Oj. Det här var ju jobbigt. Några månader av mitt liv som ej är dokumenterat på nätet. Vilken identitetskris. Ska jag släta över det hela och dra till med ett sammanfattningsinlägg om hösten 2014? Vet inte. Jag kan väl säga att jag inte levt till mitt fullo. Trodde inte plugg skulle påverka mig såhär mycket. Kul att jag skriver det här just dagen efter skolavslutningen (missvisande dock med julavslutning när man har grejer kvar att göra). Jag har känt mig så trött och orkeslös. Har i princip inte skrivit, fotat och tränat på ett halvår. Fast i och för sig, andra saker jag inte gjort så mycket förrut har tagit större plats.

 

Okej, nu har jag inte mycket tid kvar, ska iväg och julbaka på Söder men här kommer så många bilder jag hinner!

 

Det var så mysigt att få spendera några dagar med Ida, som jag lärde känna i Chile. Vi pratade såklart om Chile, vandrade uppför berg bland überhurtiga norrmän, strosade i stan, lagade mat och tittade på norsk TV. Och det är helt otroligt hur mycket norska man kan lära sig på en helg. 

 

Hej! Nu kommer en presentation av mitt liv från skolstart till nu. Asså det här är ju pinsamt. 

 

Jag märker att bloggen blir mer och mer avlägsen, vilket är synd. Livet kommer emellan antar jag. Men jag vill inte tappa den, det ska jag inte låta hända. Så sålänge citerar jag min senaste sida ur tankeboken som är som ett suddigt fotografi på just den här stunden av mitt liv.

 

"Cyklar på morgonfuktiga gator mellan buskar i tung äppeldoft. Kommer på skulle-ha-tankar om Chile, såsom hur roliga människor jonglerarkompisarna verkade vara. Vad som skulle hända om jag kom tillbaka nu med min nya energi.

 

Om man kan stanna upp och titta bakom märker man vad intressanta saker vi faktiskt lär oss; Ebolautbrott, radianer, CV på proffsnivå, hur fan en växt fungerar, att skriva kompskiss och musicera på riktigt och veta vilka vi är.

 

Varje kväll sätter jag noga upp några till foton på min vägg. Ger några extra fina ögonblick hedersplatser, låter de stå längst fram på scenen.

 

Hur blir det i höst? Norge, New York, Karibien och Costa Rica på en och samma gång? Eller ska jag fokusera på mitt liv här? Här där jag pluggar, jobbar som barnvakt/köksa/YFU-volontär, försöker hålla i vännerna, gamla som nya och mår bra och göra det jag vill. Ja, det klarar jag."

Hej, oj, skit! Nu kör vi Sverige på heltid här framöver. Såsom sommarlov och skolstart!

 

Myste med tjejerna en hel dag.

 

Gud, ett av mina största livsproblem (eller intressen?) måste nog vara att leta efter mina känslor. Vill alltid kolla av hur jag känner mig, reflektera över det, känna mer utav de som jag borde ha för stunden och vara på alla platser i mitt sinne på samma gång. Men för det mesta går jag runt ganska så förnöjd i mitt vardagsliv.

 

Min största önskan just nu är att få min mobil som är flera veckor försenad så att jag kan upprätta en bättre kontakt med Chile. Börjar sakna mina vänner rejält nu, som ni kanske märker på alla blogginlägg som kommer på löpande band. Det blir inte bättre av det lovade skypesamtalet med kompisarna som jag alltid skjuter upp.

 

Jag har levt som i en smekmånad den sista tiden. Fått uppleva det bästa av sommarsverige och pratat och myst med de som känner mig utan och innan. Nu åker jag äntligen upp till Falun och sedan blir det fjällvandring och släktträff innan skolan drar igång. Har nog aldrig varit mer peppad på skola än nu! 

 

Nä, nu sätter jag igång. Bilderna är mina och mammas. Min mobil blev stulen i Santiago och många foton försvann. Har fortfarande inte whatsapp för att få mina kompisars bilder men orkar inte vänta längre. Nu kör vi, utan text dock, den har jag skrivit.

Å, vacka ljuva tid i mitt liv:

 

Hej Sverige och världen.

 

Jag flyter runt på varma lyckomoln i vackra sommarstockholm, myser med de jag tycker om, fotar inget alls, chattar fortfarande på spanska och tar det superlugnt. 

 

Har fortfarande inte organiserat alla mina bilder så sålänge tänkte jag nu göra det stora inlägget om maten jag åt i mitt hem i Punta Arenas. De smart komponerade rätterna går på löpande band år efter år och är något man måste dokumentera tyckte jag. En stor applåd till mamma Juanita och nana Paty.

