Las tres semanas pasadas
Oj! Hej! Det var på tin. Nu är det är dags att fylla på med mobilbilder.
För... 3! veckor sedan bjöd jag några klasskompisar på kladdkaka!
Den blev faktiskt jättegod, alla tog minst två gånger. Tack vare Sofias handskrivna recept på svenska. Måste göras igen och igen!
Äntligen har jag lyckats hitta alla de andra utbytestjejerna i min stad! Vi samlade ihop oss och åt kaka. Här ser ni ambasadörer från Italien, Tyskland, USA, Thailand och Sverige!
La Jua kom med en damtiding och sa att princesa Magdalena, vänta va? Madelene heter hon va? Aja, att hon fått en dotter! Jag som inte ens visste att hon var gravid.
En dag fyllde klasslärarinnan Miss Paula år så vi bjöd på tårta och kakor och överraskade henne i biblioteket.
Så fin klassbild där alla skrattar och ler.
Kisade argt i solen men var full med endorfiner efter gym.
En ny trevlig tradition är fester där hela klassen är bjuden. Det skålar vi för!
Ännu ett klassfoto. Kan aldrig sägas för många gånger: chilenare älskar gruppfoton. Klumpa ihop sig och samlas och posera.
Jag och Yuyu sov över hos Vicky. Å gillar de två.
En söndag när jag var söndagsdeppig gick jag till gymmet. När jag kom fram var det sängt. Skickade iväg ett gråtsms till mina svenskor och så bestämde vi skypedejt om 20 minuter!
Här har vi en mysig Ellen men Astrid var också med. De berättade om studenten och gymnasiet och det är så svårt för mig att förstå att deras liv också går framåt.
Nagelmålning och lektionsplanering i språk.
Frukost nummer 2 på biologin! Påminner mig om mina två oskrivna biologirapporter men om vi istället käkar kakor så tänker jag att mäh, då behöver jag väl inte bry mig om dem.
Dags för Yuyus 18årsfest!
Vi byggde bland annat en pyramid!
Kul vare!
Jag sov över hos Yuyu och innan vi somnade drack vi lite te.
Dagen efter fick jag se ståtliga paradbåtar för marinenmilitären som var på besök från Chile, Argentina, Colombia och Brasilien. Pedros kusin har studerat på Chiles båt 8 månader ute till havs så med honom slank vi ner och fick se hur de bor där nere.
Äj gu så fint med segelbåtar, sånt gillar ju jag. Pedros bilder:
Kusinen berättade allt han kunde, dock på spanskt båtspråk, men gud så coolt att åka jorden runt och klättra i master och stjärnskåda på nattpass.
Sedan snabbt vidare för att fira thailandesan Mo! Där bjöds det på completos och tårta.
Där fanns alla utbytisar och en nyanländ finska! Hon visade upp Veronica Maggio på sin mobil och vi pratade om allt möjligt. Den här veckan gick jag och tjejen i vitt på baile entretenido.
Sedan åt jag lamm med Rodri och stack iväg på en till fest ungefär då var min energi slut.
På söndagen gick jag inte ut men tittade ner på Sultán och Rodri som mekade på en maskinen så att hela huset osade bensin.
Den här veckan har gått skitfort! Men såhär kan de se ut under rasterna.
Jag iklädd buzo, gympauniformen. Fast den får vi bara ha på oss en förmiddag då vi har idrott. På eftermiddagen måste vi ha bytt om till den vanliga uniformen. Bra, okomplicerade regler, tummen upp!
En av mina chaiskor blev misshandlad, produkten av uttråkhet.
Den dagen kom en värme från ingenstans och så blev det plötsligt 18 grader!!! Jag slängde i mig lunchen och satte mig på taket utanför Tamaras fönster och solade så länge jag kunde.
Varje eftermiddag promenerar jag förbi denna cykelpark (?) där det oftats hänger killgäng som stylar för varandra.
När skolan slutade gick vi och käkade choripanes.
Igår var en stor dag gott folk! Då fick jag nämligen äntligen träffa den andra svenskan som bor här i Patagonien, men på andra sidan gränsen i Argentina! Hon heter Hilde och vi har pratat under hela året om de bra och de dåliga sakerna med livet här. Hon kom hit för dagen med sin familj för att shoppa billigt i taxfreezonen så jag åkte dit! Åh, hon och hennes argentiska syster har såå skön argentinsk dialekt så det är inte sant. Fast mest babblade vi på på svenska och njöt av våra likheter och tankar.
