Utdrag ur min tankebok

Jag märker att bloggen blir mer och mer avlägsen, vilket är synd. Livet kommer emellan antar jag. Men jag vill inte tappa den, det ska jag inte låta hända. Så sålänge citerar jag min senaste sida ur tankeboken som är som ett suddigt fotografi på just den här stunden av mitt liv.
 
"Cyklar på morgonfuktiga gator mellan buskar i tung äppeldoft. Kommer på skulle-ha-tankar om Chile, såsom hur roliga människor jonglerarkompisarna verkade vara. Vad som skulle hända om jag kom tillbaka nu med min nya energi.
 
Om man kan stanna upp och titta bakom märker man vad intressanta saker vi faktiskt lär oss; Ebolautbrott, radianer, CV på proffsnivå, hur fan en växt fungerar, att skriva kompskiss och musicera på riktigt och veta vilka vi är.
 
Varje kväll sätter jag noga upp några till foton på min vägg. Ger några extra fina ögonblick hedersplatser, låter de stå längst fram på scenen.
 
Hur blir det i höst? Norge, New York, Karibien och Costa Rica på en och samma gång? Eller ska jag fokusera på mitt liv här? Här där jag pluggar, jobbar som barnvakt/köksa/YFU-volontär, försöker hålla i vännerna, gamla som nya och mår bra och göra det jag vill. Ja, det klarar jag."

Hur känns det nu?

Gud, ett av mina största livsproblem (eller intressen?) måste nog vara att leta efter mina känslor. Vill alltid kolla av hur jag känner mig, reflektera över det, känna mer utav de som jag borde ha för stunden och vara på alla platser i mitt sinne på samma gång. Men för det mesta går jag runt ganska så förnöjd i mitt vardagsliv.
 
Min största önskan just nu är att få min mobil som är flera veckor försenad så att jag kan upprätta en bättre kontakt med Chile. Börjar sakna mina vänner rejält nu, som ni kanske märker på alla blogginlägg som kommer på löpande band. Det blir inte bättre av det lovade skypesamtalet med kompisarna som jag alltid skjuter upp.
 
Jag har levt som i en smekmånad den sista tiden. Fått uppleva det bästa av sommarsverige och pratat och myst med de som känner mig utan och innan. Nu åker jag äntligen upp till Falun och sedan blir det fjällvandring och släktträff innan skolan drar igång. Har nog aldrig varit mer peppad på skola än nu! 
 
Just det, har spikat upp 3 flaggor och 3 tavlor hittills - och det är bara i pappas rum.

Hej nu blir rubrikerna på svenska igen

..Skriver jag med mycket vedmod. Mamma och jag hittade precis av en slump en latinamerikansk radiokanal och mitt Chilehjärta vaknade till liv igen. Annars så hinner jag inte med att tänka. Jag åker från skärgårdsö till skärgårdsö, promenerar flera stadsdelar i Stockholm, träffar alla älskade personer som om jag inte ens varit borta, kommer ingen vart i mitt upppackande för att jag lätt fastnar i halvtimmar i en pappershög full med minnen, mina vänner på andra sidan jorden skickar hola och jag vill förklara men kan inte, måste skaffa ny mobil/ID-kort/ställa mig i bostadskö/klippa mig, påtar i trädgårn i 30-gradig värme, sover i samma rum som fnittriga små blonda barn, äter middag med mamma framför TVn och längtar efter framtiden samtidigt som jag håller mina avlägsna gårdagar hårt i handen och vill att de ska följa med mig.

Volví a Suecia

Mitt utbytesår är slut. Jag är hemma i Sverige. På flygplatsen väntade pappa, Marie, Sander, Hedda, Siri, mormor och morfar och jag grinade igen. Vi åt svensk middag ute på altanen och syskonen pratade i mun på varandra medans jag berättade om mitt andra hem. Å min familj är så fin. Mitt liv ligger fortfarande nerpackat i väskorna.
 
Och allt är så likt. Det är som om jag åkte igår, som om mitt hela år i Chile är ett avlägset minne utav en bra film. Luften luktar sommarblomster, jag skuttar vant ner i trappan, sitter snett vid matbordet med fötterna på stolen bredvid och sneglar på mikroklockan, datorn ansluter automatiskt till husets internet och jag häller filmjölk med All Bran i skålen. 
 
Nu ska jag köra bil på första gången på ett år till Mörby centrum efter att ha packat upp Pisco-flaskorna ut Taxfree-påsarna och slängt alla smutskläder i tvätten. Jag har en lång lista med ärenden och många personer att träffa. 
 
