JAG SÅG PRECIS VÄRLDENS BÄSTA TV-PROGRAM
Hade långtråkigt och gick in på SVTplay och såg bland annat Trädgårdsmåndag och...
<3 FISKA MED ANDERS SPECIAL <3
Alltså!!! Har nu suttit och skrattat för mig själv i en halvtimme.Hans dialekt! Kläderna! Den fåordiga Petrus! Specialeffekterna! Den dramatiska musiken! Att det är ett barnfiskarprogram! Jag älskar Anders!!!
Al Sur con YFU - Santiago, Frutillar, Puerto Montt y Puerto Varas
Dagen innan vi reste kom Jonatan hem till mig och sov över. Vi åt middag och han tittade på när jag packade. Nästa morgon, klockan 5 på morgonen, mötte vi upp Line (danska som också bor i Puerto Natales) på flygplatsen och så bar det av!
Så vackert att flyga genom soluppgången till den väntande huvudstaden.
Väl där hämtade en volontär oss och vi åt lunch på ett flådigt ställe. Sedan mötte vi upp alla på YFU-kontoret och lyckan när jag fick träffa alla vänner och panikprata på svenska och tagga inför resan!
Sedan tryckte vi in oss och våra väskor i bussen som skulle bli vårt hem i en vecka och stack iväg! (ej mina bilder)
(Ej min bild) Här stannade vi och åt middag. Jag var helt död i kropp och hjärna efter resande hela dagen och alla nya människor. Sedan var det bara att trycka i öronproppar och lägga sig till rätta i busstolen och hoppas att man skulle få sova natten ut.
Vi vaknade av att vi kom fram till byn Frutillar där vi, mer döda än levande, åt frukost. Sedan gick vi längst stranden och det var så vackert och fridfullt. Fick lite Rättvik-känsla.
(Ej min bild) Här är de flesta utbytesstudenterna som åkte med på resan! Jobbigt att inte vara ensam blond längre.
Det mycket vackra konserthuset som, likt Noaks ark, ligger på vattnet.
Jonatan och Aurora från Finland som har svenska som modersmål och pratar världens gulligaste finlandssvenska!
(Ej min bild) Jonatan hade tagit med Magallanesflaggan! Så vi körde med en fin tradition.
Grejen med denna region är att den blev koloniserad av tyskar i början av 1900-talet; på Chiles initiativ. Chile ville nämligen snabba upp utvecklingen och bjöd in ekonomideprimerade tyskar till denna folktomma plats. Grejen var att det inte alls var folktomt, men indianerna röjde man undan lite snabbt sådär. Därför är husen i tysk anda och mycket stora dessutom eftersom varje familj tilldelades mer mark för varje pojke som föddes. Vi reste vidare.
Till Puerto Montt! Det är här jag mellanlandar med flyget och här slutar den civiliserade delen av Chile, eller a, den med sammanhängande bilvägar. Inte sådär jättekul stad men dock viktig i många samanhang.
Patagonerna upptäcker vidare.
Att man alltid måste ställa upp sig på varenda ställe. Vi skymmer ju utsikten.
SANTIAGO-ERNST-GATAN! Det ska jag döpa min son till, för att binda ihop mina två hem.
Vi åt Pichanga, en härlig hög med pommes frites, kött, korv, ost och lite ättiksgrönsaker. Skulle tydligen vara typiskt här.
Jag och min fina norska Ida. Tröjan köpte jag till henne på torget i Punta Arenas. Efter denna resa hade alla minst en lamatröja efter alla besök på turistmarknader.
Sedan åkte vi till en just en sådan marknad och tog en svängom med bussen.
Mäh, Sverige?!
Äntligen kom vi fram till resans första hotell i Puerto Varas. Det är turistbyn här i "syd", fint.
Bakom oss i molntäcket är vulkanen Osorno.
Och det var de två första dagarna, fullproppade!
Voviendo de otro viaje, otra vez
Ännu en storslagen resa genomlevd. Gud så jag lever. Ännu en lyckokick, måste vara något med Santiagos magi, och Tamara såklart. Just det, "södern" var också helt underbar. Samtidigt är jag glad att återvända till mitt liv här i Punta Arenas. Har min familj och kompisar som väntat på mig, saker att göra, någonstans att landa och en plats att hinna suga ut allt ur innan THE END.
Såklart ska jag visa er allt men för stunden får ni två bilder som sammanfattar allt ganska bra.
Alerta de emergencia, terremoto en Chile
Igårkväll inträffade en jordbävning här i Chile; jordens aprilskämt på den chilenska befolkningen. Jag hade gått runt hela dagen och tänkt om jag inte skulle utföra ett skämt ändå men det fixade sig av sig självt.
Den inträffade ute i havet nära staden Iquique i norr och uppnådde 8,2 på richerskalan. (Jordbävningen utanför Concepción 2010 nådde 8,8). Det slog rikslarm och alla mobiler började tjuta. Städerna i norr evakuerades och här hemma satt vi i TVsoffan och såg på stillastående bilköer och småspringande människor som berättade om sina nedfallna, trasiga tavlor med skälvande röst. Det varnades för tsunami i egentligen alla närliggande länder men det som hänt är att vattnet drog sig tillbaka och kom igen med två meter höga vågor. Nu farar man för efterskalv. Mer kan ni läsa i artikeln här:
Se här också:
http://www.svtplay.se/video/1940563/2-4-09-00?tab=program&sida=3 (Ha, vad ironiskt att jag visar er svenska nyheter, dock använder de samma bilder som här i Chile)
Här i Punta Arenas kände vi inte någonting. Eftersom det typ är en kuststad rekomenderades evakuering till gatan ovanför oss men hur seriöst det togs vet jag inte. Hela kvällen spammades klassens gruppchatt och jag bidrog med kommentaren Porqué vení a este país?? Varför kom jag till det här landet?? Det bästa med allt är att alla skolor ställdes in! Så nu kan jag i godan ro hinna göra klart mitt plugg och packa inför resan imorgon.
Las tres semanas pasadas
Oj! Hej! Det var på tin. Nu är det är dags att fylla på med mobilbilder.
