Cajón del Maipo
Vi vaknade tidigt och tog bilen full med bebisprylar en, två timmar upp i bergen där de har byggt ett hus.
Alltså kolla alltså.
När de gifte sig var min mamma och Kris bjudna till deras bröllop och då besökte de denna plats också.
Vi gick på promenad i byn. En kvinna bjöd in oss i en gammal bar och titta vad som stod i hörnet.
En uppstoppad condor. Storlek på den?
Såg faktiskt två levande i Paine. Vi tackade och gick vidare.
En man med sin... häst.
På kvällen åt vi såå gott kött, så mycket smak!, avokado och ají, ungefär som svag chili.
På natten klädde jag på mig en varm poncho och klättrade upp på taket med kudde, filt och musik. Lade mig till rätta, tittade upp i stjärnhimlen och anslöt till kosmos.
Nästa morgon åkte vi ner till torget.
Annars låg vi vid poolen.
På kvällen åkte vi hem till Santiago och jag träffade de svenska tjejerna en sista gång. Efter 4 timmars sömn för mig bar det av till nästa äventyr Maitencillo!
Con Magaly en Santiago
Efter några dagar hemma satte jag mig ensam på flyget till Santiago. Helt sjukt hur normalt jag tycker det är att flyga. Som att ta bussen till skolan. När jag var liten såg jag en flygning till Italien som en farlig labyrint med många potentiella hinder, kanske för att mitt resesällskap var min mamma och då kan ju allt spännande hända. Nu har jag själv flugit till 4 nya världsdelar, bara fyllda 18 år.
Väl framme hämtades jag upp av Magaly, Rafael och äntligen fick jag träffa lilla León. Vi tog en promenad i kvarteret, la barria.
En möbelmarknad och så en glass. Vi åt nog glass nästan varje dag.
Nästa dag gick vi till köpcentret och sedan åt vi lunch på en brandstationens restaurang. Att vara brandman är volontärarbete här i Chile.
Kolla vad snygg arkitektur.
En dag kom Magas mamma och brorsdottern över. Gud vad roligt det var att umgås med ett barn! Lika gammal som Siri, lika pratig som Hedda och superlik Sofias italienska syster Flavia.
Jag hängde en hel del vid poolen på bakgården. Är ju inte så van vid poolkultur men det gick helt okej.
Det jag köpte var sandaler, bikini och solkräm.
En kväll åt vi lasange, ñoqui och ravioli. Här är lyckliga familjen.
Santiago kan vara så snyggt. Jag älskar Santiago. Dock är jag medveten att jag bara rört mig i de fina kvarteren och att majoriteten av staden är fattig och farlig. Till exempel, Maga jobbar på ett överfullt sjukhus en timme bort och opererar skottskadade ben. Klass är så tydligt här i Chile och syns (eller inte syns eftersom de separeras) överallt; i områden, utbildning, sjukvård, arbete, värderingar, umgängesgrupper, trender och möjligheter i livet. Hur som haver, jag tog tunnelbanan för att träffa en efterlängtad person...
EMELIE! Gud vilken härlig människa. Vi skrattade om våra liv, sa det här året är inte på riktigt och peppade. Efter en kaffe och glass på ett av deras stammishak till café sa vi hejdå för hon skulle på klättring men det var inte sista gången vi sågs.
Vackra gator. En till Chilegrej är alla dessa par. Gud så de är ihop! Alla är flickvän eller pojkvän och de skriver söta kärleksförklaringar på facebook, parkerna är fulla med omslingrande hånglande par i alla åldrar och de som inte har någon haffar på diskon (som jag jejeje).
Jag gick hem hela vägen, det kanske tog några timmar men jag lyssnade på musik och fick ett av det största lyckorus jag fått i mitt liv. Så uppfylld av livets goda, framtidstankar, en känsla av att världen är min, att jag och hela min varelse är det bästa som finns och av Santiago.
På kvällen satt jag i deras mysiga kökshörna, drack te och bläddrade i denna fantastiska bok och lärde mig mer om min kära hemstad. Smått nostalgiskt.
Nästa morgon gick vi på promenad allihopa. Å vad jag mådde bra med dessa människor, så varma.