Det känns så farligt normalt. Det enda konkreta bevis som kan övertyga mig om att något faktiskt är annorlunda är att jag bär på ett till språk inom mig, som ett hemligt vapen som sprudlar och längtar efter att få användas igen.

En San Pedro de Atacama

Hej jag lever, reser, njuter och fattar ingenting. Lämnade mitt kära hem och min trygghet på de vackraste av sätten och fylls av kärlek och tacksamhet för de fina människorna som jag har ynnesten att få älska. Mamma jag jag har nu hunnit tillbringa några fartfyllda dagar i Santiago med Tamara, åkt skidor på Chiles två bästa skidställen belägna på cirkus 3000 meter med Magaly och hela den vackra familjen och nu är vi på jordens torraste plats Atacama-öknen bland indianruiner, saltade berg och hippies. Om 6 dagar återvänder jag till Sverige men om ni frågar mig och min logik är jag bara på semester och ska snart åka hem till Punta Arenas och fortsätta mitt vanliga liv där jag är en självklar del av samhället. 
 
Äh, nu ska jag hjälpa mamma laga till middag på vårt mysiga hostel och sedan sitta med de andra långa blonda utlänningarna runt elden under stjärnorna.

El último día

När mamma visade sig på flygplatsen grät jag. Hon är precis sig lik, bara på en lite fel plats bara. Hur hon hör mig prata smattrig spanska som den naturligaste saken i världen och se mig i skoluniform och förskräckligt långt hår. Relationen som hon och mina chilenska föräldrar skapar är helt fantastisk, deras förståelse och vänskap mellan varandra är så vacker att titta på. Också hur la nona, efter att ha sett två blonda galna tjejer bada i det kalla havet och fått en dalahästservetthållare som ingen får plocka bort från hennes bord, med gråt i ögonen tar avsked från oss, troligen för alltid i hennes liv. Sultán som äntligen har någon som bryr sig om honom, som på svenska leker med honom och hans plastkyckling utan huvud. När Rodrigo, jag och mamma fnittriga åker med stege och spikar för att sätta upp träskylten min pappa och mina syskon har snickrat i Sverige på en påle på utskiksplatsen. Där står det Djursholm Sweden 14780 km. 
 
När jag lite försenad som alltid kommer till skolan och klassen har pyntat med ballongflaggor, ordnat fika och mat, otroliga presenter och kramar mig. Och när jag bjöd hem mina vänner på completo och alla skrattar och pratar i mun på varandra och och mamma filmar denna unika gemenskap som jag har fått här på andra sidan jorden. När vi fram till klockan 5 på morgonen njuter av att vi finns till. Jag säger ett tacktal som utlöser gråtkalas men jag kan inte för jag är för glad för jag fattar inget. Och när vi dagen efter ligger i en hög på sängen och ser Chile åka ut ur VM i bedrövlig tragik.
 
Nu är det dagen som tungt får bära ordet SISTA. Måndagen, skolan, vännerna, linslunchen, Patty, Rosita, oncen, solnedgången, läggningen.
 
I alla fall i Punta Arenas. För mamma och mig väntar många äventyr och jag är inte på långa vägar klar med Chile. Men nu känns det förjävligt.

Esperando a mi mami, el fin y el comienzo

Just nu har jag tre stycken nummer i mitt huvud. 
 
Om 12 dagar anländer min mamma till Punta Arenas och jag kommer vara den lyckligaste dottern i världen. 
 
Om 17 dagar lämnar jag Punta Arenas, mitt nuvarande liv med familj och vänner och jag kommer vara den lesnaste magallanskan i världen.
 
Om 30 dagar lämnar jag Chile och återvänder till Sverige och jag kommer vara den mest förvirrade och känslostormade människan i världen.
 
 

La guatita mala y el castellano

Hej! Klockan 5 på söndagsmorgonen landade vi på Punta Arenas flygplats och klassresan var slut. Helt fucking underbart. Älskar allt och alla.
 
Och som ett brev på posten kom en trevlig magsjuka vilket gör att jag fortfarande ligger i min säng och har inte gått ut på två dagar. Men det blir väl så när man äter otvättad guayavafrukt köpt på gatan och i allmänhet levt ett orutinerat liv i en vecka. 
 
Annars tänkte jag nu svara på en fråga jag fått, angående spanskan. Hur länge tog det för mig att prata någorlunda bra spanska och hade jag läst spanska innan?
 
