussresan skulle ta 8 timmar, fair enough, men eftersom administrativa saker ska vara complicerade väntade vi FYRA timmar vid gränsen för bussbolaget hade glömt ett tillstånd. Efter 13 timmar kom vi äntligen fram, middag vid 11 och läggdags vid 1. Jag måste vänja mig vid att sent inte betyder sent här.

 

Vi kommer sjunga på en gala med andra körer ikväll och imorgon med T-shirtar med skolans tryck eftersom vi alltid representerar skolan och vår region. På fredag blir det utflykt  och jag kommer få se min första glaciär.

 

Just nu sitter vi runt ett bort i matalen som har wifi och de pratar och jag lyssnar, my life story.

 

Chao chao!

En vacker morgon anländer jag till skolan som vanligt. Öppnar bildörren till ljudet av Abbamusik, säger chao och när jag kliver ut faller mobilen ur skolans mjukisbyxor ner på marken. Tre småsprickor vid knappen, några rispor på kanten, några tårar och insikten att den är utan försäkring senare har ett skal inköpts. Utbudet var inte det bästa dock och detta var det snyggaste av tre alternativ. "Det matchar din hårfärg." säger Tamara. Antar att det är något positivt, haha.

 

Asså. Knäppaste grejen. Vi hade körrep som vanligt och plötsligt kommer TV-killar in och börjar filma oss. Det var inför vår körresa till Argentina och körfestivalen. Såklart sjöng vi sämre än vanligt, haha. Och herregud de zoomade in på mig, såklart. Hörde att de ville intervjua mig också men det skulle ju bli lite svårt med språket där. Om ni känner er osedda och normala, åk till ett ställe där ni är de enda blonda.