Efter att sprungit i vattenspridare i parker bar Rafaela min ryggsäck hem till Magas mamma där vi åt lunch och drack färsk melonsaft. Och titta vad jag hittade där...
Mmmmm...Sedan promenerade jag en 40 minuter bort till Baquedano för att återigen träffa Emelie!
Vi köpte glass och travade till deras andra favvocafé som drivs av spanjorer. Upptäckte fler gemensamma intressen och henne vill jag verkligen hänga mer med i Sverige.
Hon visade mig sitt Santiago såsom moderna museet, en kyrka som överlevt alla jordskalv och ett hus där politiska fångar torterats.
Över denna middag bestående av sallad, småpajer och camembertmackor hade jag och Magaly ett av de mest givande samtal jag haft. Vi trasslade ut min anpassning här i detta land, personligheter, hur bra vi förstod varandra och drog sammanband som fick mitt huvud att explodera. Vilken smart människa och vän jag har. (Förlåt mamma, hon var din vän först.)
Var tvungen att fota mig själv i spegeln för att se om jag växt nåt för så kändes det.
Min frukost i balkongens solljus.
Hippie-Tove i sin utblomning.
Jamen hur är utbudet i de chilenska bokhandlarna? Svenskt.
När jag kom hem för att äta lunch ensam fanns detta främmande knyte i en kastrull. Skar lite i det, tuggade tveksamt på de trådiga bladen, nää... åt innehållet istället. När Maga kom hem berättade hon skrattade att det är en traditionell maträtt gjort på majs och att hon hade trott att jag hade ätit det förut.
En kväll kom ett färgglatt paket från Sverige...
Mamma hade skickat ett lapptäcke! Hon brukar göra ett för varje nyfött barn hon känner. Åh, känner igen varje tygstycke.
Nästa dag skulle vi på nya äventyr.
Puerto Natales 50 meter
Sista dagen i nationalparken vaknade vi i vår egen takt. Så här såg det ut under frukosten.
Eller det kan ha varit middagen men hur som. Men under min sista frukost; då nådde solidariteten sin kulmen. Tamys gas, Danis kastrull, havregryn, mjölkpulver, socker och aprikosmarmelad från medäventyrare. Lagom sent gick vi på minivandring upp på kullen bredvid lägret.
Vi bojkottade kängorna och halkade upp bland småsten till utsikten.
Alltså vad i helvete är vi jämfört med denna natur? Dags att gå ner.
Allt detta ingick i dagens lunch. Gode gud för riktig mat!
Vi satt i matsalen och åt, pratade och halvsov i några timmar.
Ritade och bevarade internskämt. Tänk så sådanna frodas under ständigt umgänge i 5 dagar. Sedan gick vi ner till sjön Peohé för jag skulle bada! Slängde av mig kläderna och doppade mig två gånger, vilken känsla!
Sedan sprang jag och duschade för första gången. Tillslut var det dags att åka hem till civilisationen.
Kön till katamaranen och båten själv.
Den tog oss till en buss som tog oss till Natales. Där dumpade vi ryggsäckarna i en ungkarlslya ovanför en bar hos en av tjejernas morbror och stack och käkade.
Lortiga och trötta beställde vi in 3 KILO pommes frites med friterad kyckling, bacon och ost. Där träffade jag också min danske kompis och en tjej från klassen! Efter stack vissa ut på festligheter men ingen chans att jag skulle med. Nej, jag kröp hellre ner i sovsäcken en sista gång.
Tidigt nästa morgon åkte jag och Dani till bussstationen. Hennes buss var fullbokad så jag väntade i två timmar på stationen och kom ikapp med världen och Sverige genom internet.
Det var det. Men pappa och jag har tummat över Skype att vi ska gå den långre sträckan. Någon gång i framtiden.
Paine Grande 30 km
Vid frukosten fick vi lite choklad- och mjölkpulver av en australienare och vi åt vår frukost i skjulet. Vattnet fick man hämta i bäcken med den vackraste utsikten man kan få.
På med ryggsäckarna igen och så gick vi 7,5 lättgående kilometer till vårt sista stopp.