För... 3! veckor sedan bjöd jag några klasskompisar på kladdkaka!
Den blev faktiskt jättegod, alla tog minst två gånger. Tack vare Sofias handskrivna recept på svenska. Måste göras igen och igen!
Äntligen har jag lyckats hitta alla de andra utbytestjejerna i min stad! Vi samlade ihop oss och åt kaka. Här ser ni ambasadörer från Italien, Tyskland, USA, Thailand och Sverige!
La Jua kom med en damtiding och sa att princesa Magdalena, vänta va? Madelene heter hon va? Aja, att hon fått en dotter! Jag som inte ens visste att hon var gravid.
En dag fyllde klasslärarinnan Miss Paula år så vi bjöd på tårta och kakor och överraskade henne i biblioteket.
Så fin klassbild där alla skrattar och ler.
Kisade argt i solen men var full med endorfiner efter gym.
En ny trevlig tradition är fester där hela klassen är bjuden. Det skålar vi för!
Ännu ett klassfoto. Kan aldrig sägas för många gånger: chilenare älskar gruppfoton. Klumpa ihop sig och samlas och posera.
Jag och Yuyu sov över hos Vicky. Å gillar de två.
En söndag när jag var söndagsdeppig gick jag till gymmet. När jag kom fram var det sängt. Skickade iväg ett gråtsms till mina svenskor och så bestämde vi skypedejt om 20 minuter!
Här har vi en mysig Ellen men Astrid var också med. De berättade om studenten och gymnasiet och det är så svårt för mig att förstå att deras liv också går framåt.
Nagelmålning och lektionsplanering i språk.
Frukost nummer 2 på biologin! Påminner mig om mina två oskrivna biologirapporter men om vi istället käkar kakor så tänker jag att mäh, då behöver jag väl inte bry mig om dem.
Dags för Yuyus 18årsfest!
Vi byggde bland annat en pyramid!
Kul vare!
Jag sov över hos Yuyu och innan vi somnade drack vi lite te.
Dagen efter fick jag se ståtliga paradbåtar för marinenmilitären som var på besök från Chile, Argentina, Colombia och Brasilien. Pedros kusin har studerat på Chiles båt 8 månader ute till havs så med honom slank vi ner och fick se hur de bor där nere.
Äj gu så fint med segelbåtar, sånt gillar ju jag. Pedros bilder:
Kusinen berättade allt han kunde, dock på spanskt båtspråk, men gud så coolt att åka jorden runt och klättra i master och stjärnskåda på nattpass.
Sedan snabbt vidare för att fira thailandesan Mo! Där bjöds det på completos och tårta.
Där fanns alla utbytisar och en nyanländ finska! Hon visade upp Veronica Maggio på sin mobil och vi pratade om allt möjligt. Den här veckan gick jag och tjejen i vitt på baile entretenido.
Sedan åt jag lamm med Rodri och stack iväg på en till fest ungefär då var min energi slut.
På söndagen gick jag inte ut men tittade ner på Sultán och Rodri som mekade på en maskinen så att hela huset osade bensin.
Den här veckan har gått skitfort! Men såhär kan de se ut under rasterna.
Jag iklädd buzo, gympauniformen. Fast den får vi bara ha på oss en förmiddag då vi har idrott. På eftermiddagen måste vi ha bytt om till den vanliga uniformen. Bra, okomplicerade regler, tummen upp!
En av mina chaiskor blev misshandlad, produkten av uttråkhet.
Den dagen kom en värme från ingenstans och så blev det plötsligt 18 grader!!! Jag slängde i mig lunchen och satte mig på taket utanför Tamaras fönster och solade så länge jag kunde.
Varje eftermiddag promenerar jag förbi denna cykelpark (?) där det oftats hänger killgäng som stylar för varandra.
När skolan slutade gick vi och käkade choripanes.
Igår var en stor dag gott folk! Då fick jag nämligen äntligen träffa den andra svenskan som bor här i Patagonien, men på andra sidan gränsen i Argentina! Hon heter Hilde och vi har pratat under hela året om de bra och de dåliga sakerna med livet här. Hon kom hit för dagen med sin familj för att shoppa billigt i taxfreezonen så jag åkte dit! Åh, hon och hennes argentiska syster har såå skön argentinsk dialekt så det är inte sant. Fast mest babblade vi på på svenska och njöt av våra likheter och tankar.
De hann med en visit i mitt rum också!
Nu är vi framme till idag.
Idag presenterades rollistan för detta års musikal, GREASE. Hur grymt är inte det?? Är såå avundsjuk, vill också va meed!
Oj, nu har jag suttit flera timmar med det här inlägget. Hoppas ni har det bra där hemma, puss!
Praktexemplar till kontaktannons på nätet
Jag heter Tove, Tobé, Tubee, Tåve, Youtube, Tubecker, eller bara ella (hon) och så pekar de på mig.
Jag är för tillfället lite skolstressad men har bestämt mig för att testa att prestera dåligt och se hur jag känner mig. Jag är också förväntansfull inför helgen då 3 födelsedagar ska firas.
Jag är bra på att promenera, komma i tid, klara saker på egen hand och musik.
Jag tycker mycket men säger desto mindre. Annars tycker jag att mina kompisar är fantastiska människor.
Jag är dålig på att hälsa på folk och ta första steget.
Jag läser ”Boquitas Pintadas” av argentinske Manuel Puig men väntar på bokpaketet från pappa som aldrig kommer?!? (Ja, det är en pik, vill ju hinna läsa innan jag ska hem igen).
Jag gillar mig själv, mänskliga rättigheter och att ha mysigt.
Jag sjunger svenska folkvisor i moll i duschen, födelsedagssången på fyra språk på Juanitas födelsedag och när jag dansar.
Jag älskar mina tre familjer och min dator.
Jag är inte speciellt bra på skönhetsprylar och sånt.
Jag föredrar naturlighet, vilket kan appliceras på fantastiskt många ämnesområden.
Jag tycker om att tänka på framtiden. Gud så kul jag kommer ha det!
