Mi último día en Chile
"Det har börjat regna i Santiago". Dagen då jag åkte från landet.
Snipp, snapp, slut så tog mitt utbytesår där slut.
San Pedro de Atacama 6
San Pedro de Atacama 5
San Pedro de Atacama 4
San Pedro de Atacama 3
San Pedro de Atacama 2
Portillo y Valle Nevado
Ca 2 minuter efter detta ögonblick snoddes min mobil. Jag var ett lätt byte sett får långt håll får jag nog ta och säga. Men nu har jag fått min nya och jag är tillbaka i internetbubblan igen!
Con la mamá y la hermana en Santiago
Letrero, chapuzon 2 y regalos
LA DESPEDIDA
Mundial y cena
La mami conociendo mi mundo
El día que llegó mi mami
Nä, nu sätter jag igång. Bilderna är mina och mammas. Min mobil blev stulen i Santiago och många foton försvann. Har fortfarande inte whatsapp för att få mina kompisars bilder men orkar inte vänta längre. Nu kör vi, utan text dock, den har jag skrivit.
Å, vacka ljuva tid i mitt liv:
La comida de Paty
Hej Sverige och världen.
Jag flyter runt på varma lyckomoln i vackra sommarstockholm, myser med de jag tycker om, fotar inget alls, chattar fortfarande på spanska och tar det superlugnt.
Har fortfarande inte organiserat alla mina bilder så sålänge tänkte jag nu göra det stora inlägget om maten jag åt i mitt hem i Punta Arenas. De smart komponerade rätterna går på löpande band år efter år och är något man måste dokumentera tyckte jag. En stor applåd till mamma Juanita och nana Paty.
Porotos con fideos y zapallo / Vita bönor med pasta och pumpa
Empanadas de pino y queso / Kött- och ostempanadas
Lentejas con choritzo y huevo / Linser med korv och ägg
Salmón con puré de papa / Lax med potatismos
Garbanzos con huevo frito / Kikärtsröra med stekt ägg
Polenta con tuco / Polenta med tomatköttsås
Fideos con tuco / Pasta med köttfärssås
Casuela / Traditionell soppa med majs, potatis, pumpa, kött och bönor i buljong
Pollo con verduras y arroz / Kyckling med grönsaker och ris
Zapallo italiano relleno con arroz / Fylls zucchini med ris
Carne con jugo y puré de papa / Kött i sås och potatismos
Aaa mi casitaa! :'( Nu sitter Rodri där vid matbordet och äter lunch själv.
En San Pedro de Atacama
Hej jag lever, reser, njuter och fattar ingenting. Lämnade mitt kära hem och min trygghet på de vackraste av sätten och fylls av kärlek och tacksamhet för de fina människorna som jag har ynnesten att få älska. Mamma jag jag har nu hunnit tillbringa några fartfyllda dagar i Santiago med Tamara, åkt skidor på Chiles två bästa skidställen belägna på cirkus 3000 meter med Magaly och hela den vackra familjen och nu är vi på jordens torraste plats Atacama-öknen bland indianruiner, saltade berg och hippies. Om 6 dagar återvänder jag till Sverige men om ni frågar mig och min logik är jag bara på semester och ska snart åka hem till Punta Arenas och fortsätta mitt vanliga liv där jag är en självklar del av samhället.
Äh, nu ska jag hjälpa mamma laga till middag på vårt mysiga hostel och sedan sitta med de andra långa blonda utlänningarna runt elden under stjärnorna.
El último día
När mamma visade sig på flygplatsen grät jag. Hon är precis sig lik, bara på en lite fel plats bara. Hur hon hör mig prata smattrig spanska som den naturligaste saken i världen och se mig i skoluniform och förskräckligt långt hår. Relationen som hon och mina chilenska föräldrar skapar är helt fantastisk, deras förståelse och vänskap mellan varandra är så vacker att titta på. Också hur la nona, efter att ha sett två blonda galna tjejer bada i det kalla havet och fått en dalahästservetthållare som ingen får plocka bort från hennes bord, med gråt i ögonen tar avsked från oss, troligen för alltid i hennes liv. Sultán som äntligen har någon som bryr sig om honom, som på svenska leker med honom och hans plastkyckling utan huvud. När Rodrigo, jag och mamma fnittriga åker med stege och spikar för att sätta upp träskylten min pappa och mina syskon har snickrat i Sverige på en påle på utskiksplatsen. Där står det Djursholm Sweden 14780 km.
