När mamma visade sig på flygplatsen grät jag. Hon är precis sig lik, bara på en lite fel plats bara. Hur hon hör mig prata smattrig spanska som den naturligaste saken i världen och se mig i skoluniform och förskräckligt långt hår. Relationen som hon och mina chilenska föräldrar skapar är helt fantastisk, deras förståelse och vänskap mellan varandra är så vacker att titta på. Också hur la nona, efter att ha sett två blonda galna tjejer bada i det kalla havet och fått en dalahästservetthållare som ingen får plocka bort från hennes bord, med gråt i ögonen tar avsked från oss, troligen för alltid i hennes liv. Sultán som äntligen har någon som bryr sig om honom, som på svenska leker med honom och hans plastkyckling utan huvud. När Rodrigo, jag och mamma fnittriga åker med stege och spikar för att sätta upp träskylten min pappa och mina syskon har snickrat i Sverige på en påle på utskiksplatsen. Där står det Djursholm Sweden 14780 km. 

 

När jag lite försenad som alltid kommer till skolan och klassen har pyntat med ballongflaggor, ordnat fika och mat, otroliga presenter och kramar mig. Och när jag bjöd hem mina vänner på completo och alla skrattar och pratar i mun på varandra och och mamma filmar denna unika gemenskap som jag har fått här på andra sidan jorden. När vi fram till klockan 5 på morgonen njuter av att vi finns till. Jag säger ett tacktal som utlöser gråtkalas men jag kan inte för jag är för glad för jag fattar inget. Och när vi dagen efter ligger i en hög på sängen och ser Chile åka ut ur VM i bedrövlig tragik.

 

Nu är det dagen som tungt får bära ordet SISTA. Måndagen, skolan, vännerna, linslunchen, Patty, Rosita, oncen, solnedgången, läggningen.

 

I alla fall i Punta Arenas. För mamma och mig väntar många äventyr och jag är inte på långa vägar klar med Chile. Men nu känns det förjävligt.