Hej Sverige och världen.

 

Jag flyter runt på varma lyckomoln i vackra sommarstockholm, myser med de jag tycker om, fotar inget alls, chattar fortfarande på spanska och tar det superlugnt. 

 

Har fortfarande inte organiserat alla mina bilder så sålänge tänkte jag nu göra det stora inlägget om maten jag åt i mitt hem i Punta Arenas. De smart komponerade rätterna går på löpande band år efter år och är något man måste dokumentera tyckte jag. En stor applåd till mamma Juanita och nana Paty.

 

..Skriver jag med mycket vedmod. Mamma och jag hittade precis av en slump en latinamerikansk radiokanal och mitt Chilehjärta vaknade till liv igen. Annars så hinner jag inte med att tänka. Jag åker från skärgårdsö till skärgårdsö, promenerar flera stadsdelar i Stockholm, träffar alla älskade personer som om jag inte ens varit borta, kommer ingen vart i mitt upppackande för att jag lätt fastnar i halvtimmar i en pappershög full med minnen, mina vänner på andra sidan jorden skickar hola och jag vill förklara men kan inte, måste skaffa ny mobil/ID-kort/ställa mig i bostadskö/klippa mig, påtar i trädgårn i 30-gradig värme, sover i samma rum som fnittriga små blonda barn, äter middag med mamma framför TVn och längtar efter framtiden samtidigt som jag håller mina avlägsna gårdagar hårt i handen och vill att de ska följa med mig.

Mitt utbytesår är slut. Jag är hemma i Sverige. På flygplatsen väntade pappa, Marie, Sander, Hedda, Siri, mormor och morfar och jag grinade igen. Vi åt svensk middag ute på altanen och syskonen pratade i mun på varandra medans jag berättade om mitt andra hem. Å min familj är så fin. Mitt liv ligger fortfarande nerpackat i väskorna.

 

Och allt är så likt. Det är som om jag åkte igår, som om mitt hela år i Chile är ett avlägset minne utav en bra film. Luften luktar sommarblomster, jag skuttar vant ner i trappan, sitter snett vid matbordet med fötterna på stolen bredvid och sneglar på mikroklockan, datorn ansluter automatiskt till husets internet och jag häller filmjölk med All Bran i skålen. 

 

Nu ska jag köra bil på första gången på ett år till Mörby centrum efter att ha packat upp Pisco-flaskorna ut Taxfree-påsarna och slängt alla smutskläder i tvätten. Jag har en lång lista med ärenden och många personer att träffa. 

 

Det känns så farligt normalt. Det enda konkreta bevis som kan övertyga mig om att något faktiskt är annorlunda är att jag bär på ett till språk inom mig, som ett hemligt vapen som sprudlar och längtar efter att få användas igen.

Hej jag lever, reser, njuter och fattar ingenting. Lämnade mitt kära hem och min trygghet på de vackraste av sätten och fylls av kärlek och tacksamhet för de fina människorna som jag har ynnesten att få älska. Mamma jag jag har nu hunnit tillbringa några fartfyllda dagar i Santiago med Tamara, åkt skidor på Chiles två bästa skidställen belägna på cirkus 3000 meter med Magaly och hela den vackra familjen och nu är vi på jordens torraste plats Atacama-öknen bland indianruiner, saltade berg och hippies. Om 6 dagar återvänder jag till Sverige men om ni frågar mig och min logik är jag bara på semester och ska snart åka hem till Punta Arenas och fortsätta mitt vanliga liv där jag är en självklar del av samhället. 

 

Äh, nu ska jag hjälpa mamma laga till middag på vårt mysiga hostel och sedan sitta med de andra långa blonda utlänningarna runt elden under stjärnorna.