Jag är beroende av att lyssna på musik. Har lurarna i när jag går, pluggar, väntar…
Jag har på mig skoluniform. Ni anar inte vilka variationsmöjligheter som finns! (eller inte) Kavaj eller ej, och om; knäppt eller oknäppt?, strumporna ovanför eller nedanför knät?, skjortärmarna nere eller uppkavlade? Livets stora frågor!
Jag dricker helst te, kaffe eller varm choklad.
Jag lyssnar på spanska, Romeo Santos, Daddy Yankee, Carlos Vives, filmmusik, svenska artister, morgonpasset i P3 och allt där emellan.
Jag blir arg och frustrerad på ineffektiviteten och orättvisan i den chilenska skolan.
Jag blir rädd när jag är på väg till sociala sammanhang även fast det sedan blir kul.
Jag är pinsamt dålig på att inte äta choklad, eller något som innehåller choklad. Fast varför ska det vara en sak att vara dålig på?
Jag är uppväxt på Kungsholmen, Danderyd, i skärgården och hos mormor och morfar.
Lista lånad utav bloggerskan Flora.
Como te sientes?
Nu skriver jag bara utan att planera. Det är så lätt, och självklart, att det blir ytligt på en blogg. Det här gjorde jag igår och det här gör jag idag. Men egentligen är så mycket djupare än så. Som med alla människors liv.
Nu har jag 4 månader kvar på mitt utbytesår och nu gäller det att jag tar fram mitt mod och gör så att resten av min tid här blir som jag vill. Förra året mådde jag stundtals rätt så dåligt. Jag som innan trodde jag hade koll på vem jag var, som hade trygga kompisar och ett bra självförtroende tappade plötsligt allt. Ibland kunde jag knappt hitta mig själv. Jag var rädd, tyst och kände mig nästan genomskinlig. Men sedan när jag flydde till solen ett tag byggdes jag upp igen, med bättre och starkade material och nu är jag tillbaka till ungefär samma situation som förrut. Men jag tar allt med ett större lugn och vågar göra saker. Vill och planerar. Jag uppskattar också allt mycket mer för jag har ju faktiskt så mycket fint här. Och om trycket över bröstet ibland kommer tillbaka är det okej, jag går inte sönder. När jag tittar tillbaka kan jag le och minnas så mycket fint och när jag blickar framåt fylls jag med ett pirr.
Till exempel YFU-resan i början av april då vi ska bussa runt i "södra" Chile och jag får träffa mina fina utbytesvänner och bo några dagar hos Tamara. Och då hela klassen åker på klassresa till Påsköarna. Äh fy fan vad kul. Och när mamma kommer och besöker mig och min familj här och får se allt allt allt och när vi tillsammans tar flyget hem till Sverige och resten av min familj. Och där finns alla som jag älskar och väntar på mig och jag känner sådan livslut när jag tänker på allt jag ska göra under mitt sista år i skolan och efter det.
Sådanna här reflektioner brukar väl dyka upp hos utbytesstudenter ungefär i slutet men trots att jag befinner mig i chillarlandet Chile är jag nog en planerande och alltid för tidig person ändå.
Entre medio de la vida
Nu har jag gått i skolan i 6 dagar och gått tillbaka till en vardag igen. Fast i sista året, utan Tamara, med mer självförtroende, i nedförsbacke till slutet.
Tiden innan gick jag ner i en dvala; har nog aldrig utövat så lite aktivitet någonsin. Men ibland gick jag ut ur huset och träffade andra människor.
Träffade mina nyfunna vänner från sydpolen, en portuges och en chilenare. Gud, kommer aldrig mer behöva bo på hotell när jag reser. Vi drack kaffe och gick på promenad genom hela staden.
Majoriteten av dagarna satte jag mig några timmar på caféer för att skriva alla dessa blogginlägg och känna mig som en frilansande författare.
En dag gick jag gladlynt till min chilenska kusins frisörsalong för att toppa mitt lite slitna hår. När jag sedan promenerade tillbaka började paniken växa för det vägde ingenting. Hon hade med något konstigt verktyg tunnat ut mitt hår!
Det ser ju inte illa ut men när jag gråtandes visade för mamma via skype förstod hon min sorg. Nu har jag dock lugnat mig lite. Hahaha, visste inte hur mycket jag gillade mitt hår.
En dag hade jag lite mer inspiration än att koka nudlar eller gå över gatan och köpa empanadas. Då testade jag att rosta kikärtor med mercén som jag hade provat på en restaurang, stekte kyckling och tillsatte en avokado såklart.
Det var portugesernas sista kväll så vi träffades en kortis.
Nej, jag brukar vanligtvis inte ta en öl med 8 år äldre personer, men trevligt var det.
Så plötsligt kom en kul överraskning, Jonatan! Han var i stan med sin familj över dagen och ville träffa mig. Så gick jag ännu en stadsvandring och vi pratade av oss och hann dricka några klunkar te innan vi i spöregn sprang till busshållplatsen.
En eftermiddag, dag nummer 8 eller så av min självvalda isolering från världen, hade tristessen och deppen smutig sig på. Då gick jag resolut ut i regnet och till kyrkogården för att titta på gravar och låtsas att man var i en film. (Gud vad jag märker hur påverkad ja blir av kultur, det här är inte bra.)
Aa. Fast med ett gäng kompisar har jag faktiskt tittat på bio, skräckfilm och Oscarsgalan också. Och sen plötsligt började skolan och jag var tvungen att kliva ur mitt ide.
Antártica Isla Rey Jorge
Nu kommer det sista av mina sommaräventyr, Antarktika.
Min chilenska kusin hämtade upp mig och så åkte vi till flygplatsen. Där träffade jag på en svensk men det var faktiskt lite svårt att förstå hans grova skånska. Han och resten av flyget skulle åka på kryssning bland isbergen.
Drakes sund, ett av de mest svårnavigerade haven. Jag satt bredvid ukrainska forskare och pratade med den mycket trevliga kvinnan bredvid mig.
I flygstolstidningen fanns en artikel om mig! Hon ville ha min autograf och skulle lämna tidningen på den ukrainska basen, tänk så knäppt. Snart skymtades små isberg i vattnet och tillslut sydpolens glaciärer.