I högstadiet läste jag spanska som C-språk, alltså i två år. Sedan gick det två till och det kändes som allt glömts bort. När jag kom till Chile förstod jag nästan ingenting. Fast jo, lite. Kunde ändå på något sätt komunisera med mamman när vi köpte skoluniformen fast prata var svårt. I skolan kunde de flesta av mina klasskompisar enelska så på det sättet överlevde jag. Överlag tyckte jag det gick jättelångsamt. Jag var förvirrad och kämpade och slet. Men jag tror nog det gick i ultrarapid utan att jag märkte det. Ju mer tiden gick ju mer kunde jag följa med i samtalen och bidra själv. Folk sa till mig innan att du kommer greja det efter 3-4 månader men jag måste nog säga att det istället tog 5-6 innan jag kände mig trygg.
 
Nu tänker jag inte på att vi pratar spanska, vi bara pratar på, jag märker liksom inte att jag lever i ett annat språk och det är så mäktigt. Självklart säger jag nog fel i var och varannan mening men det skiter jag i. Sedan måste jag ju säga att min spanska rent stilmessigt inte är den bästa, jag svär och slarvar och pratar lika grov chilenska som mina kompisar och vet ärligt talat inte om jag skulle kunna klara av att tenta av spanskan i Sverige, för grammatiken är inte den bästa om man säger så. Fast nu är jag nog lite hård mot mig själv, jag får ändå bättre resultat på spanska läsförståelsedelen i chiles högskoleprov än vissa i min klass.
 
God natt. Nu ska jag sova så att jag kan gå till skolan imorgon. 28 dagar kvar.

12 de mayo

Hej hola hej!
 
Nu är jag lite pirrig för jag ska rösta i EU-valet! Astrid påminde mig att det kanske var möjligt och visst ska jag göra allt jag kan för att påverka, guud så spännande. Pratade precis med svenska ambassaden i Santiago och de ska skicka valsedlarna med expressfart så att jag kan fylla i dem och hinna skicka brevet till Sverige innan valdagen. Nu ska jag bara komma på vad jag vill och tycker och plugga på om kandidaterna. ALLTSÅ det är så FETT att vara 18!
 
Annars har jag haft en rätt så galen helg med mycket festligheter och lite sömn. Då jag vädjar att mina kompisar inte ska gå hem från mig klockan 5 på morgonen för att jag tycker om dem så mycket och kommer på att det nog kommer kännas lite värre när det riktiga farvälet kommer. Jag kommer aldrig få chans att leva just precis det här livet igen. Varför utveckla och knyta nya relationer när allt ändå ska brytas upp. Jo, för att jag lever precis just nu.
 
Jag är lite överallt på en och samma gång. Sjunger svenska folkvisor som present till Juanita på mors dag, whatsappar bilder från kvällen innan och skriver jajajajaja, planerar mina sverigesommarveckor som troligen kommer vara helt underbara/förvirrade/lugna/förfärliga/fullproppade/ångestfylla/lyckorusiga, sitter och petar på polarna bredvid av uttråkning under skoldagarna som är som eviga håltimmar och längtar till att ensam gå till gymmet. Men för det mesta klurar jag på vad jag och världen är till för, som för det mesta. 

Bli världfamilj!

Hej. Nu ska jag göra reklam!
 
Eller jag ska så ett frö i er, som det så fint heter. Det handlar om att bli värdfamilj! Nu är det ioförsig bara mina kompisar och min släkt som läser min blogg (vilket mina stadiga 20 läsare om dagen visar på haha) men ändå. 
 
Såhär; i augusti någonting kommer en hel bunt utbytesstudenter till Sverige och de sitter just nu och väntar på att de ska få beskedet att en familj vill bjuda hem en till sitt hem. Jag kommer ihåg förra året då jag åkte att jättemånga inte hade fått än, det var i juni någon gång. Själv fick jag reda på min under en svenskalektion en fredagsförmiddag den 7e juni och då ringde jag mina föräldrar och grät i flera timmar (det var lite känslosamt, ja). 
 
Värdfamiljen är det viktigaste i ett utbytesår. Det är fristaden, tryggheten och den fysiska basen för personen som kommer. Jag är så otroligt lycklig över att jag kom en så vacker/galen/konstig/normal chilensk familj som jag nu kallar min. Den har format mig och mitt år totalt. Eller mitt liv kan man väl säga.
 
En värdfamilj kan se ut hur som helst och bo var som helst. Det viktiga är att den består av lagom kärleksfulla personer vilket de flesta av oss är. Jag och mamma har ju till exempel varit värdfamilj, trots att jag bodde halva tiden hos pappa och här i Chile hade jag en hemmaboende syster halva tiden tills hon flyttade hemifrån. Sådana saker kan verka stora till en början men är inget man egentligen behöver oroa sig över. Bara man är nyfiken och har en extrasäng går det bra.
 