De hann med en visit i mitt rum också!
Nu är vi framme till idag.
Idag presenterades rollistan för detta års musikal, GREASE. Hur grymt är inte det?? Är såå avundsjuk, vill också va meed!
Oj, nu har jag suttit flera timmar med det här inlägget. Hoppas ni har det bra där hemma, puss!
Praktexemplar till kontaktannons på nätet
Jag heter Tove, Tobé, Tubee, Tåve, Youtube, Tubecker, eller bara ella (hon) och så pekar de på mig.
Jag är för tillfället lite skolstressad men har bestämt mig för att testa att prestera dåligt och se hur jag känner mig. Jag är också förväntansfull inför helgen då 3 födelsedagar ska firas.
Jag är bra på att promenera, komma i tid, klara saker på egen hand och musik.
Jag tycker mycket men säger desto mindre. Annars tycker jag att mina kompisar är fantastiska människor.
Jag är dålig på att hälsa på folk och ta första steget.
Jag läser ”Boquitas Pintadas” av argentinske Manuel Puig men väntar på bokpaketet från pappa som aldrig kommer?!? (Ja, det är en pik, vill ju hinna läsa innan jag ska hem igen).
Jag gillar mig själv, mänskliga rättigheter och att ha mysigt.
Jag sjunger svenska folkvisor i moll i duschen, födelsedagssången på fyra språk på Juanitas födelsedag och när jag dansar.
Jag älskar mina tre familjer och min dator.
Jag är inte speciellt bra på skönhetsprylar och sånt.
Jag föredrar naturlighet, vilket kan appliceras på fantastiskt många ämnesområden.
Jag tycker om att tänka på framtiden. Gud så kul jag kommer ha det!
Jag är beroende av att lyssna på musik. Har lurarna i när jag går, pluggar, väntar…
Jag har på mig skoluniform. Ni anar inte vilka variationsmöjligheter som finns! (eller inte) Kavaj eller ej, och om; knäppt eller oknäppt?, strumporna ovanför eller nedanför knät?, skjortärmarna nere eller uppkavlade? Livets stora frågor!
Jag dricker helst te, kaffe eller varm choklad.
Jag lyssnar på spanska, Romeo Santos, Daddy Yankee, Carlos Vives, filmmusik, svenska artister, morgonpasset i P3 och allt där emellan.
Jag blir arg och frustrerad på ineffektiviteten och orättvisan i den chilenska skolan.
Jag blir rädd när jag är på väg till sociala sammanhang även fast det sedan blir kul.
Jag är pinsamt dålig på att inte äta choklad, eller något som innehåller choklad. Fast varför ska det vara en sak att vara dålig på?
Jag är uppväxt på Kungsholmen, Danderyd, i skärgården och hos mormor och morfar.
Lista lånad utav bloggerskan Flora.
Como te sientes?
Nu skriver jag bara utan att planera. Det är så lätt, och självklart, att det blir ytligt på en blogg. Det här gjorde jag igår och det här gör jag idag. Men egentligen är så mycket djupare än så. Som med alla människors liv.
Nu har jag 4 månader kvar på mitt utbytesår och nu gäller det att jag tar fram mitt mod och gör så att resten av min tid här blir som jag vill. Förra året mådde jag stundtals rätt så dåligt. Jag som innan trodde jag hade koll på vem jag var, som hade trygga kompisar och ett bra självförtroende tappade plötsligt allt. Ibland kunde jag knappt hitta mig själv. Jag var rädd, tyst och kände mig nästan genomskinlig. Men sedan när jag flydde till solen ett tag byggdes jag upp igen, med bättre och starkade material och nu är jag tillbaka till ungefär samma situation som förrut. Men jag tar allt med ett större lugn och vågar göra saker. Vill och planerar. Jag uppskattar också allt mycket mer för jag har ju faktiskt så mycket fint här. Och om trycket över bröstet ibland kommer tillbaka är det okej, jag går inte sönder. När jag tittar tillbaka kan jag le och minnas så mycket fint och när jag blickar framåt fylls jag med ett pirr.
