Här sitter jag. Tro det eller ej, om 6 dagar är jag sjutton. 17, den onödiga åldern då man bara väntar på att bli 18; myndig och kunna gå på krogen och supa sig full. Fast för mig är sjutton aldeles tillräckligt, nästan för mycket, men vad kan man göra åt det? I några oroväckande dagar verkade det som om jag skulle bli ensam på min födelsedag. Pappa bokade en resa till Zanzibar utan att kolla om mamma kunde ha mig då jag fyller år, och det kunde hon inte, hon ska på fest! Lagom smidigt. Är det inte deppigt nog att göra mattenationellaprov i 4 timmar på sin födelsedag? Tack och lov kommer mormor och räddar mig. Vi ska väl gå på museums, titta in i gamla kyrkor och fika. Det låter helt underbart. Faktiskt. För en helt vanlig snart sjuttonårig tjej utan någon viss längtan till allt det där andra.