Att låta en person från ett annat land komma in i sin familj är otroligt givande. Skitjobbigt också, men det är litet pris man får ta för att se personens utveckling och de relationer man skapar. Jag fick dela mitt liv med en amerikansk syster som jag sedan åkte och hälsade på och som alltid kommer finnas där. 
 
Jag är en aningens subjektiv i mina argument, såklart. Jag vill ju att alla ska få samma möjlighet som jag har fått och att ungdomar runt om i världen vill testa på att leva i Sverige och lära sig svenska (bara där en stor applåd alltså) är ju hur kul som helst! Kanske att du som läser detta blir lite sugen. Om inte, kolla runt i din närhet och se, finns det någon familj som skulle vara intresserad? Dra mig som referens och exempel så kanske det är någon som nappar, vem vet?
 
För att veta mer eller kanske fortsätta rida på inspirationsvågen du precis fick och anmäla; kika in här på YFUs hemsida. Sedan finns ju såklart andra utbytesorganisationer men jag litar stenhårt på att YFU Sverige gör ett bra jobb.
 
 
Äj gud så nostalgiskt det blev. Nu ska jag logga ut och äta de empanadas som blev över från lunchen med la Jua.

Como te sientes?

Nu skriver jag bara utan att planera. Det är så lätt, och självklart, att det blir ytligt på en blogg. Det här gjorde jag igår och det här gör jag idag. Men egentligen är så mycket djupare än så. Som med alla människors liv.
 
Nu har jag 4 månader kvar på mitt utbytesår och nu gäller det att jag tar fram mitt mod och gör så att resten av min tid här blir som jag vill. Förra året mådde jag stundtals rätt så dåligt. Jag som innan trodde jag hade koll på vem jag var, som hade trygga kompisar och ett bra självförtroende tappade plötsligt allt. Ibland kunde jag knappt hitta mig själv. Jag var rädd, tyst och kände mig nästan genomskinlig. Men sedan när jag flydde till solen ett tag byggdes jag upp igen, med bättre och starkade material och nu är jag tillbaka till ungefär samma situation som förrut. Men jag tar allt med ett större lugn och vågar göra saker. Vill och planerar. Jag uppskattar också allt mycket mer för jag har ju faktiskt så mycket fint här. Och om trycket över bröstet ibland kommer tillbaka är det okej, jag går inte sönder. När jag tittar tillbaka kan jag le och minnas så mycket fint och när jag blickar framåt fylls jag med ett pirr. 
 
Till exempel YFU-resan i början av april då vi ska bussa runt i "södra" Chile och jag får träffa mina fina utbytesvänner och bo några dagar hos Tamara. Och då hela klassen åker på klassresa till Påsköarna. Äh fy fan  vad kul. Och när mamma kommer och besöker mig och min familj här och får se allt allt allt och när vi tillsammans tar flyget hem till Sverige och resten av min familj. Och där finns alla som jag älskar och väntar på mig och jag känner sådan livslut när jag tänker på allt jag ska göra under mitt sista år i skolan och efter det. 
 
Sådanna här reflektioner brukar väl dyka upp hos utbytesstudenter ungefär i slutet men trots att jag befinner mig i chillarlandet Chile är jag nog en planerande och alltid för tidig person ändå.

Día Internacional de la Mujer

För ungefär ett och ett halvt år sedan började jag tänka på det här med jämlikhet, eller det har jag nog alltid gjort, men ett intresse började gro och nu kallar jag mig feminist. Så superkul med denna dag då sånt får besylas lite extra! 
 
 
Usch, nu blev jag lite nervös för att posta det här inlägget. Men, varför det? Aja, det är såhär jag tycker.
 
Glad interantionell kvinnodag!
 

Kärlek [Shaliek]

Nu är jag hemma. Och återigen har världen vänds upp och ner, eller så känns det i alla fall. Att man kan få vara med om så mycket och tänka så stort. Känslostormar hit och dit, minnen och analyseringar, framtidsplaner som planeras.

 

Iförgårkväll tog jag snabbt avsked av Branko och Tamara. Jag vet inte om jag kommer se Branko igen. Tamara kommer jag aldrig bo med mer, någonsin. Taxi ensam till La Serenas bussterminal med kaos och ångest och klump i halsen, nattbusstur bredvid bolivianare genom öknen, vaknar upp i ett Santiago badar i soluppgång (almanecer), metro från Estación Central till Pajaritos, buss till Aeropuerto, väntan i 8 timmar, dricker dåligt kaffe och pratar med mamma på telefon, träffar klasskamrat, flygtur över Patagoniens för mig nu välkända toppar och tillslut taxi hem genom min stad och Rosita som öppnar grinden och Sultán som gläfsande kommer hoppandes mot mig. När jag kommer in i huset känner jag dess lukt och minnen från min första vecka kommer till mig med överraskande styrka. Fastän jag har tusen saker att göra dricker jag kaffe med Rosita och pratar om livet och om att flytta hemifrån och sorger och tiden. På min anslagstavla har Tamy hängt upp utprintade foton på oss och ett meddelande på en papperslapp.