När vi landade var det barmark med snöfläckar, sommarväder! Vi fick vänta ett tag men tillslut kördes vi till den chilenska basen. Där blev vi motagna av en snäll man som visade oss runt. Vi klädde på oss och gick på promenad.
Vi är alltså inte på fastlandet sydpolen utan på en ö, på 62 breddgrader (Stockholm ligger på 59). Här ser ni nästan hela populationen. I området samsas Chile, Ryssland, Kina, Uruguay och Sydkorea. Vissa chilenska militärer lever här året runt med sina familjer. Här pågår framför allt forskning. Antarktika är den enda landsmassan som inte "ägs" av någon nation och det finns alltså stränga regler på vad man får göra här. Men 2041 är ett mörkt årtal för då försvinner detta avtal. Usch, vågar inte tänka på vad giriga människor kommer tycka att de har rätt till att göra.
Vi besökte den ortodoxa kyrkan som är byggd av den ryska basen.
Ett par har vigts här!
Min fönstervy.
På kvällen visade de oss kartor (jag som älskar kartor!) och förklarade massa intressanta saker. Alla på basen åt middag i matsalen som lagades där i köket.
Sedan riggades det upp minibio! Vi såg en superdålig film och en flygplanskrasch som vi skrattade gott åt. Efter samlades vi alla och firade flera personerns sista kväll här. Vi pratade och skrattade enda tills klockan 3. Alltså folket här var så otroligt trevliga och intressanta! Djupa analyser av samhället, vetenskap och länder. Jag har samlat på mig olika visitkort från hela världen.
Nästa morgon var det lätt snöstorm så planerna på att åka till pingvinön och glaciären ställdes in. Istället gick vi ut till fots.
Trots minusgraderna, snön och blåsten klädde jag av mig för jag hade förberett mig...
Det var Sverigetröjan det, bra, nu har man representerat sitt land. Av med den för att visa nästa.
YFU såklart! Adrenalinet höjdes, kroppstemperaturen skönk, kameran immades igen; dags för att ta på jackan igen.
Vi travade vidare. Plötsligt såg jag en svart prick som vankade fram där borta på stranden...
Antarkiska pingviner!!! Vi hade tur för de brukar inte vara just här. Vilka fina djur.
De två sista bilderna är Jorges. Nöjda gav vi oss av tillbaka till basen.
Genast hoppade vi in i en slags vagn efter en bil för alla på ön var bjudna på lunch på den kinesiska basen!
Där inne träffade jag forskade från Ryssland och Tyskland! Mycket skrattiga och trevliga personer.
Den basen var enorm! Med flera våningshus, jättemånga personer, gympasal och stort buffébord med kinesisk mat.
Lite presentlotteri. Kineserna fotade och skrattade hela tiden.
Jag minglade runt med lite olika människor (militärer, mariner, öns bankman, polare från basen, forskare, researchare, chefer, arbetare) och berättade på engelska eller spanska vad denna blonda lilla flicka
gjorde här.
Jorge, kinesiska chefen och jag. Sedan var det dags att åka hem till sydamerikanska kontinenten.
Vi var ett stort gäng som skulle åka samtidigt. Här är jag vid en skyltstolpe. Såg en bild på en annan prydd med massa svenska städer!
Vårt monster till transportmedel hem!!! Det är nog inte många 18åriga tjejer som åkt i en Hercules.
Alltså!!!
Jag var i extas. Som i en actionfilm. Det var ett skitstarkt buller hela vägen och fönster fanns inte så man visste inte var man befann sig. Jag lyssnade på musik hela vägen eftersom det inte gick att prata.
Ja, jag smygfotade den galet.. välformade venezuelanen.
Plötsligt var vi hemma i Puq (Punta Arenas) igen.
Valle Elqui
Morgonen började med solkrämspåtagning.
Den bästa solkrämen evör. Som tog slut ganska fort pga överförbrukning. Vi hoppade in i en minibuss och tillsammans med en guide och en bunt andra semestrare for in i Valle Elqui, en grön dal mitt i öknen. Första stoppet var en papayaodling!
Såhär växer papaya! Inte visste jag att sådant fanns på jordklotet.
Trädet ger frukt året runt och de mognar allt eftersom och dimper gula och fina ner på marken.
Chirimoyaträd fanns också fast utan frukt. Jag försökte lista allt som odlades i dalen: papaya, chirimoya, avokado, mandariner, mandlar, potatis, kronärtskocka, sallad, vindruvor (till vin och pisco), zuchini, tomat, vindruvetorkning till russin och kaktus.
Familjefoto vid fet natur.
Vi fortsatte upp i dalen med minibussen.
Vi besökte Gabriela Mistrals barndomshem och skola. Hon har ju kammat hem Nobelpriset för litteratur för tusan. Alltså fanns många svenska saker, till exempel en likadan gammeldags våg som står i mormor och morfars kök!
Jag och Juani posar med Gabi och hennes lärljungar.
Denna dal är mest känd för att det alltid är soligt och för att det är PISCONS vagga! Denna by heter Pisco Elqui.
Här uppe i öknen är de lite mer andliga av sig, som ni ser på lappen. Men gud, blir mer och mer frustrerad när jag kommer på att ni inte förstår spanska! Alltså meditation i naturen i solnedgången med tibetanska sagor på en cambing.
Men det var inte för det vi var här. Vi skulle ha pisco!
Sådär ja.
Och lite kyrkbesök med korstecken över bröstet.
Hade en informativ konversation med Astrid via Snapchat.
Äntligen lunch! På en restaurang med en speciell tillagningsmetod.
Solenergi aucustic style.
Sedan gick vi ut i öknen. Alltså det var just det här jag åkte till Chile för. Att gå bland kaktusar i ett stekhett, annars dött landskap för att 3 dygn senare befinna mig i snöstorm på sydpolen. (Inte för att jag någonsing kunde ha föreställt mig att jag skulle få uppleva det just så extremt).
Vi hittade hängmattor, satte alarm på 5 minuter och njöt.
En vanlig kaktus selfie. Ser förresten nu hur mitt hår och huvud liknar en kaktus. Det var väl kul.
