Nu skriver jag bara utan att planera. Det är så lätt, och självklart, att det blir ytligt på en blogg. Det här gjorde jag igår och det här gör jag idag. Men egentligen är så mycket djupare än så. Som med alla människors liv.

 

Nu har jag 4 månader kvar på mitt utbytesår och nu gäller det att jag tar fram mitt mod och gör så att resten av min tid här blir som jag vill. Förra året mådde jag stundtals rätt så dåligt. Jag som innan trodde jag hade koll på vem jag var, som hade trygga kompisar och ett bra självförtroende tappade plötsligt allt. Ibland kunde jag knappt hitta mig själv. Jag var rädd, tyst och kände mig nästan genomskinlig. Men sedan när jag flydde till solen ett tag byggdes jag upp igen, med bättre och starkade material och nu är jag tillbaka till ungefär samma situation som förrut. Men jag tar allt med ett större lugn och vågar göra saker. Vill och planerar. Jag uppskattar också allt mycket mer för jag har ju faktiskt så mycket fint här. Och om trycket över bröstet ibland kommer tillbaka är det okej, jag går inte sönder. När jag tittar tillbaka kan jag le och minnas så mycket fint och när jag blickar framåt fylls jag med ett pirr. 

 

Till exempel YFU-resan i början av april då vi ska bussa runt i "södra" Chile och jag får träffa mina fina utbytesvänner och bo några dagar hos Tamara. Och då hela klassen åker på klassresa till Påsköarna. Äh fy fan  vad kul. Och när mamma kommer och besöker mig och min familj här och får se allt allt allt och när vi tillsammans tar flyget hem till Sverige och resten av min familj. Och där finns alla som jag älskar och väntar på mig och jag känner sådan livslut när jag tänker på allt jag ska göra under mitt sista år i skolan och efter det. 

 

Sådanna här reflektioner brukar väl dyka upp hos utbytesstudenter ungefär i slutet men trots att jag befinner mig i chillarlandet Chile är jag nog en planerande och alltid för tidig person ändå.