 

Ringer Antarktis-Nicolás och han säger att vi åker den 19e februari och kommer hem den 23e februari. Ska alltså tillbringa 4 dygn på sydpolen. Hahahaha va? Okejdå.

 

Packar ur sandaler och svettiga linnen, packar ner skidkläder och svensk fotbollströja. Klockan 7 ikväll ska jag ringa igen för att få veta när vi imorgon åker till Antarktis.


Sommarlovslycka i februari

Kan väl skriva lite då. Jag har mått så bra den senaste tiden. Som om jag gick på glädjesparlåga under hösten/våren/förra säsongen och nu gasar det på rejält. Jag utnyttjar svenskens soldyrkaregenskap och bränner mig vid bikiniranden på rumpan, sitter prickstilla för att ett barn sover på mitt bröst, skrattar på spanska och tycker inte nya människor är så läskiga längre, samtalar djupt med Magaly och det känns som om jag fysiskt växer som människa och fylls med insikter om mig själv, äter det godaste köttet jag smakat i mitt liv, avokado, vattenmelon och marmelad gjord på aprikoserna från deras hus uppe i bergen, hör Stilla havets vågor från mitt rum, får salta kallsupar och lyckas stå upp på brädan om vartannat, köper läderhalsband med "riktiga" tänder och pillar på ett par runda hippieglasögon.
 
Nu måste jag dra ner till stranden, vi från festen igårkväll har planer.

Descanso entre aventuras maravillosas

Hej mina vänner,
 
Jag är hemma från vildmarken och en av mina bästa upplevelser i livet. Hinner inte visa allt nu för ska vidare på nya äventyr. Istället får ni läsa den enda text jag hann skriva under vandringen, en liten inblick på hur jag kände just då.
 
Är redan vid dag 3, läger Los Cuernos. Det här är fan helt underbart. Är riktigt skitig, har skrubbsår, tovigt hår, torr hud, sömnigt solbränt ansikte men lever ändå. Tog såklart ett tag att komma in i gruppen men känner mig bra och fri. Det är så coolt att bära allt man behöver på sin rygg, vandra 1,5 mil per dag och tömma kroppen helt på energi och faktiskt klara det. Har mött 2 svenskor och 2 svenskar och massa andra intressanta personer. Måste nog säga att det här är en av de vackraste platserna på jorden, andra plats efter Mormor&Morfars hus. Det ser ut att bli dåligt väder.
 
Nu på söndag flyger jag ensam till Santiago för att få bo hos kära Magaly. Jag ska träffa de svenska tjejerna och förhoppningsvis klasskompisar och såklart njuta av Santiago och värmen. Sedan får jag följa med Magaly på familjesemester! De har hyrt ett hus vid stranden i Maintencillo. Efter en vecka åter till huvudstaden där jag möter upp med mina chilenska föräldrar och så åker hela familjen till La Serena och strandar lite där med. Men efter några dagar måste jag resa hem själv för ska ner till Antarktis en sväng och härja. Den 27e februari börjar skolan igen. Pju, vilka planer va?
 
För tillfället ägnar jag min tid åt att tänka, dokumentera, planera, lyssna på musik och vara lycklig.
 
 

La mitad y chileno

Nu har halva tiden gått. Glaset är halvfullt och halvtomt på samma gång. Lika mycket Chile som jag fått kommer jag nu att få. Som det stod i ett brev från YFU Sverige; först är det mycket ”sådd” och nu har stunden kommit för att ”skörda”. Jävlar vad fort det har gått.

För att fira denna milstolpe på mitt maraton i kuperad terrängmiljö kan jag presentera mitt språk; chilenskan! Att jag inte gjort det tidigare? Det kan såklart hjälpa med förkunskaper i spanska men ska försöka förklara tydligt.

Ordet ”po”. Kan sägas efter nästan vad som helst. Sipo, nopo, yapo, pero puedes caminarpo. Kommer från “pues” och är lite som svenskans “ju”. Gör allt man säger lite betydelselösare, ingen big deal, vänligt.