Rundtur på en psicofabrik! Som dock var inte var igång.
Det var väl ganska kul. Sista stoppet var en liten by.
Vid torget fanns charmiga aliens, marknad och en konsert.
Som förvandlades till ett skumparty!!!
Tack men nej tack. Vi fortsatte hemmåt.
Otrolig utsikt från en flodstoppare (?).
En kvinna med rötter i Italien som körde runt i sin smakfullt inredda bil med sin nittioåriga mamma. Hon gör som hon vill: köp på sina tider, stannar för de hon vill, orkar inte med män. Hon stack ut handen och vek ner skylten, nu mamma åker vi längs stranden.
På kvällen åt vi middag och det var lite sorgligt alltihop. Sedan sa jag hejdå till alla och åkte till bussterminalen men det var jag redan berättat om.
Lyckan när jag tillslut hittade min buss som kom enda från Arica.
Och det var min solsemester.
La Serena
Och så var man åter på ökenvägarna. Fast nu på en buss bredvid Tamara under 7 timmar.
UV-styrka idag: 11+
Utsikt från vår hotellbalkong.
Det var perfekta läget.
På stranden var det någon slags konsert hela veckan, toppen ju!
Och en strandbio, som på förra stället. Det var Fast and furious (RAPIDO Y FURIOSO!) med muskler, allvarliga samtal, bilar/stridsvagnar/flygplan och en man som slänger sig ut i luften för att rädda sin tjej som faller vilket fick hela publiken att jubla. Hit gick vi nästa morgon för att träna yoga!
För det mesta solade och badade vi men här dricker vi mango och papayajuice.
A, och pratade om viktiga och oviktiga saker. Just det, denna dag var alla hjärtans dag!
Absolut hela kusten var fylld med lägenheter och hotell eftersom i princip alla chilenare som har råd åker till stranden i februari månad.
Vi gick ner till konserten igen och firade denna sharlieksdag med resten av de hånglande paren.
Vi köpte hemmagjorda empanadas från en man som drog runt på en cooler och anticuchos (grillspett) från provisoriska eldar på trottoaren. Någon var avundsjuk på vår middag.
En dag gick vi in till centrum. Det var mycket längre än vad vi trodde. Men fint var det med byggnader i lite mer gammal latinsk stil. När vi skulle tillbaka åkte vi colectivo.
Med hål i?! AC chilean style.
Jag spelar strandtennis med en främling, gud så kul det var!
Lite dans med barnklubben.
Sista kvällen lånade vi cyklar och cruzade längst hela stranden tills solen gick ner.
Romantiskt värre. Det var så otroligt härligt att umgås så intensivt med Tamara, som att suga ut all innan vi seperarades.
Jag demonstrerar hur mysigt det är att ligga under täcket och mysa. Nästa dag skulle vi på utflykt. Nästa dag var också sista dagen med hela familjen (minus Vesna) innan alla splitras.
En Santiago de nuevo
Åter i Santiago.
Jag satte mig själv på ett café och skrev ikapp allt som hänt i min tankebok. Messade Moñi och vid klockan 3 hämtade hon och hennes kompis José upp mig och vi åkte till Pablo Nerudas hus.
Men det var stängt! Fast vi promenerade runt i Bellavista och hade det mysigt. Sedan köpte vi sushi och åt det hemma hos oss. (Åh vad jag gillar Moñi och åh vad jag sörjer att vi inte bor i samma stad.)
När vi ätit upp åkte vi till resten av gänget som hängde i ett hus med pool.
Vi doppade fötterna i vattnet och pratade om massa intressanta saker. 22 åriga killar > 17 åriga tjejer.
Nästa morgon rullade Magaly och jag över min väska till min värdfamiljs lägenhet (de bor väldigt nära varandra, vad är oddsen?) och Maga och Juani fick träffa varandra vilket var så härligt att se. Vi återvände för att äta en snabb sista lunch och tog ett sorgligt farväl tills nästa gång vi ses. Här går jag nostalgiskt förbi deraas fruktstånd.
Och stället vi åt Dynámicas med resten av Santiagoborna klockan 9 en kväll. Jag skyndade vidare till tunnelbanan...
För att träffa IDA! Norskan som jag bäst kom överrens med på YFU-lägret för en evighet sedan. På spanska (såklart) berättade vi allt om våra liv i Chile och det var så skönt att ventilera och lyssna. Hon bor i Coyhaique och förstår min lätta småstadsfrustration.
Hon var med sina chilenska kusiner och vi åkte skridskor på en inomhusrink med diskomusik!
Jag var förberedd med shorts, tur att jag inte ramlade. Sedan gjorde vi något av det mest ironiska jag gjort.
Vi såg Frozen! Jag som svensk, med en norska, i Chile. Vi skrattade åt alla nordiska namn, hon kände igen hus från sin hemstad Bergen och vi ropade till samtidigt när vi såg något skandinaviskt. Dock var den såklart dubbad på spanska.
Vi gick in på Forever21, jag köpte en handväska (!!!) och så sa vi hejdå.
Las Condes imponerade kontorskomplex. När jag kom gåendes mot lägenheten såg jag mina föräldrar sitta på den kinesiska restaurangen utanför och så åt vi mysig middag.
Det är inte många gånger i mitt liv jag köpt något så feminimt. Men den rymmer precis lagom och jag tycker om den jättemycket. Jag lade mig i en park med skulpturer och lyssnade på svenska radioprogram i några timmar.
Jag och mis viejos besökte en snygg bokhandel. På kvällen kom äntligen Branko och Tamara från Puq (Punta Arenas). De var lite sorgliga för nu kommer det inte se sin hemstad på mycket länge.
Vi åt middag på ett skitmysigt hamburgehak på en innergård.
Jag har missat grejen med riktiga hamburgare, så gott.
Rodri och sina gurls.
Sedan bar det av på familjesemester!
Maitencillo 2
Jag fortsätter längta mig tillbaka.
Mer strandhäng, nu i opropotionella hippieglajjor. En mamma sittandes i sin bil hallåade mig och frågade viskande var jag köpt dem.