Nu kom vi in i området som brann för några år sedan. Ganska kusligt men vackert på samma gång.
Framme! Kolla så fint det var här.
Vi åt lunch i det runda huset och sedan traskade vi naiva upp till glaciären Grey, 11 km upp.
Vi började tveka på om vi skulle hinna bort till glaciären, 22 km på en eftermiddag är ju en hel del. Men vi fortsatte. Den medhavda päronspriten behövde ju is för att drickas!
Lufta fötterna, en liten skål och så snabbt vidare.
Skit vilken eld i baken vi hade på hemvägen. Vi hade nog en rätt så hög medelhastighet upp över klipporna och ner i dalarna för att komma hem innan mörkret.
Tamy illustrerar vår frustration över kartorna som alltid visade fel. De sista timmarna var all min energi slut, fötterna skrek, humöret dippade och jag gick på tankekraft. Från motsatt håll träffade vi en ensam tjej som desperat letade efter sin väska. När vi kom ner sa vi till vakterna och sent på kvällen kom de tillbaka med både väska och tjej i behåll.
I restaurangen fann vi en trevlig överraskning. Australienaren Alex som vi träffade på fuskbussen första dagen! Som att återse en gammal vän, särskilt när man själv var trött, hungrig och en aning känslosam. Han hade råkat köpa en tom gasbehållare av en annan kampare, haha. Vi lagade middag i en överfull matplats och satt sedan i baren för att fira att vandringen var över!
Campamento Italiano 10 km
Vi vaknade, något trötta efter gårdagens bravader. Jag försökte spara platsen jag befann mig på.
Små uppbyggda tältplatser gömde sig bland buskar och stigar. Refugio los Cuernos var nog mitt favoritläger. Ni ser också mina skor som jag älskar av hela mitt hjärta för de var så snälla och bra. Och ja, staven böjde jag till i fallet, bup.
Vid dessa diskhoar stod folk omvartannat och borstade tänderna, hämtade vatten till gasköket, diskade och tvättade sig.
Alltså dessa berg!
Vi började gå. Lite knepig trång skogsterräng i regn.
Tamy och Pascal passade på att doppa benen i det blå vattnet trots regn som piskade hårt.
Efter en liten stund kom vi fram till dagens hem, campamento Italiano. Vi satte upp tälten, åt lunch och gick och lade oss faktiskt, latino style. Med viss möda vaknade vi klockan 5 och gick på minitur upp genom dalen.
Äej fy faan vad vacker världen är. Att det liksom bara är så här för det blivit så, utan någons krav eller önskan. Att vanlig is, snö, sten och växter kan forma mönster och färger som får en att tappa andan.
Vi gick ner igen och i lägret hade arbetarna satt upp en slack line. Tamy och jag testade lite och jag snackade med diverse folk. Alltså denna stämning som skapas utav främlingar i vildmarken! Som en komprimerad mikrovärld utanför den riktiga.
Refugio Los Cuernos 21 km
Nästa dag gick vi upp utan ryggsäckar till el Base de las Torres, vilket är bergstopparna som är nationalparkens ansikte utåt.
Vacker vandring i Sagenomringenskog. Sedan började bergsklättrningen.
Tillslut kom vi över klippkrönet och i dimman skymtade...
Kanske inte riktigt samma grej som för de som i mörkret går upp klockan 3 på natten för att se soluppgångsstrålarna lysa upp de tre tornen. Men mystiskt var det.
När vi kom tillbaka såg vi packhästarna som bär lassen till lägrena. Förundras över hur de lyckas gå på de smala branta stigarna. Vi åt lunch och fortsatte sedan till nästa sovplats.
Plötsligt mötte vi ett folktomt... Alperna? Hur som haver en sommardröm med blomsterängar och utsikt över min sjö Nordenskjöld.
I euforin slängdes brallorna av och vi hoppade runt bland blommor som också växer i Sverige. När vi stannade vid en bäck för att fylla på vatten kom en plötslig stark vindby och alla ramlar! På riktigt! Och såklart ramlar Tamy och jag, baktunga av våra otympliga ryggsäckar, i taggbuskar och river upp hela våra ben! Men gud så vi skrattade.