När jag lite försenad som alltid kommer till skolan och klassen har pyntat med ballongflaggor, ordnat fika och mat, otroliga presenter och kramar mig. Och när jag bjöd hem mina vänner på completo och alla skrattar och pratar i mun på varandra och och mamma filmar denna unika gemenskap som jag har fått här på andra sidan jorden. När vi fram till klockan 5 på morgonen njuter av att vi finns till. Jag säger ett tacktal som utlöser gråtkalas men jag kan inte för jag är för glad för jag fattar inget. Och när vi dagen efter ligger i en hög på sängen och ser Chile åka ut ur VM i bedrövlig tragik.
Nu är det dagen som tungt får bära ordet SISTA. Måndagen, skolan, vännerna, linslunchen, Patty, Rosita, oncen, solnedgången, läggningen.
I alla fall i Punta Arenas. För mamma och mig väntar många äventyr och jag är inte på långa vägar klar med Chile. Men nu känns det förjävligt.
Señorita, termina tu vida, por favor.
Här sitter jag nu och lyssnar nostalgiskt på min reggeatonmusik. Hade en fantastisk kväll med klassen i fredags och känslorna svämmar över. Men jag ska försöka sammanfatta det mesta av juni månad.
Den 7e såg jag nationalfirandet i mitt första land på datorn. Det finaste var de svepande helikopterbilderna över min vackraste stad till tonerna av Du gamla du fria.
Hemma hos Pedro råkade jag säga att jag nu var tvungen att njuta av allt chilenskt, som till exempel pisco sour. Vips var produktionen igång och jag noterade noga.
Grillning och mys.
Min supermysiga nona som klär på sig flera lager kläder för att med snabba korta steg gå från huset till bilen och som berättar för mig om hennes hårda liv och att man måste tro på gud och skrattar medans hon håller sin empanada i händerna och som efter ha spelat kort förhandlar om pengarna hon just förlorat eller vunnit.
Rodrigo har en speciell matvana. Här testar jag för första och sista gången en av hans efterrätter; glass med grädde och manjar.
Såhär ser tiden ut för mig i skolan. Kaffe, de obligatoriska kexen för 2 kr och phytagoras sats med Pato. Alla klagar när jag råkar plugga något. Det är helt sjukt hur mycket jag har förberett mig för ett slutprov jag aldrig kommer få göra på riktigt. Jag kommer vara nervös den dagen då mina klasskompisar skräckslagna sätter sig i provsalen.
En eftermiddag mötte jag upp med Jonatan och Owen (USA) som kom på patagonienvisit från Santiago. Han hade lyckan att se ett snöigt Eldsland.
Här är de två, fina killar.
Sjäkvklart besökte vi El roca.
I en butik med en mycket pratsam ägare hittade vi flaggor som kanske inte så har mycket med Chile att göra, mer med besökarna.
Puss på tån. Vet inte hur många gånger jag måste komma tillbaka till PUQ nu.
Sedan tänkte vi besöka skolan ett tag och vi råkade fastna på spanskalektionen. Haha, så himla konstigt att se
fel personer på fel plats.
Sedan var det utsikt med månljus som gällde.
Sedan fikade vi och så tog de bussen till Natales och vidare på andra äventyr.
Jag har köpt spanska spelkort. Måste bara på riktigt lära mig Truco som de spelar här nere.
VM är i full gång och här är allt och alla inblandade och passionen för La Roja - Chiles landslag - pulsar starkt. Så vid alla viktiga matcher samlas hela skolan i gympasalen.
Varför tråka mer sig med vanlig mellanmjölk när man kan dricka mjölk med vanilj-, jordgubbs, manjar, banan och chokladsmak. Dessutom innehåller de nyttiga A-, D och E-vitaminer.