Rafa med sitt barn som i en kokong, flygandes i sin pappas armar.
En lunch på altanen. För det mesta åt vi sallad med massa goda tillbehör. Och massa frukt!
En till strand.
Poppis med tält, camping eller vad är grejen?
Vi åt glass på ett fik som deras kompis hade. Han var i sin ungdom i Norge på utbyte, bara en sån sak, och sa glatt: jag snakker norsk!
En eftermiddag, efter många övertalningar och tummanden, stack vi ut och sprang på stranden. Jag, Nico och Mauricio. Så härligt att springa barfota vid vattenbrynet. Vi gick upp till Maus lägenhet och han tog en bild med hans gamla analoga kamera.
Sista stranddagen. Magaly och jag simmade ut till en sten en bit ut i vattnet och klättrade upp på den, precis så som vi gjorde hemma hos mormor och morfar.
Sista kvällen. Efter sista myshänget på vår balkong blev det partaj på en strandbar med månen som speglade sig i vattnet. Vi var nog en 20 pers till slut.
Vi åt hejdålunch och sa gud så sorgligt att det är slut.
Maitencillo 1
Maitencillo ligger några timmar norrut från Santiago vid kusten. Vägen dit går genom sandfärgad stenöknen med kaktusar som de vanligaste växterna.
Nu tittar ni på avokadoplanteringar! Palta, som det heter här, växer alltså på småträd uppför bergslutningar och mognar först när de plockats. Mängden avokado jag såg under resan var enorm men föga förvånande med tanke på landets avokadoätande.
Till vänster är huset vi hyrde av en pratglad äldre dam, ett helt underbart ställe. I grannhuset bodde helt orimligt många människor, såg nya personer hela tiden.
Utsikten. Lite efter oss kom Rafaels två döttrar Maria José och Fernanda, eller Moñi och Feña, som jag aldrig träffat förut. De är 18 och 21 år och skulle göra den här veckan så himla bra.
Såklart hade vi asado.
Och a, det vi gjorde om dagarna var att äta glass, gå på marknad, sola och bada.
En läsk av en okänd frukt.
León somnade i min famn och jag dog mysdöden.
Den andra kvällen samlade vi ihop alla människor vi kände som befann sig här på vår balkong.
Här presenterar jag vårt Maitencillogäng, vi sågs nästan varje dag vilket var så himla fint. De flesta pluggar på universitetet sedan några år tillbaka men på något sätt relterade jag lättare med dem än med folk i min egen ålder. ***Kulturskillnad***
Någon strand någon dag.
Vi tog en surflektion!
Vår instruktör sa att han var Ecuadoriansk mästare.Och jag lyckades stå upp några gånger!
För det mesta hängde vi nedanför surfklubben, några sekunder från huset.
Surfkillarnas hund som, som ett blött sandigt glatt monster, la sig tätt mellan oss på våra handdukar och sprang efter tennisbollar.
Vi åt på restaurang. Här är min första chilenska ceviche! Dålig bild men det är rå fisk och skaldjur i lime och lök och mango och lite sånt och är så gott.
Allihopa minus León som låg och sov i vagnen utomhus.
De har en supergullig familjetradition att de beställer varsin efterrätt, ställer de i mitten och så får man äta av allihop!
Sedan stack vi vidare och träffade alla och tillslut dansade vi med resten av Maitencillo. När stället stängde vid 4 åkte vi och åt completos.
Lyxfrukost på terrassen.
En kväll åt vi på denna restaurang med AWESOME arkitektur och inredning. Blev helt stum när jag gick in och fick lov att fota allt innan jag kunde göra något annat. Ett träd innomhus, snäckor, rep, träsniderier, krossade snäckskal som golvgrus, bambu, tavlor, växter, färger, slipade stenar, runda jättefönster...
Titta och titta en gång till. Skaldjursallergiska Tove äter skaldjur!!! Grejen är den att så fort jag nämner mina allergier blir jag hånad här i detta land för här är ingen allergisk mot nåt. Så Magaly och gänget övertalade mig att äta machas och jag dog inte på fläcken. Så det blev en loco och en och annan camaron (räka) som slank ner, trots min oroliga magkänsla. Ville nästan att jag skulle få allvarliga reaktioner men icke. För detta bevisar att jag blivit ljugen till hela mitt liv. Hela mitt liv känns som en lögn. Jag scrollar igenom alla skaldjursminnen och det enda som hänt är röda prickar efter överätning på en kräftskiva. Jaha, det var väl kul då, fast inte sådär jättegott faktiskt, bara lite. "Vad lärde du dig under ditt år, hur har du utvecklats som människa?" Att jag inte alls är allergisk mot skaldjur. Så bitter.
Aja, vi fortsatte äta och ha kul. Sedan gick vi hem barfota på stranden och stannade ett tag vid utomhusbion.
Cajón del Maipo
Vi vaknade tidigt och tog bilen full med bebisprylar en, två timmar upp i bergen där de har byggt ett hus.
Alltså kolla alltså.
När de gifte sig var min mamma och Kris bjudna till deras bröllop och då besökte de denna plats också.
Vi gick på promenad i byn. En kvinna bjöd in oss i en gammal bar och titta vad som stod i hörnet.
En uppstoppad condor. Storlek på den?
Såg faktiskt två levande i Paine. Vi tackade och gick vidare.
En man med sin... häst.
På kvällen åt vi såå gott kött, så mycket smak!, avokado och ají, ungefär som svag chili.
På natten klädde jag på mig en varm poncho och klättrade upp på taket med kudde, filt och musik. Lade mig till rätta, tittade upp i stjärnhimlen och anslöt till kosmos.
Nästa morgon åkte vi ner till torget.
Annars låg vi vid poolen.
På kvällen åkte vi hem till Santiago och jag träffade de svenska tjejerna en sista gång. Efter 4 timmars sömn för mig bar det av till nästa äventyr Maitencillo!
Con Magaly en Santiago
Efter några dagar hemma satte jag mig ensam på flyget till Santiago. Helt sjukt hur normalt jag tycker det är att flyga. Som att ta bussen till skolan. När jag var liten såg jag en flygning till Italien som en farlig labyrint med många potentiella hinder, kanske för att mitt resesällskap var min mamma och då kan ju allt spännande hända. Nu har jag själv flugit till 4 nya världsdelar, bara fyllda 18 år.