Om man ska snacka grammatik så skippar de vosotros-formen helt. Inget hablaís utan ”ni” och ”de” blir samma grej ungefär, alltså ”hablan” betyder både ni pratar och de pratar och man fattar vilken av samanhanget.

De svär som fan. Jag kan nog fler könsord på spanska än på svenska. Används mest hos ungdomar såklart och Juantina tjatar alltid på barnen att inte svära men visst kan hon dra till med några ord hon med. Ett ord som överanvänds något brutalt är ”weon”. Har egentligen ingen betydelse men jag tycker det är lite som dude, fast ohyffsat. Weon är någon dålig, weona är den feminina formen (även svärord måste ju användas korrekt) fast används också för kompis, polare. En gång lyssnade jag extra noga på en kille som pratade och typ hälften av orden han sa var po och weon. En klassisk fras som summerar upp chilenskan är ”ya po weon”. Ungefär amen komigen då. När jag väl tänker efter kan weon användas nästan som ett kommatecken, så ofta sägs det.

Sedan finns det såklart ord som är helt annorlunda från resten av spanskan, som bara används i Chile. Som bil: auto (och ej coche som i Spanien), pengar: plata, 1000 pesos: luca, fest: carrete, pojk/flickvän: pololo/a, avokado: palta

Det är ofta som ett tjejnamn sägs i bestämd form, alltså la Señora, la Pati. Kanske händer det för killnamn också men har inte hört det. Alltså: ”Dile a la Rosita que venga, y la Tove, ¿dónde está?”

Saker blir små. Så som vi svenskar överanvänder ”lite”. Substantiv får ändelsen ito/a. Jugo – jugito, Juana – Juanita, perro – perrito, flacita. Sista ordet är lite kul tycker jag för i spanskan kan man få in tre saker i ett och samma ord. ”Flacita” säger liten smal flicka, till exempel. Det här med att förminska saker gör det med gulligt och kärvänligt.

Cachai? Fattaru, hajaru? Överanvänds också. Ett verb som böjs som alla andra. Cacho, cachas, cacha, cachamos, cachan…

Sedan finns tusen andra så uttryck som: altiro – right away, chucha! – oj! Skit!, filo – strunt samma/okej, ni cagando – aldrig i livet/no way, la raja! – asbra!, wea – sak (fast ohyffsat), bacán! – grymt! Super!

Sedan snackar de slarvigt och tar ofta bort s:en på slutet. Detta har jag lyckats kopiera jättebra men det får jag tydligen inte glädjas åt för Tamara blir galen på att jag inte uttalar dem. När jag väl tänker efter pratar vi svenskar också superslarvigt. När jag försöker lära chilenare att prata svenska går det sådär. Hej, hur mår du, jag heter Tove = hei hu måru, ja hete Tove. Cierto? (ellerhur?)

 

 

Palabras de mi corazon con mucho queso

Det här blir ett inlägg tillägnat mina vänner.
 
Jag älskar er. Och det är märkligt hur kärleken blir mer påtaglig nu när jag är ifrån er, känslorna liksom dramatiseras och förskönas vilket jag såklart njuter mycket av. De relationer jag hade har jag fortfarande och det känns som om de växer, även fast vi inte ses, om man bortser från internet, tacka vare internet. Jag skulle vilja tacka er också, mina fina fina kompisar, som stöttar mig i allt och får mig att må så bra och känna mig älskad. När jag pratar med er känns det som om jag blir mer verklig och färgglad och att jag kan göra precis vad som helst. Chattrutor från er kan få mig att skratta och gråta samtidigt - vad ni än har skrivit, och kommentarerna här på bloggen gör mig varm i kroppen (de som leder just nu är mamma, Astrid och mobbo Anders). När jag längtar efter er är det inte sorgligt och jag önskar inte att jag vore hemma utan det känns mer tryggt och mysigt och jag tänker på allt kul vi kommer göra när jag kommer tillbaka, för det gör jag ju. Jag skriver inte det här för att jag känner mig ledsen, tvärtom. Just idag är det superbra och jag tänkte att det skulle sitta fint med en kärleksförklaring till er där hemma.
 
Jag tycker vi avrundar med en drös snapchats från Astrid, Ella och Sofia, som får representera er alla. Nu vet ni varför jag alltid varit irriterande och screenshottat era bilder. De skulle nämligen ut i offentligenheten!
 
Till denna började jag gråta.
 
 
 
Ni är fantastiska människor. När jag tittar på er ser jag samtidigt mig själv för ni gör mig hel.

Sagan om året som delades itu

Nu är det inte många dagar kvar på året 2013, konstigt egentligen att tänka så, för finns år och tid över huvud taget?
 