Juanita var i ett bedrövligt tillstånd under Kroatien-matchen eftersom hon har ursprung därifrån och för hennes fotbollsnerver.
Under en tråkig lektion ägnade jag min tid åt att fördjupa mig i slipskonstens varierade värld. Den övre är den jag gör varje dag (har dock hört att majoriteten i min klass inte vet hur man knyter, det gör föräldrarna) och den undre kommer jag aldrig orka göra igen.
Inför Chiles första match samlades vi hos Yuyú och käkade asado. Jag hade, dagen till ära, i flera timmar hackat pebre med för mycket vitlök.
OCH VI VANN! Jag bidrog med mitt land. Sedan gick vi de 40 minutrarna hem till mig och myste vidare.
En morgon vaknade jag en aningens känslosam och tog därför en panoramabild utav mitt rum.
En söndag kom Jonatan hem till mig. Vi slappade mest, kollade på fotboll och åt once med la mamá och la nona. Plötsligt hörde vi sirener och gick ut. Det pågick ett begravningståg för en omtyckt brandman.
I skolan sitter vi mest och skrattar och retas, äter kex och stör de som pluggar.
Patito hade köpt ett klistermärkealbum till VM och ingen fick klistra på märkena förrutom honom.
En annan söndag letade Rodri fram färg och pensel och med Sultán springandes runt mina ben målade jag mitt namn på väggen utanför köksfönstret bland de andras barnens namn i familjen.
Engelskaläraren Basti gjorde en vadslagning med oss. Jag, Tube, trodde 3-1 till Spanien.
Alla skippade eftermiddagen för att se matchen. Vi köpte sandwitches (jag åt upp hela och hade magont fram till halvlek) och samlades hos Vicky.
I spänd koncentration och mummel/skrik från de framlutade killarna följde vi när Chile slog världsmästarna med 2-0. Det bästa på hela dagen var Diagos glädjetårar. Vi sprang med flaggor till stadens torg och skrek, sjöng och hoppade med resten av Chile.
På fredagen bjöd jag på hejdåkalas för min klass. Galet många kom, det langades pizzor från köket på löpande band, alla skrev hälsningar på min magallanesflagga och jag var så glad.
Morgon efter. Vill att vi ska vakna såhär varje dag.
:'(
På lördagen var det konsert i skolan. Här spelar Jorge, Nico och Yuyú. Jag sjöng inte, tänkte men herregud jag är alltid med på alla himla konserter, nu orkar jag inte längre.
Efter stack vi hem till Jorge. Tycker om dessa människor.
Idag har jag haft min sista idrottslektion och jag sa hejdå till min mysiga lärare.
Så. Nu har jag skrivit på det här inlägget i 5 dagar. För övrigt sitter min mamma i skrivande stund på flyget från Arlanda och hon kommer fram imorgon sent på kvällen. (!!!!!! :') :D ). Glädjs åt det så mycket men på samma gång känner jag att allt är upp och ner. Kan ju inte lämna allt här, här är mitt liv. Aja, berättar mer sen.
ISLA DE PASCUA LA GIRA 6
Denna morgon skulle bli mycket speciell. Vi åkte och dök! Med gastuber och våtdräkt och allt! På riktigt! Hela veckan hade jag varit nervös men när stunden väl var kommen tog endorfinerna över.
Först fick vi viktiga instuktioner (1. andas 2. cyklopet 3. tryckutjämna 4. skit, det var något mer..).
Sedan hoppade vi ner grupp efter grupp och försvann under ytan med heta instruktörer.
Tillslut var det min tur. Andas kunde jag göra (det var så coolt!) men öron ploppade inte ur, vilket jag hade förfarat. Jag och världens gulligaste instruktör försökte flera gånger. Till sist sa han att om jag inte lyckades blev det ingen dykning för min del. Äj för fan tänkte jag och testade en gång till, dåså! Han rufsade mig i håret och vi simmade längst botten bort mot korallerna, hand i hand. där mötte jag de andra i min grupp och vi tog foton, höll i korallerna och såg färgglada fiskar. Jag hade också turen att se en stor plattfisk visa sig under sanden. Måste få göra det igen!!! Sedan gick vi bort till stranden till de andra och fick lunch.