Väl framme hämtades jag upp av Magaly, Rafael och äntligen fick jag träffa lilla León. Vi tog en promenad i kvarteret, la barria.
En möbelmarknad och så en glass. Vi åt nog glass nästan varje dag.
Nästa dag gick vi till köpcentret och sedan åt vi lunch på en brandstationens restaurang. Att vara brandman är volontärarbete här i Chile.
Kolla vad snygg arkitektur.
En dag kom Magas mamma och brorsdottern över. Gud vad roligt det var att umgås med ett barn! Lika gammal som Siri, lika pratig som Hedda och superlik Sofias italienska syster Flavia.
Jag hängde en hel del vid poolen på bakgården. Är ju inte så van vid poolkultur men det gick helt okej.
Det jag köpte var sandaler, bikini och solkräm.
En kväll åt vi lasange, ñoqui och ravioli. Här är lyckliga familjen.
Santiago kan vara så snyggt. Jag älskar Santiago. Dock är jag medveten att jag bara rört mig i de fina kvarteren och att majoriteten av staden är fattig och farlig. Till exempel, Maga jobbar på ett överfullt sjukhus en timme bort och opererar skottskadade ben. Klass är så tydligt här i Chile och syns (eller inte syns eftersom de separeras) överallt; i områden, utbildning, sjukvård, arbete, värderingar, umgängesgrupper, trender och möjligheter i livet. Hur som haver, jag tog tunnelbanan för att träffa en efterlängtad person...
EMELIE! Gud vilken härlig människa. Vi skrattade om våra liv, sa det här året är inte på riktigt och peppade. Efter en kaffe och glass på ett av deras stammishak till café sa vi hejdå för hon skulle på klättring men det var inte sista gången vi sågs.
Vackra gator. En till Chilegrej är alla dessa par. Gud så de är ihop! Alla är flickvän eller pojkvän och de skriver söta kärleksförklaringar på facebook, parkerna är fulla med omslingrande hånglande par i alla åldrar och de som inte har någon haffar på diskon (som jag jejeje).
Jag gick hem hela vägen, det kanske tog några timmar men jag lyssnade på musik och fick ett av det största lyckorus jag fått i mitt liv. Så uppfylld av livets goda, framtidstankar, en känsla av att världen är min, att jag och hela min varelse är det bästa som finns och av Santiago.
På kvällen satt jag i deras mysiga kökshörna, drack te och bläddrade i denna fantastiska bok och lärde mig mer om min kära hemstad. Smått nostalgiskt.
Nästa morgon gick vi på promenad allihopa. Å vad jag mådde bra med dessa människor, så varma.
Efter att sprungit i vattenspridare i parker bar Rafaela min ryggsäck hem till Magas mamma där vi åt lunch och drack färsk melonsaft. Och titta vad jag hittade där...
Mmmmm...Sedan promenerade jag en 40 minuter bort till Baquedano för att återigen träffa Emelie!
Vi köpte glass och travade till deras andra favvocafé som drivs av spanjorer. Upptäckte fler gemensamma intressen och henne vill jag verkligen hänga mer med i Sverige.
Hon visade mig sitt Santiago såsom moderna museet, en kyrka som överlevt alla jordskalv och ett hus där politiska fångar torterats.
Över denna middag bestående av sallad, småpajer och camembertmackor hade jag och Magaly ett av de mest givande samtal jag haft. Vi trasslade ut min anpassning här i detta land, personligheter, hur bra vi förstod varandra och drog sammanband som fick mitt huvud att explodera. Vilken smart människa och vän jag har. (Förlåt mamma, hon var din vän först.)
Var tvungen att fota mig själv i spegeln för att se om jag växt nåt för så kändes det.
Min frukost i balkongens solljus.
Hippie-Tove i sin utblomning.
Jamen hur är utbudet i de chilenska bokhandlarna? Svenskt.
När jag kom hem för att äta lunch ensam fanns detta främmande knyte i en kastrull. Skar lite i det, tuggade tveksamt på de trådiga bladen, nää... åt innehållet istället. När Maga kom hem berättade hon skrattade att det är en traditionell maträtt gjort på majs och att hon hade trott att jag hade ätit det förut.
En kväll kom ett färgglatt paket från Sverige...
Mamma hade skickat ett lapptäcke! Hon brukar göra ett för varje nyfött barn hon känner. Åh, känner igen varje tygstycke.
Nästa dag skulle vi på nya äventyr.
Puerto Natales 50 meter
Sista dagen i nationalparken vaknade vi i vår egen takt. Så här såg det ut under frukosten.
Eller det kan ha varit middagen men hur som. Men under min sista frukost; då nådde solidariteten sin kulmen. Tamys gas, Danis kastrull, havregryn, mjölkpulver, socker och aprikosmarmelad från medäventyrare. Lagom sent gick vi på minivandring upp på kullen bredvid lägret.
Vi bojkottade kängorna och halkade upp bland småsten till utsikten.
Alltså vad i helvete är vi jämfört med denna natur? Dags att gå ner.
Allt detta ingick i dagens lunch. Gode gud för riktig mat!
Vi satt i matsalen och åt, pratade och halvsov i några timmar.
Ritade och bevarade internskämt. Tänk så sådanna frodas under ständigt umgänge i 5 dagar. Sedan gick vi ner till sjön Peohé för jag skulle bada! Slängde av mig kläderna och doppade mig två gånger, vilken känsla!
Sedan sprang jag och duschade för första gången. Tillslut var det dags att åka hem till civilisationen.
Kön till katamaranen och båten själv.
Den tog oss till en buss som tog oss till Natales. Där dumpade vi ryggsäckarna i en ungkarlslya ovanför en bar hos en av tjejernas morbror och stack och käkade.
Lortiga och trötta beställde vi in 3 KILO pommes frites med friterad kyckling, bacon och ost. Där träffade jag också min danske kompis och en tjej från klassen! Efter stack vissa ut på festligheter men ingen chans att jag skulle med. Nej, jag kröp hellre ner i sovsäcken en sista gång.
