Okej, nu kör vi. Vilken tur att jag skrivit ner allt vi gjorde i min dagbok. I rubriken skriver jag lägret vi sov på och hur långt vi gick den dagen så har vi det överstökat. Bilderna är mina men en hel del också Tamaras, Mandis och Pascales.

 

Hej.

 

Jag har redan återvänt från Antartica. Vi skulle varit med ett gäng elever som hade vunnit en vetenskapstävling men i Punta Arenas blev 19/11 st magsjuka (typ förgiftning) så deras resa ställdes in! Och därför var vi tvungna att återvända direkt. Supersynd, speciellt för dem, men vilken tur att vi, jag och min chilenska kusin, åkte dit lite tidigare än dem. Fick uppleva 26 timmar där fast det kändes som en evighet. 4 av dem sov jag och under de andra levde jag i lyckorus hela tiden. Det var helt fucking underbart. Har sett pingviner på riktigt nära håll, varit på mingelfest på den kinesiska basen och fått forskarvänner från hela världen. Fick påminna mig själv flera gånger att jag bara är en liten 18 årig flicka för det kändes inte så. På tillbakavägen flög vi i ett Herculesplan, alltså ett militäriskt lastflygplan, bara en sån sak. Tack tack tack för denna upplevelse och alla ni underbara människor.

 

Nu ser min vardag ut såhär att jag bor ensam i huset i fem dagar till då Rodrigo kommer hem. Juanita kommer i mars för hon stannar ett tag i Santiago med Tamara. Rosita kommer om kvällarna så att jag slipper sova själv. Skolan börjar jag den 5 mars och till dess ska jag ordna upp mitt liv och bara ta det lugnt. Eller, jag har ett gigantiskt jobb med alla oskrivna blogginlägg framför mig. Vet inte hur jag ska göra. Om jag ska ta det i ordning kommer ni få höra om mina senaste upplevelser om en väldigt lång tid men det är väl så det får bli. Med knaggligt internet i huset går det ännu segare. Tack och lov att jag nu äntligen har hittat ett café med både wifi och RIKTIGT gott kaffe! Och missförstå mig inte, jag tycker det är superkul att pilla ihop komplicerade och egentligen överambitiösa inlägg, det tar bara lite tid.

 

Om två dagar har jag levt 7 månader i Chile. 

Nu är jag hemma. Och återigen har världen vänds upp och ner, eller så känns det i alla fall. Att man kan få vara med om så mycket och tänka så stort. Känslostormar hit och dit, minnen och analyseringar, framtidsplaner som planeras.

 

Iförgårkväll tog jag snabbt avsked av Branko och Tamara. Jag vet inte om jag kommer se Branko igen. Tamara kommer jag aldrig bo med mer, någonsin. Taxi ensam till La Serenas bussterminal med kaos och ångest och klump i halsen, nattbusstur bredvid bolivianare genom öknen, vaknar upp i ett Santiago badar i soluppgång (almanecer), metro från Estación Central till Pajaritos, buss till Aeropuerto, väntan i 8 timmar, dricker dåligt kaffe och pratar med mamma på telefon, träffar klasskamrat, flygtur över Patagoniens för mig nu välkända toppar och tillslut taxi hem genom min stad och Rosita som öppnar grinden och Sultán som gläfsande kommer hoppandes mot mig. När jag kommer in i huset känner jag dess lukt och minnen från min första vecka kommer till mig med överraskande styrka. Fastän jag har tusen saker att göra dricker jag kaffe med Rosita och pratar om livet och om att flytta hemifrån och sorger och tiden. På min anslagstavla har Tamy hängt upp utprintade foton på oss och ett meddelande på en papperslapp.

 

Ringer Antarktis-Nicolás och han säger att vi åker den 19e februari och kommer hem den 23e februari. Ska alltså tillbringa 4 dygn på sydpolen. Hahahaha va? Okejdå.

 

Packar ur sandaler och svettiga linnen, packar ner skidkläder och svensk fotbollströja. Klockan 7 ikväll ska jag ringa igen för att få veta när vi imorgon åker till Antarktis.

Kan väl skriva lite då. Jag har mått så bra den senaste tiden. Som om jag gick på glädjesparlåga under hösten/våren/förra säsongen och nu gasar det på rejält. Jag utnyttjar svenskens soldyrkaregenskap och bränner mig vid bikiniranden på rumpan, sitter prickstilla för att ett barn sover på mitt bröst, skrattar på spanska och tycker inte nya människor är så läskiga längre, samtalar djupt med Magaly och det känns som om jag fysiskt växer som människa och fylls med insikter om mig själv, äter det godaste köttet jag smakat i mitt liv, avokado, vattenmelon och marmelad gjord på aprikoserna från deras hus uppe i bergen, hör Stilla havets vågor från mitt rum, får salta kallsupar och lyckas stå upp på brädan om vartannat, köper läderhalsband med "riktiga" tänder och pillar på ett par runda hippieglasögon.

 

Nu måste jag dra ner till stranden, vi från festen igårkväll har planer.