Till exempel YFU-resan i början av april då vi ska bussa runt i "södra" Chile och jag får träffa mina fina utbytesvänner och bo några dagar hos Tamara. Och då hela klassen åker på klassresa till Påsköarna. Äh fy fan vad kul. Och när mamma kommer och besöker mig och min familj här och får se allt allt allt och när vi tillsammans tar flyget hem till Sverige och resten av min familj. Och där finns alla som jag älskar och väntar på mig och jag känner sådan livslut när jag tänker på allt jag ska göra under mitt sista år i skolan och efter det.
Sådanna här reflektioner brukar väl dyka upp hos utbytesstudenter ungefär i slutet men trots att jag befinner mig i chillarlandet Chile är jag nog en planerande och alltid för tidig person ändå.
Entre medio de la vida
Nu har jag gått i skolan i 6 dagar och gått tillbaka till en vardag igen. Fast i sista året, utan Tamara, med mer självförtroende, i nedförsbacke till slutet.
Tiden innan gick jag ner i en dvala; har nog aldrig utövat så lite aktivitet någonsin. Men ibland gick jag ut ur huset och träffade andra människor.
Träffade mina nyfunna vänner från sydpolen, en portuges och en chilenare. Gud, kommer aldrig mer behöva bo på hotell när jag reser. Vi drack kaffe och gick på promenad genom hela staden.
Majoriteten av dagarna satte jag mig några timmar på caféer för att skriva alla dessa blogginlägg och känna mig som en frilansande författare.
En dag gick jag gladlynt till min chilenska kusins frisörsalong för att toppa mitt lite slitna hår. När jag sedan promenerade tillbaka började paniken växa för det vägde ingenting. Hon hade med något konstigt verktyg tunnat ut mitt hår!
Det ser ju inte illa ut men när jag gråtandes visade för mamma via skype förstod hon min sorg. Nu har jag dock lugnat mig lite. Hahaha, visste inte hur mycket jag gillade mitt hår.
En dag hade jag lite mer inspiration än att koka nudlar eller gå över gatan och köpa empanadas. Då testade jag att rosta kikärtor med mercén som jag hade provat på en restaurang, stekte kyckling och tillsatte en avokado såklart.
Det var portugesernas sista kväll så vi träffades en kortis.
Nej, jag brukar vanligtvis inte ta en öl med 8 år äldre personer, men trevligt var det.
Så plötsligt kom en kul överraskning, Jonatan! Han var i stan med sin familj över dagen och ville träffa mig. Så gick jag ännu en stadsvandring och vi pratade av oss och hann dricka några klunkar te innan vi i spöregn sprang till busshållplatsen.
En eftermiddag, dag nummer 8 eller så av min självvalda isolering från världen, hade tristessen och deppen smutig sig på. Då gick jag resolut ut i regnet och till kyrkogården för att titta på gravar och låtsas att man var i en film. (Gud vad jag märker hur påverkad ja blir av kultur, det här är inte bra.)
Aa. Fast med ett gäng kompisar har jag faktiskt tittat på bio, skräckfilm och Oscarsgalan också. Och sen plötsligt började skolan och jag var tvungen att kliva ur mitt ide.
Antártica Isla Rey Jorge
Nu kommer det sista av mina sommaräventyr, Antarktika.
Min chilenska kusin hämtade upp mig och så åkte vi till flygplatsen. Där träffade jag på en svensk men det var faktiskt lite svårt att förstå hans grova skånska. Han och resten av flyget skulle åka på kryssning bland isbergen.
Drakes sund, ett av de mest svårnavigerade haven. Jag satt bredvid ukrainska forskare och pratade med den mycket trevliga kvinnan bredvid mig.
I flygstolstidningen fanns en artikel om mig! Hon ville ha min autograf och skulle lämna tidningen på den ukrainska basen, tänk så knäppt. Snart skymtades små isberg i vattnet och tillslut sydpolens glaciärer.
När vi landade var det barmark med snöfläckar, sommarväder! Vi fick vänta ett tag men tillslut kördes vi till den chilenska basen. Där blev vi motagna av en snäll man som visade oss runt. Vi klädde på oss och gick på promenad.