Tidigt nästa morgon åkte jag och Dani till bussstationen. Hennes buss var fullbokad så jag väntade i två timmar på stationen och kom ikapp med världen och Sverige genom internet.
Det var det. Men pappa och jag har tummat över Skype att vi ska gå den långre sträckan. Någon gång i framtiden.
Paine Grande 30 km
Vid frukosten fick vi lite choklad- och mjölkpulver av en australienare och vi åt vår frukost i skjulet. Vattnet fick man hämta i bäcken med den vackraste utsikten man kan få.
På med ryggsäckarna igen och så gick vi 7,5 lättgående kilometer till vårt sista stopp.
Nu kom vi in i området som brann för några år sedan. Ganska kusligt men vackert på samma gång.
Framme! Kolla så fint det var här.
Vi åt lunch i det runda huset och sedan traskade vi naiva upp till glaciären Grey, 11 km upp.
Vi började tveka på om vi skulle hinna bort till glaciären, 22 km på en eftermiddag är ju en hel del. Men vi fortsatte. Den medhavda päronspriten behövde ju is för att drickas!
Lufta fötterna, en liten skål och så snabbt vidare.
Skit vilken eld i baken vi hade på hemvägen. Vi hade nog en rätt så hög medelhastighet upp över klipporna och ner i dalarna för att komma hem innan mörkret.
Tamy illustrerar vår frustration över kartorna som alltid visade fel. De sista timmarna var all min energi slut, fötterna skrek, humöret dippade och jag gick på tankekraft. Från motsatt håll träffade vi en ensam tjej som desperat letade efter sin väska. När vi kom ner sa vi till vakterna och sent på kvällen kom de tillbaka med både väska och tjej i behåll.
I restaurangen fann vi en trevlig överraskning. Australienaren Alex som vi träffade på fuskbussen första dagen! Som att återse en gammal vän, särskilt när man själv var trött, hungrig och en aning känslosam. Han hade råkat köpa en tom gasbehållare av en annan kampare, haha. Vi lagade middag i en överfull matplats och satt sedan i baren för att fira att vandringen var över!
Campamento Italiano 10 km
Vi vaknade, något trötta efter gårdagens bravader. Jag försökte spara platsen jag befann mig på.
Små uppbyggda tältplatser gömde sig bland buskar och stigar. Refugio los Cuernos var nog mitt favoritläger. Ni ser också mina skor som jag älskar av hela mitt hjärta för de var så snälla och bra. Och ja, staven böjde jag till i fallet, bup.
Vid dessa diskhoar stod folk omvartannat och borstade tänderna, hämtade vatten till gasköket, diskade och tvättade sig.
Alltså dessa berg!
Vi började gå. Lite knepig trång skogsterräng i regn.
Tamy och Pascal passade på att doppa benen i det blå vattnet trots regn som piskade hårt.
Efter en liten stund kom vi fram till dagens hem, campamento Italiano. Vi satte upp tälten, åt lunch och gick och lade oss faktiskt, latino style. Med viss möda vaknade vi klockan 5 och gick på minitur upp genom dalen.
Äej fy faan vad vacker världen är. Att det liksom bara är så här för det blivit så, utan någons krav eller önskan. Att vanlig is, snö, sten och växter kan forma mönster och färger som får en att tappa andan.
Vi gick ner igen och i lägret hade arbetarna satt upp en slack line. Tamy och jag testade lite och jag snackade med diverse folk. Alltså denna stämning som skapas utav främlingar i vildmarken! Som en komprimerad mikrovärld utanför den riktiga.
Refugio Los Cuernos 21 km
Nästa dag gick vi upp utan ryggsäckar till el Base de las Torres, vilket är bergstopparna som är nationalparkens ansikte utåt.
Vacker vandring i Sagenomringenskog. Sedan började bergsklättrningen.
Tillslut kom vi över klippkrönet och i dimman skymtade...
Kanske inte riktigt samma grej som för de som i mörkret går upp klockan 3 på natten för att se soluppgångsstrålarna lysa upp de tre tornen. Men mystiskt var det.
När vi kom tillbaka såg vi packhästarna som bär lassen till lägrena. Förundras över hur de lyckas gå på de smala branta stigarna. Vi åt lunch och fortsatte sedan till nästa sovplats.
Plötsligt mötte vi ett folktomt... Alperna? Hur som haver en sommardröm med blomsterängar och utsikt över min sjö Nordenskjöld.
I euforin slängdes brallorna av och vi hoppade runt bland blommor som också växer i Sverige. När vi stannade vid en bäck för att fylla på vatten kom en plötslig stark vindby och alla ramlar! På riktigt! Och såklart ramlar Tamy och jag, baktunga av våra otympliga ryggsäckar, i taggbuskar och river upp hela våra ben! Men gud så vi skrattade.
Mitt allvarligt skadade ben som också fick allergiska eksem som resten av gruppen fint oroade sig över hela veckan. Tamy har fortfarande stickor kvar i hennes ben. Lätt bästa grejen på vandringen.
På med byxorna igen och så fortsatte vi, dock strategiskt stående mot vinden vid minsta vindpust. På en sten satt ett gäng och rökte. Tamy sa åt dem och de svarade på grov svengelska så jag kunde inte låta bli att fråga. Jomenvisst! Coola killar från Norrköping, där ser man. Under hela resan såg jag en hel uppsjö med blonda människor med både Haglöf och Peak Preformance men kan inte fråga alla ju. Aja, stigen fortsatte i det oändliga, kulle upp kulle ner. Fler packhästar kom förbi, högljuda amerikanskor likaså. I skymningen skymtade vi äntligen Los Cuernos och dess stugor, lyckan.
Vi satte upp vårt tält bredvid en maltes och en belgare som hade slagit ihop sig under deras resor genom Sydamerika. De blev också vårat middagsällskap.
Det var så god stämmning. Pulversoppa och tonfisk, musik, lådvin och djupa samtal om livet och världen; så som det brukar bli när äventyrslystet folk från olika håll möts.