Hej mina vänner,

 

Jag är hemma från vildmarken och en av mina bästa upplevelser i livet. Hinner inte visa allt nu för ska vidare på nya äventyr. Istället får ni läsa den enda text jag hann skriva under vandringen, en liten inblick på hur jag kände just då.

 

Nu på söndag flyger jag ensam till Santiago för att få bo hos kära Magaly. Jag ska träffa de svenska tjejerna och förhoppningsvis klasskompisar och såklart njuta av Santiago och värmen. Sedan får jag följa med Magaly på familjesemester! De har hyrt ett hus vid stranden i Maintencillo. Efter en vecka åter till huvudstaden där jag möter upp med mina chilenska föräldrar och så åker hela familjen till La Serena och strandar lite där med. Men efter några dagar måste jag resa hem själv för ska ner till Antarktis en sväng och härja. Den 27e februari börjar skolan igen. Pju, vilka planer va?

 

För tillfället ägnar jag min tid åt att tänka, dokumentera, planera, lyssna på musik och vara lycklig.

 

Nu har halva tiden gått. Glaset är halvfullt och halvtomt på samma gång. Lika mycket Chile som jag fått kommer jag nu att få. Som det stod i ett brev från YFU Sverige; först är det mycket ”sådd” och nu har stunden kommit för att ”skörda”. Jävlar vad fort det har gått.

För att fira denna milstolpe på mitt maraton i kuperad terrängmiljö kan jag presentera mitt språk; chilenskan! Att jag inte gjort det tidigare? Det kan såklart hjälpa med förkunskaper i spanska men ska försöka förklara tydligt.

Ordet ”po”. Kan sägas efter nästan vad som helst. Sipo, nopo, yapo, pero puedes caminarpo. Kommer från “pues” och är lite som svenskans “ju”. Gör allt man säger lite betydelselösare, ingen big deal, vänligt.

Om man ska snacka grammatik så skippar de vosotros-formen helt. Inget hablaís utan ”ni” och ”de” blir samma grej ungefär, alltså ”hablan” betyder både ni pratar och de pratar och man fattar vilken av samanhanget.

De svär som fan. Jag kan nog fler könsord på spanska än på svenska. Används mest hos ungdomar såklart och Juantina tjatar alltid på barnen att inte svära men visst kan hon dra till med några ord hon med. Ett ord som överanvänds något brutalt är ”weon”. Har egentligen ingen betydelse men jag tycker det är lite som dude, fast ohyffsat. Weon är någon dålig, weona är den feminina formen (även svärord måste ju användas korrekt) fast används också för kompis, polare. En gång lyssnade jag extra noga på en kille som pratade och typ hälften av orden han sa var po och weon. En klassisk fras som summerar upp chilenskan är ”ya po weon”. Ungefär amen komigen då. När jag väl tänker efter kan weon användas nästan som ett kommatecken, så ofta sägs det.

Sedan finns det såklart ord som är helt annorlunda från resten av spanskan, som bara används i Chile. Som bil: auto (och ej coche som i Spanien), pengar: plata, 1000 pesos: luca, fest: carrete, pojk/flickvän: pololo/a, avokado: palta

Det är ofta som ett tjejnamn sägs i bestämd form, alltså la Señora, la Pati. Kanske händer det för killnamn också men har inte hört det. Alltså: ”Dile a la Rosita que venga, y la Tove, ¿dónde está?”

Saker blir små. Så som vi svenskar överanvänder ”lite”. Substantiv får ändelsen ito/a. Jugo – jugito, Juana – Juanita, perro – perrito, flacita. Sista ordet är lite kul tycker jag för i spanskan kan man få in tre saker i ett och samma ord. ”Flacita” säger liten smal flicka, till exempel. Det här med att förminska saker gör det med gulligt och kärvänligt.

Cachai? Fattaru, hajaru? Överanvänds också. Ett verb som böjs som alla andra. Cacho, cachas, cacha, cachamos, cachan…

Sedan finns tusen andra så uttryck som: altiro – right away, chucha! – oj! Skit!, filo – strunt samma/okej, ni cagando – aldrig i livet/no way, la raja! – asbra!, wea – sak (fast ohyffsat), bacán! – grymt! Super!

Sedan snackar de slarvigt och tar ofta bort s:en på slutet. Detta har jag lyckats kopiera jättebra men det får jag tydligen inte glädjas åt för Tamara blir galen på att jag inte uttalar dem. När jag väl tänker efter pratar vi svenskar också superslarvigt. När jag försöker lära chilenare att prata svenska går det sådär. Hej, hur mår du, jag heter Tove = hei hu måru, ja hete Tove. Cierto? (ellerhur?)

 

Tidigt en morgon promenerade Tamara och jag till släktingarnas hotell. Efter strul med bilbatteri och dramatik och väntan var vi äntligen påväg, som en klassisk mysig familjeutflykt, lagom sena. När vi kom till sundet där färjan skulle ta oss över till ön missade vi båten med några minuter. För att döda 1 och en halv timme promenerade vi runt i området och solade på en gammal kärra.