Vi är alltså inte på fastlandet sydpolen utan på en ö, på 62 breddgrader (Stockholm ligger på 59). Här ser ni nästan hela populationen. I området samsas Chile, Ryssland, Kina, Uruguay och Sydkorea. Vissa chilenska militärer lever här året runt med sina familjer. Här pågår framför allt forskning. Antarktika är den enda landsmassan som inte "ägs" av någon nation och det finns alltså stränga regler på vad man får göra här. Men 2041 är ett mörkt årtal för då försvinner detta avtal. Usch, vågar inte tänka på vad giriga människor kommer tycka att de har rätt till att göra.
Vi besökte den ortodoxa kyrkan som är byggd av den ryska basen.
Ett par har vigts här!
Min fönstervy.
På kvällen visade de oss kartor (jag som älskar kartor!) och förklarade massa intressanta saker. Alla på basen åt middag i matsalen som lagades där i köket.
Sedan riggades det upp minibio! Vi såg en superdålig film och en flygplanskrasch som vi skrattade gott åt. Efter samlades vi alla och firade flera personerns sista kväll här. Vi pratade och skrattade enda tills klockan 3. Alltså folket här var så otroligt trevliga och intressanta! Djupa analyser av samhället, vetenskap och länder. Jag har samlat på mig olika visitkort från hela världen.
Nästa morgon var det lätt snöstorm så planerna på att åka till pingvinön och glaciären ställdes in. Istället gick vi ut till fots.
Trots minusgraderna, snön och blåsten klädde jag av mig för jag hade förberett mig...
Det var Sverigetröjan det, bra, nu har man representerat sitt land. Av med den för att visa nästa.
YFU såklart! Adrenalinet höjdes, kroppstemperaturen skönk, kameran immades igen; dags för att ta på jackan igen.
Vi travade vidare. Plötsligt såg jag en svart prick som vankade fram där borta på stranden...
Antarkiska pingviner!!! Vi hade tur för de brukar inte vara just här. Vilka fina djur.
De två sista bilderna är Jorges. Nöjda gav vi oss av tillbaka till basen.
Genast hoppade vi in i en slags vagn efter en bil för alla på ön var bjudna på lunch på den kinesiska basen!
Där inne träffade jag forskade från Ryssland och Tyskland! Mycket skrattiga och trevliga personer.
Den basen var enorm! Med flera våningshus, jättemånga personer, gympasal och stort buffébord med kinesisk mat.
Lite presentlotteri. Kineserna fotade och skrattade hela tiden.
Jag minglade runt med lite olika människor (militärer, mariner, öns bankman, polare från basen, forskare, researchare, chefer, arbetare) och berättade på engelska eller spanska vad denna blonda lilla flicka
gjorde här.
Jorge, kinesiska chefen och jag. Sedan var det dags att åka hem till sydamerikanska kontinenten.
Vi var ett stort gäng som skulle åka samtidigt. Här är jag vid en skyltstolpe. Såg en bild på en annan prydd med massa svenska städer!
Vårt monster till transportmedel hem!!! Det är nog inte många 18åriga tjejer som åkt i en Hercules.
Alltså!!!
Jag var i extas. Som i en actionfilm. Det var ett skitstarkt buller hela vägen och fönster fanns inte så man visste inte var man befann sig. Jag lyssnade på musik hela vägen eftersom det inte gick att prata.
Ja, jag smygfotade den galet.. välformade venezuelanen.
Plötsligt var vi hemma i Puq (Punta Arenas) igen.
Día Internacional de la Mujer
För ungefär ett och ett halvt år sedan började jag tänka på det här med jämlikhet, eller det har jag nog alltid gjort, men ett intresse började gro och nu kallar jag mig feminist. Så superkul med denna dag då sånt får besylas lite extra!
Usch, nu blev jag lite nervös för att posta det här inlägget. Men, varför det? Aja, det är såhär jag tycker.
Glad interantionell kvinnodag!
Valle Elqui
Morgonen började med solkrämspåtagning.
Den bästa solkrämen evör. Som tog slut ganska fort pga överförbrukning. Vi hoppade in i en minibuss och tillsammans med en guide och en bunt andra semestrare for in i Valle Elqui, en grön dal mitt i öknen. Första stoppet var en papayaodling!
Såhär växer papaya! Inte visste jag att sådant fanns på jordklotet.
Trädet ger frukt året runt och de mognar allt eftersom och dimper gula och fina ner på marken.