Hur som haver hittade jag den här listan som jag fyllde i när jag var 14 år. Svaren blev ett snäpp annorlunda och gud så fantastiskt allt har tett sig. Vart tiden tagit mig och jag har insett hur mina egna val, min vilja och mitt mod tagit mig framåt.

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? O gud. Massa nytt. Bland annat flyttat hemifrån och till andra sidan jorden för att leva helt nytt liv (känner redan nu att varje svar i den här listan kommer innehålla något om Chile), besökt 3 nya världsdelar, upplevt helt nya känslor, träffat galet mycket nytt folk, blivit vuxen.

2. Höll du några av dina nyårslöften? Hade nog inga nyårslöften, är ju så ångestladdande tycker jag och så glömmer man bara bort dem. Men visst har jag lyckats detta år, det kan jag lugnt påstå.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja! Magaly födde sin son Leon när jag var i Santiago men jag hann inte besöka dem.

4. Dog någon som stod dig nära? Tack och lov nej.

5. Vilka länder besökte du? Oj. Sverige, Turkiet, Australien, Frankrike, Chile och Argentina. Gills mellanlandningar? Det tycker vi. Storbritannien, Norge och Singapore.

 6. Är det något du saknat år 2013 som du vill ha år 2014? Nej, inte alls faktiskt. Eller kanske de människor som varit borta från mig på grund av utbytesår. Och mitt modersland såklart.

 7. Vilket datum från år 2013 kommer du alltid att minnas? Den 7e juni då jag fick veta min chilenska stad och familj, den 23e juni då jag kramade min familj hejdå och den 26e oktober då jag fyllde 18. Bland många andra.

8. Vad var din största framgång 2013? Utvecklats enormt inom musiken, fixat bra betyg, lärt mig ett nytt språk och lyckats överleva 5 månader i ett främmande land.

 9. Största misstaget? Glömde fixa visum till Australien (men det löste sig i panikstress på Arlanda).

 10. Har du varit sjuk eller skadat dig? Nej, och tack för det! Eller har haft lite vacker hjärtesjuka men det får man ha ibland.

 11. Bästa köpet? YFUs utbytesprogram, jeansen Sharp Bengt och flyg/SL-biljetter.

12. Vad spenderade du mest pengar på? Resor och mat. Spenderade i princip nada för att spara inför Chile och här shoppar jag inget heller eftersom det inte finns mycket att hurra för i Punta Arenas och jag får i allmänhet lätt ångest av överkonsumtion.

13. Gjorde någonting dig riktigt glad? Att se Ella igen, att åka in till stan och skolan på morgonen, alla mina fantastiska vänner, vara hos mormor och morfar, brev och paket från Sverige, galna och vackra händelser och personer här i Chile och att titta igenom min blogg från detta år och skriva den här listan.

 14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2013? Ooo gud vilken kul fråga! Thrift Shop, Same Love, Äppelknyckarjazz, Nocturne C sharp minor, Clare de lune, Rockenroll blå ögon – igen, Helplessness blues, La la la, Wake me up, musiken från Man of la Mancha, Maggios album, Propuesta Indecente, reggeatonlåtarna.

 15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Har både varit så fruktansvärt glad och ledsen men tycker jag är helt underbart. Dramatiskt ska det va!

 16. Vad önskar du att du gjort mer? Ansträngt mig mer i att lära känna mina chilenska klasskompisar och skitit i min blyghet. Skönt att jag har ett halvår kvar.

17. Vad önskar du att du gjort mindre? Kanske haft mindre kontakt med Sverige och spelat mindre Candy crush som jag egentligen hatar.

18. Hur tillbringar du julen? Jadu, önskar att jag visste det. Men hela familjen ska samlas och jag är mycket förväntansfull inför min chilenska jul!

 19. Blev du kär i år? Jag vet inte, nä det tror jag icke, nej, absolut inte. Men annars älskar jag så många fina människor, mest mig själv!

20. Favoritprogram på TV? Kobra, Korrespondenterna, allt som SvTplay kan bjuda på som är öppet för hela världen.

21. Bästa boken du läste i år? Andarnas Hus, helt klart.  

22. Största musikaliska upptäckten? El reggeaton, por supuesto.  

24. Något du önskade dig och fick när du fyllde år? En minnesvärd artonårsdag, vilket jag fick med hull och hår! Hade inte önskat mig några presenter men fick helt galna saker som Patagonienkryssning, körkort och resa till Antarktis.  