Mitt allvarligt skadade ben som också fick allergiska eksem som resten av gruppen fint oroade sig över hela veckan. Tamy har fortfarande stickor kvar i hennes ben. Lätt bästa grejen på vandringen.
På med byxorna igen och så fortsatte vi, dock strategiskt stående mot vinden vid minsta vindpust. På en sten satt ett gäng och rökte. Tamy sa åt dem och de svarade på grov svengelska så jag kunde inte låta bli att fråga. Jomenvisst! Coola killar från Norrköping, där ser man. Under hela resan såg jag en hel uppsjö med blonda människor med både Haglöf och Peak Preformance men kan inte fråga alla ju. Aja, stigen fortsatte i det oändliga, kulle upp kulle ner. Fler packhästar kom förbi, högljuda amerikanskor likaså. I skymningen skymtade vi äntligen Los Cuernos och dess stugor, lyckan.
Vi satte upp vårt tält bredvid en maltes och en belgare som hade slagit ihop sig under deras resor genom Sydamerika. De blev också vårat middagsällskap.
Det var så god stämmning. Pulversoppa och tonfisk, musik, lådvin och djupa samtal om livet och världen; så som det brukar bli när äventyrslystet folk från olika håll möts.
Refugio chileno 5 km
Okej, nu kör vi. Vilken tur att jag skrivit ner allt vi gjorde i min dagbok. I rubriken skriver jag lägret vi sov på och hur långt vi gick den dagen så har vi det överstökat. Bilderna är mina men en hel del också Tamaras, Mandis och Pascales.
Här har vi mig färdigpackad kvällen innan. Efter att ha gått ner och upp för trappan med dessa 14 kilos var jag anfådd och Tamy och jag fnissade hela kvällen så som man brukar göra innan något spännande händer. Usch, börjar nästan lipa när jag tänker på att Tamaras och min tid nu är slut. Aja, vi går vidare.
Vi möttes upp på busshållplatsen och jämförde ryggsäckar och peppade. Från vänster: Paula, Pascale, Tamara, Tove, Mandi och Daniela. Också kallade Paine on faya!
I Natales kolhydratladdade vi med sandwiches.
Efter att ha betalt inträde (jag betalade 5000 istället för 18000 tack vare mitt chilenska id!) tog vi en fuskbuss till hotellet där vandringen börjar.
Eller a, han dumpade oss en bit utanför. men både humöret och vädret var topp så vi tog av oss ett lager kläder och började vandringen.
Redan där var det vackert och vi hade ju inte ens börjat.
Gruppbild återigen, en av tusen.
Det började med en brant stigning.
Sedan förändrades landskapet. Hård vind, hisnande branter, smala grusvägar. Breath taking. Nere i dalen i skogen ligger lägret.
Äntligen! Man var ganska slut. Första dagen liksom med obekväm last på ryggen, lite som en jungfrufärd men fyfan vad underbart det kändes.
Första nudlarna. Här träffade jag också två svenska tjejer! Hörde i förbifarten "blåsigt" och de hade Haglöfkläder så vid diksbänken vågade jag fråga. Bumpade in i dem några gånger till under vandringen.
Så här fridfullt kan det vara att ensam gå runt när alla de andra ligger i sina tält och tisslar och tasslar om kvällna.
Nästa dag skulle bli en spännande dag. Och nästnästa. Och nästnästnästa. Och...
Un día en mi vida en el continente blanco
Hej.
Jag har redan återvänt från Antartica. Vi skulle varit med ett gäng elever som hade vunnit en vetenskapstävling men i Punta Arenas blev 19/11 st magsjuka (typ förgiftning) så deras resa ställdes in! Och därför var vi tvungna att återvända direkt. Supersynd, speciellt för dem, men vilken tur att vi, jag och min chilenska kusin, åkte dit lite tidigare än dem. Fick uppleva 26 timmar där fast det kändes som en evighet. 4 av dem sov jag och under de andra levde jag i lyckorus hela tiden. Det var helt fucking underbart. Har sett pingviner på riktigt nära håll, varit på mingelfest på den kinesiska basen och fått forskarvänner från hela världen. Fick påminna mig själv flera gånger att jag bara är en liten 18 årig flicka för det kändes inte så. På tillbakavägen flög vi i ett Herculesplan, alltså ett militäriskt lastflygplan, bara en sån sak. Tack tack tack för denna upplevelse och alla ni underbara människor.