Chirimoyaträd fanns också fast utan frukt. Jag försökte lista allt som odlades i dalen: papaya, chirimoya, avokado, mandariner, mandlar, potatis, kronärtskocka, sallad, vindruvor (till vin och pisco), zuchini, tomat, vindruvetorkning till russin och kaktus.
Familjefoto vid fet natur.
Vi fortsatte upp i dalen med minibussen.
Vi besökte Gabriela Mistrals barndomshem och skola. Hon har ju kammat hem Nobelpriset för litteratur för tusan. Alltså fanns många svenska saker, till exempel en likadan gammeldags våg som står i mormor och morfars kök!
Jag och Juani posar med Gabi och hennes lärljungar.
Denna dal är mest känd för att det alltid är soligt och för att det är PISCONS vagga! Denna by heter Pisco Elqui.
Här uppe i öknen är de lite mer andliga av sig, som ni ser på lappen. Men gud, blir mer och mer frustrerad när jag kommer på att ni inte förstår spanska! Alltså meditation i naturen i solnedgången med tibetanska sagor på en cambing.
Men det var inte för det vi var här. Vi skulle ha pisco!
Sådär ja.
Och lite kyrkbesök med korstecken över bröstet.
Hade en informativ konversation med Astrid via Snapchat.
Äntligen lunch! På en restaurang med en speciell tillagningsmetod.
Solenergi aucustic style.
Sedan gick vi ut i öknen. Alltså det var just det här jag åkte till Chile för. Att gå bland kaktusar i ett stekhett, annars dött landskap för att 3 dygn senare befinna mig i snöstorm på sydpolen. (Inte för att jag någonsing kunde ha föreställt mig att jag skulle få uppleva det just så extremt).
Vi hittade hängmattor, satte alarm på 5 minuter och njöt.
En vanlig kaktus selfie. Ser förresten nu hur mitt hår och huvud liknar en kaktus. Det var väl kul.
Rundtur på en psicofabrik! Som dock var inte var igång.
Det var väl ganska kul. Sista stoppet var en liten by.
Vid torget fanns charmiga aliens, marknad och en konsert.
Som förvandlades till ett skumparty!!!
Tack men nej tack. Vi fortsatte hemmåt.
Otrolig utsikt från en flodstoppare (?).
En kvinna med rötter i Italien som körde runt i sin smakfullt inredda bil med sin nittioåriga mamma. Hon gör som hon vill: köp på sina tider, stannar för de hon vill, orkar inte med män. Hon stack ut handen och vek ner skylten, nu mamma åker vi längs stranden.
På kvällen åt vi middag och det var lite sorgligt alltihop. Sedan sa jag hejdå till alla och åkte till bussterminalen men det var jag redan berättat om.
Lyckan när jag tillslut hittade min buss som kom enda från Arica.
Och det var min solsemester.
La Serena
Och så var man åter på ökenvägarna. Fast nu på en buss bredvid Tamara under 7 timmar.
UV-styrka idag: 11+
Utsikt från vår hotellbalkong.
Det var perfekta läget.
På stranden var det någon slags konsert hela veckan, toppen ju!
Och en strandbio, som på förra stället. Det var Fast and furious (RAPIDO Y FURIOSO!) med muskler, allvarliga samtal, bilar/stridsvagnar/flygplan och en man som slänger sig ut i luften för att rädda sin tjej som faller vilket fick hela publiken att jubla. Hit gick vi nästa morgon för att träna yoga!
För det mesta solade och badade vi men här dricker vi mango och papayajuice.
A, och pratade om viktiga och oviktiga saker. Just det, denna dag var alla hjärtans dag!
Absolut hela kusten var fylld med lägenheter och hotell eftersom i princip alla chilenare som har råd åker till stranden i februari månad.
Vi gick ner till konserten igen och firade denna sharlieksdag med resten av de hånglande paren.
Vi köpte hemmagjorda empanadas från en man som drog runt på en cooler och anticuchos (grillspett) från provisoriska eldar på trottoaren. Någon var avundsjuk på vår middag.
En dag gick vi in till centrum. Det var mycket längre än vad vi trodde. Men fint var det med byggnader i lite mer gammal latinsk stil. När vi skulle tillbaka åkte vi colectivo.
Med hål i?! AC chilean style.