25. Något du önskade dig men inte fick? Nej. Eller Sverige då, men det har jag fått alla andra födelsedagar.

26. Vad gjorde du på din födelsedag 2013? Festade vid 12 slaget, fick telefonsamtal från en pappa i Sidney, grattades av chilenska föräldrar på morgonen, skypade med mamma, käkade sushi, köpte lamamössa, åt tårta med vänner, vann en resa till Antarktis genom lotteri, åt completo med klasstjejerna, gick ut på klubb och dansade och såg soluppgången. Skare va 18-årsdag så skare.

27. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Tycker inte jag kan begära mer. Det har varit jobbigt stundtals men skulle inte vilja ta bort det.

28. Hur skulle du beskriva din stil år 2013? Bra! Testade lite nytt som mammas gamla tantskor och stora jeans. Annars har ju skoluniformen fått stå som ansvarig för min stil under 4 månader.

29. Vad fick dig att må bra? Okej, börjar bli lite less på dessa frågor nu. Men jag mår bra när jag är mig själv och känner mig hemma, som de flesta människor. Att lyckas med det i en främmande miljö gör det ännu bättre!

30. Vilken kändis var du mest sugen på? Haha, va? Har verkligen noll intresse för kändisar. Alltså avgudar all form av kultur men det är inte ofta jag är ”sugen” på en kändis.

31. Vem saknade du? Oj här blev det relevant! Mamma och pappa, resten av min familj och hela min släkt, Ella, Astrid, Jossan, Ellen, Sofia, alla klasskompisar som inte längre är mina klasskompisar och många, många fler. Ibland mig själv när jag kände att jag tappade vem jag var.

 32. De bästa nya människorna du träffade? Min värdfamilj och Tamara, alla klasskompisar och lärare, fina utbytesstudenter som jag hoppas få träffa mer i framtiden, och främmande personer som lett till intressanta möten, minst sagt. 

Tack 2013.

Min anslagstavla med minnen. Vykort från mamma i Italien, glowstick från en danskväll, armband från Yatzini från Mexiko, pin från kolgruvan på Isla Riesco, Tamaras karta över Santiago, mamma och pappa som Emil och Ida när de fortfarande var tillsammans, pin från nationaldagen, mitt gäng från 9ans bal, bänk- och platsnummer när jag och Tamara såg Catching Fire på bio, örhängen från galan, och mina två scheman från gymmet och skolan. Än finns det nålar kvar.

Mapas

Hade tråkigt och nördade runt på googlemaps (kartor är bland det bästa jag vet) och kom på mig själv att jämföra mina två hemorter. Det är så kul att se på avstånd, vägmönster, tomterna, miljön, naturen. 
 
 
 
Bilderna är i samma skala och detta får mig att inse att PA nog är en småstad ändå. Men jag börjar verkligen känna mig hemma och det är underbart att allt är så nära! Gångavstånd till centrum, skolan,kompisar och havet. Nu ska jag ut och springa längst kusten!

En espanol

Nu ska jag skriva om spanskan. 
 
Fast det är svårt. För det är så abstrakt men samtidigt så närvarande. Jag tror min hjärna jobbar nonstop med spanskan; lagrar, sätter ihop, kommer ihåg, hittar det glömda och sliter. Under lovet har jag gjort framsteg, det känner jag. Uttryck kommer naturligt och när jag chattar används slang. Vid lunchkonversationer förstår jag ord, och ifall jag anstränger mig, bitar av sammanhanget. Jag är bra på att fråga eftersom frågor utgör majoriteten av det jag säger och jag kan hålla en vettig konversation om ämnen jag vet och har ordförråd för. Med grammatiken tar jag lättaste vägen ut, bara för att bli förstådd och överleva. Presens, en futurum och en dåtidsform, that's all. De andra formerna vet jag om men hör faktiskt inte användas så mycket, eller så tror jag de är okända ord utan att fatta att de är enkla verbböjningar. Igår sa jag till familjen att rätta mig, fast bara litegrann, för nu har jag snackat i snart två månader och allt har kanske varit helt fel, haha. Uttalet har jag ingen aning om om jag har eller inte. Jag försöker bara prata som dem.
 
Jag har såklart blivit tvingad att prata svenska av mina kompisar och det känns så främmande, som att jag knappt förstår själv eller ens hör att jag pratar, svårt att förklara. Men jag börjar förstå hur litet svenskan är, ett totalt främmande språk från nordligaste sidan av jorden. Bokstavskombinationerna är helt annorlunda, allt de hör är konstiga ljud. Alltid när Sverige eller svenska kommer upp refereras det till Tyskland eller att det låter som tyska. Hell no! Liksom nej, jag och Sverige har inget med Tyskland att göra. Fast det är klart, härbortifrån ser man ingen skillnad, det får jag hålla med om. 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0