Och jag fattar inte. Nu har jag sagt hejdå till alla mina kompisar jag har och nickat och skakat på huvudet och hållit med och försökt pressa fram en tår men icke. Jag pratar mycket och snyggt om det men hur många gånger jag än försöker upprepa det är det tomma ord för mig, som inte vill bli förstådda. Ärligt talat går jag mest runt här hemma och känner mig deppig och orkeslös. Jag och mamma har packat 22 kilo kläder, det mesta är klart. Nu borde jag inse situationen och inte låta dessa värdefulla timmarna glida ur händerna på mig. Carpa Sverige och alla småting runt omkring mig. Jag hoppas mitt undermedvetna inser för det gör inte jag. 

 

Att jag snart, efter flygresa och 4 dagars läger med andra förvirrande studenter, ska befinna mig bland främmande människor som inte förstår mig eftersom jag inget kan säga, befinna mig i vinter och kyla och ha så mycket självtro så att jag kan klara av allt detta, ensam.