Jag spelar strandtennis med en främling, gud så kul det var!
Lite dans med barnklubben.
Sista kvällen lånade vi cyklar och cruzade längst hela stranden tills solen gick ner.
Romantiskt värre. Det var så otroligt härligt att umgås så intensivt med Tamara, som att suga ut all innan vi seperarades.
Jag demonstrerar hur mysigt det är att ligga under täcket och mysa. Nästa dag skulle vi på utflykt. Nästa dag var också sista dagen med hela familjen (minus Vesna) innan alla splitras.
En Santiago de nuevo
Åter i Santiago.
Jag satte mig själv på ett café och skrev ikapp allt som hänt i min tankebok. Messade Moñi och vid klockan 3 hämtade hon och hennes kompis José upp mig och vi åkte till Pablo Nerudas hus.
Men det var stängt! Fast vi promenerade runt i Bellavista och hade det mysigt. Sedan köpte vi sushi och åt det hemma hos oss. (Åh vad jag gillar Moñi och åh vad jag sörjer att vi inte bor i samma stad.)
När vi ätit upp åkte vi till resten av gänget som hängde i ett hus med pool.
Vi doppade fötterna i vattnet och pratade om massa intressanta saker. 22 åriga killar > 17 åriga tjejer.
Nästa morgon rullade Magaly och jag över min väska till min värdfamiljs lägenhet (de bor väldigt nära varandra, vad är oddsen?) och Maga och Juani fick träffa varandra vilket var så härligt att se. Vi återvände för att äta en snabb sista lunch och tog ett sorgligt farväl tills nästa gång vi ses. Här går jag nostalgiskt förbi deraas fruktstånd.
Och stället vi åt Dynámicas med resten av Santiagoborna klockan 9 en kväll. Jag skyndade vidare till tunnelbanan...
För att träffa IDA! Norskan som jag bäst kom överrens med på YFU-lägret för en evighet sedan. På spanska (såklart) berättade vi allt om våra liv i Chile och det var så skönt att ventilera och lyssna. Hon bor i Coyhaique och förstår min lätta småstadsfrustration.
Hon var med sina chilenska kusiner och vi åkte skridskor på en inomhusrink med diskomusik!
Jag var förberedd med shorts, tur att jag inte ramlade. Sedan gjorde vi något av det mest ironiska jag gjort.
Vi såg Frozen! Jag som svensk, med en norska, i Chile. Vi skrattade åt alla nordiska namn, hon kände igen hus från sin hemstad Bergen och vi ropade till samtidigt när vi såg något skandinaviskt. Dock var den såklart dubbad på spanska.
Vi gick in på Forever21, jag köpte en handväska (!!!) och så sa vi hejdå.
Las Condes imponerade kontorskomplex. När jag kom gåendes mot lägenheten såg jag mina föräldrar sitta på den kinesiska restaurangen utanför och så åt vi mysig middag.
Det är inte många gånger i mitt liv jag köpt något så feminimt. Men den rymmer precis lagom och jag tycker om den jättemycket. Jag lade mig i en park med skulpturer och lyssnade på svenska radioprogram i några timmar.
Jag och mis viejos besökte en snygg bokhandel. På kvällen kom äntligen Branko och Tamara från Puq (Punta Arenas). De var lite sorgliga för nu kommer det inte se sin hemstad på mycket länge.
Vi åt middag på ett skitmysigt hamburgehak på en innergård.
Jag har missat grejen med riktiga hamburgare, så gott.
Rodri och sina gurls.
Sedan bar det av på familjesemester!
Maitencillo 2
Jag fortsätter längta mig tillbaka.
Mer strandhäng, nu i opropotionella hippieglajjor. En mamma sittandes i sin bil hallåade mig och frågade viskande var jag köpt dem.
Rafa med sitt barn som i en kokong, flygandes i sin pappas armar.
En lunch på altanen. För det mesta åt vi sallad med massa goda tillbehör. Och massa frukt!
En till strand.
Poppis med tält, camping eller vad är grejen?
Vi åt glass på ett fik som deras kompis hade. Han var i sin ungdom i Norge på utbyte, bara en sån sak, och sa glatt: jag snakker norsk!