Nu ser min vardag ut såhär att jag bor ensam i huset i fem dagar till då Rodrigo kommer hem. Juanita kommer i mars för hon stannar ett tag i Santiago med Tamara. Rosita kommer om kvällarna så att jag slipper sova själv. Skolan börjar jag den 5 mars och till dess ska jag ordna upp mitt liv och bara ta det lugnt. Eller, jag har ett gigantiskt jobb med alla oskrivna blogginlägg framför mig. Vet inte hur jag ska göra. Om jag ska ta det i ordning kommer ni få höra om mina senaste upplevelser om en väldigt lång tid men det är väl så det får bli. Med knaggligt internet i huset går det ännu segare. Tack och lov att jag nu äntligen har hittat ett café med både wifi och RIKTIGT gott kaffe! Och missförstå mig inte, jag tycker det är superkul att pilla ihop komplicerade och egentligen överambitiösa inlägg, det tar bara lite tid.
Om två dagar har jag levt 7 månader i Chile.
Kärlek [Shaliek]
Nu är jag hemma. Och återigen har världen vänds upp och ner, eller så känns det i alla fall. Att man kan få vara med om så mycket och tänka så stort. Känslostormar hit och dit, minnen och analyseringar, framtidsplaner som planeras.
Iförgårkväll tog jag snabbt avsked av Branko och Tamara. Jag vet inte om jag kommer se Branko igen. Tamara kommer jag aldrig bo med mer, någonsin. Taxi ensam till La Serenas bussterminal med kaos och ångest och klump i halsen, nattbusstur bredvid bolivianare genom öknen, vaknar upp i ett Santiago badar i soluppgång (almanecer), metro från Estación Central till Pajaritos, buss till Aeropuerto, väntan i 8 timmar, dricker dåligt kaffe och pratar med mamma på telefon, träffar klasskamrat, flygtur över Patagoniens för mig nu välkända toppar och tillslut taxi hem genom min stad och Rosita som öppnar grinden och Sultán som gläfsande kommer hoppandes mot mig. När jag kommer in i huset känner jag dess lukt och minnen från min första vecka kommer till mig med överraskande styrka. Fastän jag har tusen saker att göra dricker jag kaffe med Rosita och pratar om livet och om att flytta hemifrån och sorger och tiden. På min anslagstavla har Tamy hängt upp utprintade foton på oss och ett meddelande på en papperslapp.
Ringer Antarktis-Nicolás och han säger att vi åker den 19e februari och kommer hem den 23e februari. Ska alltså tillbringa 4 dygn på sydpolen. Hahahaha va? Okejdå.
Packar ur sandaler och svettiga linnen, packar ner skidkläder och svensk fotbollströja. Klockan 7 ikväll ska jag ringa igen för att få veta när vi imorgon åker till Antarktis.
Sommarlovslycka i februari
Kan väl skriva lite då. Jag har mått så bra den senaste tiden. Som om jag gick på glädjesparlåga under hösten/våren/förra säsongen och nu gasar det på rejält. Jag utnyttjar svenskens soldyrkaregenskap och bränner mig vid bikiniranden på rumpan, sitter prickstilla för att ett barn sover på mitt bröst, skrattar på spanska och tycker inte nya människor är så läskiga längre, samtalar djupt med Magaly och det känns som om jag fysiskt växer som människa och fylls med insikter om mig själv, äter det godaste köttet jag smakat i mitt liv, avokado, vattenmelon och marmelad gjord på aprikoserna från deras hus uppe i bergen, hör Stilla havets vågor från mitt rum, får salta kallsupar och lyckas stå upp på brädan om vartannat, köper läderhalsband med "riktiga" tänder och pillar på ett par runda hippieglasögon.
Nu måste jag dra ner till stranden, vi från festen igårkväll har planer.