Mina älgar klättrade i palmer.
Jag älskar dem så mycket! Och nu det bästa...
Sedan åt vi den sista middagen. Och! Yuyú tatuerade sig! Jag och Pedro följde med och jag var nog den mest nervösa. Efteråt var jag som i extas och hade stora planer på att tatuera Chiles karta längst fotleden bak på ena sidan av hälen. Skulle nog blivit fett coolt men tror jag lägger den planen på is ett tag.
Carpning av sista kvällen.
Morgonen då vi lämnade ön lade jag mig en 20 min och sög i mig all sol och lycka utav veckan som gått.
Kom på, men! Jag har glömt att ha på mig min hippietröja på den mest hippiga platsen på jorden!
Sådärja, den mest fulländade selfien någonsin.
Precis innan vi stack till flygplatsen köpte vi ett par påsar med guayabafrukt från en tant på gatan; jag lyrisk över att kunna bidra med denna för mig nya frukt till Juanitas fruktsallad till frukosten.
Men så sa de att de inte kunde passera tullen. Så vi åt allt vad vi orkade.
Här äter jag också min första färska passionsfrukt. Gudars.
Sörgning av frukterna. Hoppas tullpersonalen äter upp dem.
Hejså Rapa Nui!
Den sista bilden.
Snipp snapp slut, så var denna klassresa slut.
ISLA DE PASCUA LA GIRA 5
Idag skulle bli en spännande dag.
Såhär vacker är hotellets trädgård.
Vi gick på promenad längst kusten. Vågorna var heelt underbara, dock var det svårt att fota dem.
Jag gick på huppiguppstäckfärd ensam på klipporna.
Efter lunchen stack vi ett gäng och skulle rida! Jag tänkte såhär, om jag ändå ska dö så kan det väl vara på en hästrygg på Påskön. Men för säkerhets skull tog jag en allergitablett innan.
Vi hoppade upp bak på en pickup och blev färdare till en gård. Å, den här är nog en av mina favoritbilder från resan.
När vi kom fram fick vi en varsin häst och så var det bara att hoppa upp och börja gå. "Du slår den med hälarna och drar åt höger eller vänster" och så var det inte mer med det. Det gick inte bra. För att en helt hästovan person som jag och en häst som inte ville lyda eller kunde förstå mig gick vi ungefär sist i ledet hela tiden. Två av oss hade hästerfarenhet och guidningen var ju inte den bästa vilket förstörde upplevelsen ett slag. En tjej ramlade av och gjorde sig riktigt illa också. Men när vi kom upp på högsta punkten på ön som kallas "världens navel" var det värt mödan.
Så otroligt vackert. Tack min fina häst för att du bar mig hela vägen.
Tillbaka i byn. Cristóbal ser söt ut med sin gigantiska alfajor.
Åå tyckte allt påminde så mycket om filmen Lilo och Stitch! Och det är nog rätt för kulturerna liknar varandra.
Mina vänner klottrade sina namn på mina skor. <3
Argentinskan bland andra. Nu skulle vi på dansföreställning!
Det var heelt galet coolt. Ett band spelade på annorlunda instrument och dansarna, som var skitduktiga, sjöng också. Och kläderna. Och stämningen liksom, har aldrig sett något liknande.
Isa och Rodo blev uppbjudna.
ISLA DE PASCUA LA GIRA 4
Morgonen började med en grotta!
Sedan mötte vi betande kor på södra kullen.
Dessa öar är målet i en årlig tävling. De modigaste männen bor i stenhyddor i en månad för att sedan simma ut dit och hämta ett ägg från fåglarna som bor där.
Och vände man sig om såg man världens häftigaste vulkan!
En annan vacker plats.
Och moais såklart. Men tror de är de sista nu!
Sedan åkte vi till vattnet och fick se en sköldpadda!
Stackarn låg där på stranden och myste för sig själv och så kom en skolklass på 30 pers och skulle fota den.
Tillslut tröttnade den och gled ner i det lugna vattnet. Vi blev exalterade och filmade spektaklet.