En eftermiddag, efter många övertalningar och tummanden, stack vi ut och sprang på stranden. Jag, Nico och Mauricio. Så härligt att springa barfota vid vattenbrynet. Vi gick upp till Maus lägenhet och han tog en bild med hans gamla analoga kamera.
Sista stranddagen. Magaly och jag simmade ut till en sten en bit ut i vattnet och klättrade upp på den, precis så som vi gjorde hemma hos mormor och morfar.
Sista kvällen. Efter sista myshänget på vår balkong blev det partaj på en strandbar med månen som speglade sig i vattnet. Vi var nog en 20 pers till slut.
Vi åt hejdålunch och sa gud så sorgligt att det är slut.
Maitencillo 1
Maitencillo ligger några timmar norrut från Santiago vid kusten. Vägen dit går genom sandfärgad stenöknen med kaktusar som de vanligaste växterna.
Nu tittar ni på avokadoplanteringar! Palta, som det heter här, växer alltså på småträd uppför bergslutningar och mognar först när de plockats. Mängden avokado jag såg under resan var enorm men föga förvånande med tanke på landets avokadoätande.
Till vänster är huset vi hyrde av en pratglad äldre dam, ett helt underbart ställe. I grannhuset bodde helt orimligt många människor, såg nya personer hela tiden.
Utsikten. Lite efter oss kom Rafaels två döttrar Maria José och Fernanda, eller Moñi och Feña, som jag aldrig träffat förut. De är 18 och 21 år och skulle göra den här veckan så himla bra.
Såklart hade vi asado.
Och a, det vi gjorde om dagarna var att äta glass, gå på marknad, sola och bada.
En läsk av en okänd frukt.
León somnade i min famn och jag dog mysdöden.
Den andra kvällen samlade vi ihop alla människor vi kände som befann sig här på vår balkong.
Här presenterar jag vårt Maitencillogäng, vi sågs nästan varje dag vilket var så himla fint. De flesta pluggar på universitetet sedan några år tillbaka men på något sätt relterade jag lättare med dem än med folk i min egen ålder. ***Kulturskillnad***
Någon strand någon dag.
Vi tog en surflektion!
Vår instruktör sa att han var Ecuadoriansk mästare.Och jag lyckades stå upp några gånger!
För det mesta hängde vi nedanför surfklubben, några sekunder från huset.
Surfkillarnas hund som, som ett blött sandigt glatt monster, la sig tätt mellan oss på våra handdukar och sprang efter tennisbollar.
Vi åt på restaurang. Här är min första chilenska ceviche! Dålig bild men det är rå fisk och skaldjur i lime och lök och mango och lite sånt och är så gott.
Allihopa minus León som låg och sov i vagnen utomhus.
De har en supergullig familjetradition att de beställer varsin efterrätt, ställer de i mitten och så får man äta av allihop!
Sedan stack vi vidare och träffade alla och tillslut dansade vi med resten av Maitencillo. När stället stängde vid 4 åkte vi och åt completos.
Lyxfrukost på terrassen.
En kväll åt vi på denna restaurang med AWESOME arkitektur och inredning. Blev helt stum när jag gick in och fick lov att fota allt innan jag kunde göra något annat. Ett träd innomhus, snäckor, rep, träsniderier, krossade snäckskal som golvgrus, bambu, tavlor, växter, färger, slipade stenar, runda jättefönster...
Titta och titta en gång till. Skaldjursallergiska Tove äter skaldjur!!! Grejen är den att så fort jag nämner mina allergier blir jag hånad här i detta land för här är ingen allergisk mot nåt. Så Magaly och gänget övertalade mig att äta machas och jag dog inte på fläcken. Så det blev en loco och en och annan camaron (räka) som slank ner, trots min oroliga magkänsla. Ville nästan att jag skulle få allvarliga reaktioner men icke. För detta bevisar att jag blivit ljugen till hela mitt liv. Hela mitt liv känns som en lögn. Jag scrollar igenom alla skaldjursminnen och det enda som hänt är röda prickar efter överätning på en kräftskiva. Jaha, det var väl kul då, fast inte sådär jättegott faktiskt, bara lite. "Vad lärde du dig under ditt år, hur har du utvecklats som människa?" Att jag inte alls är allergisk mot skaldjur. Så bitter.
Aja, vi fortsatte äta och ha kul. Sedan gick vi hem barfota på stranden och stannade ett tag vid utomhusbion.