 

..Skriver jag med mycket vedmod. Mamma och jag hittade precis av en slump en latinamerikansk radiokanal och mitt Chilehjärta vaknade till liv igen. Annars så hinner jag inte med att tänka. Jag åker från skärgårdsö till skärgårdsö, promenerar flera stadsdelar i Stockholm, träffar alla älskade personer som om jag inte ens varit borta, kommer ingen vart i mitt upppackande för att jag lätt fastnar i halvtimmar i en pappershög full med minnen, mina vänner på andra sidan jorden skickar hola och jag vill förklara men kan inte, måste skaffa ny mobil/ID-kort/ställa mig i bostadskö/klippa mig, påtar i trädgårn i 30-gradig värme, sover i samma rum som fnittriga små blonda barn, äter middag med mamma framför TVn och längtar efter framtiden samtidigt som jag håller mina avlägsna gårdagar hårt i handen och vill att de ska följa med mig.

Mitt utbytesår är slut. Jag är hemma i Sverige. På flygplatsen väntade pappa, Marie, Sander, Hedda, Siri, mormor och morfar och jag grinade igen. Vi åt svensk middag ute på altanen och syskonen pratade i mun på varandra medans jag berättade om mitt andra hem. Å min familj är så fin. Mitt liv ligger fortfarande nerpackat i väskorna.

 

Och allt är så likt. Det är som om jag åkte igår, som om mitt hela år i Chile är ett avlägset minne utav en bra film. Luften luktar sommarblomster, jag skuttar vant ner i trappan, sitter snett vid matbordet med fötterna på stolen bredvid och sneglar på mikroklockan, datorn ansluter automatiskt till husets internet och jag häller filmjölk med All Bran i skålen. 

 

Nu ska jag köra bil på första gången på ett år till Mörby centrum efter att ha packat upp Pisco-flaskorna ut Taxfree-påsarna och slängt alla smutskläder i tvätten. Jag har en lång lista med ärenden och många personer att träffa. 

 

Det känns så farligt normalt. Det enda konkreta bevis som kan övertyga mig om att något faktiskt är annorlunda är att jag bär på ett till språk inom mig, som ett hemligt vapen som sprudlar och längtar efter att få användas igen.

Hej jag lever, reser, njuter och fattar ingenting. Lämnade mitt kära hem och min trygghet på de vackraste av sätten och fylls av kärlek och tacksamhet för de fina människorna som jag har ynnesten att få älska. Mamma jag jag har nu hunnit tillbringa några fartfyllda dagar i Santiago med Tamara, åkt skidor på Chiles två bästa skidställen belägna på cirkus 3000 meter med Magaly och hela den vackra familjen och nu är vi på jordens torraste plats Atacama-öknen bland indianruiner, saltade berg och hippies. Om 6 dagar återvänder jag till Sverige men om ni frågar mig och min logik är jag bara på semester och ska snart åka hem till Punta Arenas och fortsätta mitt vanliga liv där jag är en självklar del av samhället. 

 

Äh, nu ska jag hjälpa mamma laga till middag på vårt mysiga hostel och sedan sitta med de andra långa blonda utlänningarna runt elden under stjärnorna.

När mamma visade sig på flygplatsen grät jag. Hon är precis sig lik, bara på en lite fel plats bara. Hur hon hör mig prata smattrig spanska som den naturligaste saken i världen och se mig i skoluniform och förskräckligt långt hår. Relationen som hon och mina chilenska föräldrar skapar är helt fantastisk, deras förståelse och vänskap mellan varandra är så vacker att titta på. Också hur la nona, efter att ha sett två blonda galna tjejer bada i det kalla havet och fått en dalahästservetthållare som ingen får plocka bort från hennes bord, med gråt i ögonen tar avsked från oss, troligen för alltid i hennes liv. Sultán som äntligen har någon som bryr sig om honom, som på svenska leker med honom och hans plastkyckling utan huvud. När Rodrigo, jag och mamma fnittriga åker med stege och spikar för att sätta upp träskylten min pappa och mina syskon har snickrat i Sverige på en påle på utskiksplatsen. Där står det Djursholm Sweden 14780 km. 

 

När jag lite försenad som alltid kommer till skolan och klassen har pyntat med ballongflaggor, ordnat fika och mat, otroliga presenter och kramar mig. Och när jag bjöd hem mina vänner på completo och alla skrattar och pratar i mun på varandra och och mamma filmar denna unika gemenskap som jag har fått här på andra sidan jorden. När vi fram till klockan 5 på morgonen njuter av att vi finns till. Jag säger ett tacktal som utlöser gråtkalas men jag kan inte för jag är för glad för jag fattar inget. Och när vi dagen efter ligger i en hög på sängen och ser Chile åka ut ur VM i bedrövlig tragik.

 

Nu är det dagen som tungt får bära ordet SISTA. Måndagen, skolan, vännerna, linslunchen, Patty, Rosita, oncen, solnedgången, läggningen.

 

I alla fall i Punta Arenas. För mamma och mig väntar många äventyr och jag är inte på långa vägar klar med Chile. Men nu känns det förjävligt.