Nä, nu sätter jag igång. Bilderna är mina och mammas. Min mobil blev stulen i Santiago och många foton försvann. Har fortfarande inte whatsapp för att få mina kompisars bilder men orkar inte vänta längre. Nu kör vi, utan text dock, den har jag skrivit.

Å, vacka ljuva tid i mitt liv:

 

Hej Sverige och världen.

 

Jag flyter runt på varma lyckomoln i vackra sommarstockholm, myser med de jag tycker om, fotar inget alls, chattar fortfarande på spanska och tar det superlugnt. 

 

Har fortfarande inte organiserat alla mina bilder så sålänge tänkte jag nu göra det stora inlägget om maten jag åt i mitt hem i Punta Arenas. De smart komponerade rätterna går på löpande band år efter år och är något man måste dokumentera tyckte jag. En stor applåd till mamma Juanita och nana Paty.

 

Hej jag lever, reser, njuter och fattar ingenting. Lämnade mitt kära hem och min trygghet på de vackraste av sätten och fylls av kärlek och tacksamhet för de fina människorna som jag har ynnesten att få älska. Mamma jag jag har nu hunnit tillbringa några fartfyllda dagar i Santiago med Tamara, åkt skidor på Chiles två bästa skidställen belägna på cirkus 3000 meter med Magaly och hela den vackra familjen och nu är vi på jordens torraste plats Atacama-öknen bland indianruiner, saltade berg och hippies. Om 6 dagar återvänder jag till Sverige men om ni frågar mig och min logik är jag bara på semester och ska snart åka hem till Punta Arenas och fortsätta mitt vanliga liv där jag är en självklar del av samhället. 

 

Äh, nu ska jag hjälpa mamma laga till middag på vårt mysiga hostel och sedan sitta med de andra långa blonda utlänningarna runt elden under stjärnorna.

När mamma visade sig på flygplatsen grät jag. Hon är precis sig lik, bara på en lite fel plats bara. Hur hon hör mig prata smattrig spanska som den naturligaste saken i världen och se mig i skoluniform och förskräckligt långt hår. Relationen som hon och mina chilenska föräldrar skapar är helt fantastisk, deras förståelse och vänskap mellan varandra är så vacker att titta på. Också hur la nona, efter att ha sett två blonda galna tjejer bada i det kalla havet och fått en dalahästservetthållare som ingen får plocka bort från hennes bord, med gråt i ögonen tar avsked från oss, troligen för alltid i hennes liv. Sultán som äntligen har någon som bryr sig om honom, som på svenska leker med honom och hans plastkyckling utan huvud. När Rodrigo, jag och mamma fnittriga åker med stege och spikar för att sätta upp träskylten min pappa och mina syskon har snickrat i Sverige på en påle på utskiksplatsen. Där står det Djursholm Sweden 14780 km. 

 

När jag lite försenad som alltid kommer till skolan och klassen har pyntat med ballongflaggor, ordnat fika och mat, otroliga presenter och kramar mig. Och när jag bjöd hem mina vänner på completo och alla skrattar och pratar i mun på varandra och och mamma filmar denna unika gemenskap som jag har fått här på andra sidan jorden. När vi fram till klockan 5 på morgonen njuter av att vi finns till. Jag säger ett tacktal som utlöser gråtkalas men jag kan inte för jag är för glad för jag fattar inget. Och när vi dagen efter ligger i en hög på sängen och ser Chile åka ut ur VM i bedrövlig tragik.

 

Nu är det dagen som tungt får bära ordet SISTA. Måndagen, skolan, vännerna, linslunchen, Patty, Rosita, oncen, solnedgången, läggningen.

 

I alla fall i Punta Arenas. För mamma och mig väntar många äventyr och jag är inte på långa vägar klar med Chile. Men nu känns det förjävligt.

Här sitter jag nu och lyssnar nostalgiskt på min reggeatonmusik. Hade en fantastisk kväll med klassen i fredags och känslorna svämmar över. Men jag ska försöka sammanfatta det mesta av juni månad.

 

Denna morgon skulle bli mycket speciell. Vi åkte och dök! Med gastuber och våtdräkt och allt! På riktigt! Hela veckan hade jag varit nervös men när stunden väl var kommen tog endorfinerna över.

 

Idag skulle bli en spännande dag.

 

Morgonen började med en grotta!