Det här blir ett inlägg tillägnat mina vänner.

 

Jag älskar er. Och det är märkligt hur kärleken blir mer påtaglig nu när jag är ifrån er, känslorna liksom dramatiseras och förskönas vilket jag såklart njuter mycket av. De relationer jag hade har jag fortfarande och det känns som om de växer, även fast vi inte ses, om man bortser från internet, tacka vare internet. Jag skulle vilja tacka er också, mina fina fina kompisar, som stöttar mig i allt och får mig att må så bra och känna mig älskad. När jag pratar med er känns det som om jag blir mer verklig och färgglad och att jag kan göra precis vad som helst. Chattrutor från er kan få mig att skratta och gråta samtidigt - vad ni än har skrivit, och kommentarerna här på bloggen gör mig varm i kroppen (de som leder just nu är mamma, Astrid och mobbo Anders). När jag längtar efter er är det inte sorgligt och jag önskar inte att jag vore hemma utan det känns mer tryggt och mysigt och jag tänker på allt kul vi kommer göra när jag kommer tillbaka, för det gör jag ju. Jag skriver inte det här för att jag känner mig ledsen, tvärtom. Just idag är det superbra och jag tänkte att det skulle sitta fint med en kärleksförklaring till er där hemma.

 

Jag tycker vi avrundar med en drös snapchats från Astrid, Ella och Sofia, som får representera er alla. Nu vet ni varför jag alltid varit irriterande och screenshottat era bilder. De skulle nämligen ut i offentligenheten!