 

Idag har jag köpt bussbiljetter och lite av min mat inför VANDRINGEN. Tänkte lite för naivt och visade glatt upp tomatsoppa i konservburk och minipasta som jag hade tänkt laga till uppe på en bergstopp lite sådär men blev utskrattad. "Inte en chans att jag lånar ut spritköket för din tomatsås! Fattaru inte hur mycket det där kommer väga?" Jahapp, då får det väl bli nudlar och pulversoppor och andra torra lätta grejer som försöker leka mat 3 gånger per dag 5 dagar i veckan. Undrar lite varifrån jag ska få energin men 3 rediga chokladkakor ska i alla fall packas ner. 

 

Det jag egentligen ville visa var dessa videos. 

  

Hon är mamman till en av tjejerna som ska med och vandra och ölen produceras här i Punta Arenas.

  

Hej folket,

 

Vi börjar med en frågestund! Mobbo Anders frågade om lamor faktiskt spottar så som de gör i Tintin i Solens tempel. Jag tror de gör det, har faktiskt inte sett en lama spotta än, knappt sätt några lamor alls faktiskt eftersom de bor i öknen i norr. Här dere är det ju guanacos som gäller och har hört att de är värre på att spotta!

 

Hur har min början på 2014 sett ut? (Såklart händer miljoner saker till i mitt liv men jag väljer att reducera ner det jag visar till de foton jag tagit, för enkelhetens, minnets och hemligheternas skull.)

 

För det första var jag mycket förvirrad om det var den 24e eller den 25e man firade. Alla jobbade halvdag den 24e och inget speciellt hände så det var nog 25 som var grejen för då var hela Chile ledigt. Men på kvällen den 24e hade Juanita lagat kalkon, den enda gången på året hon lagar mat och guu så gott! Branko och Rodrigo kom lortiga hem från landet och hela familjen var äntligen samlad!

 

Det här blir ett inlägg tillägnat mina vänner.

 

Jag älskar er. Och det är märkligt hur kärleken blir mer påtaglig nu när jag är ifrån er, känslorna liksom dramatiseras och förskönas vilket jag såklart njuter mycket av. De relationer jag hade har jag fortfarande och det känns som om de växer, även fast vi inte ses, om man bortser från internet, tacka vare internet. Jag skulle vilja tacka er också, mina fina fina kompisar, som stöttar mig i allt och får mig att må så bra och känna mig älskad. När jag pratar med er känns det som om jag blir mer verklig och färgglad och att jag kan göra precis vad som helst. Chattrutor från er kan få mig att skratta och gråta samtidigt - vad ni än har skrivit, och kommentarerna här på bloggen gör mig varm i kroppen (de som leder just nu är mamma, Astrid och mobbo Anders). När jag längtar efter er är det inte sorgligt och jag önskar inte att jag vore hemma utan det känns mer tryggt och mysigt och jag tänker på allt kul vi kommer göra när jag kommer tillbaka, för det gör jag ju. Jag skriver inte det här för att jag känner mig ledsen, tvärtom. Just idag är det superbra och jag tänkte att det skulle sitta fint med en kärleksförklaring till er där hemma.

 

Jag tycker vi avrundar med en drös snapchats från Astrid, Ella och Sofia, som får representera er alla. Nu vet ni varför jag alltid varit irriterande och screenshottat era bilder. De skulle nämligen ut i offentligenheten!

 

Vi fortsätter intressera oss för mitt liv!

 

Nu drar vi ett samlingsinlägg, jaa!

 

GOTT NYTT ÅR! FELIZ AÑO NUEVO!

2014, året jag kommer spendera 6 månader till i Chile, återförenas med alla mina Sverigemänniskor, börja trean och fylla 19. Känner att jag har livet framför mig och att det ser ljust ut. Är så lycklig och stolt.

 

Mitt nyår spenderades först med familjen på middag hos några familjevänner med god mat och dans i vardagsrummet. Chilenare har en hel drös nyårstraditioner och skrock så att det nya året blir lyckat; springa ett varv runt huset med en resväska, äta tolv vindruvor, en för varje månad, äta en sked linser, ha på sig gula trosor och att den första personen man kramar ska vara en man. 

 

Nästa dag var vi alla trötta och lite småsjuka och det enda vi gjorde av värde var att vi åkte och tittade på pingviner!!! Dock hade en hund dödat runt hundra stycken men visst levde en hel del fortfarande.

 

Såklart skulle vi på avslutningsfest också. På med galaklänningen igen och iväg.

 

Hur som! Vi tog bilen till Puerto Natales, käkade lunch och åkte vidare in i nationalparken. Tog en himla mycket kort såklart men det är så trögt att ladda upp bilder så ska försöka skala ner lite. (och kvalitén på bilderna blir så mycket sämre!)

 

Samma dag vi kom hem till Punta Arenas hade Tamara sin skolavslutning! Hon fick en himla massa priser, det sjöngs och pratades, skrevs och fotograferades.

 

När vi kommit fram till gatukonstens stad köpte vi glass. Stensnubben bakom oss gjorde att Chile vann ett krig mot Peru.

 

Nästa dag bar det av på utflykt! Vi steg upp mycket tidigt för att ta bussen till turistorten Viña del Mar; här skulle det slappas på stranden!