El último día
När mamma visade sig på flygplatsen grät jag. Hon är precis sig lik, bara på en lite fel plats bara. Hur hon hör mig prata smattrig spanska som den naturligaste saken i världen och se mig i skoluniform och förskräckligt långt hår. Relationen som hon och mina chilenska föräldrar skapar är helt fantastisk, deras förståelse och vänskap mellan varandra är så vacker att titta på. Också hur la nona, efter att ha sett två blonda galna tjejer bada i det kalla havet och fått en dalahästservetthållare som ingen får plocka bort från hennes bord, med gråt i ögonen tar avsked från oss, troligen för alltid i hennes liv. Sultán som äntligen har någon som bryr sig om honom, som på svenska leker med honom och hans plastkyckling utan huvud. När Rodrigo, jag och mamma fnittriga åker med stege och spikar för att sätta upp träskylten min pappa och mina syskon har snickrat i Sverige på en påle på utskiksplatsen. Där står det Djursholm Sweden 14780 km.
När jag lite försenad som alltid kommer till skolan och klassen har pyntat med ballongflaggor, ordnat fika och mat, otroliga presenter och kramar mig. Och när jag bjöd hem mina vänner på completo och alla skrattar och pratar i mun på varandra och och mamma filmar denna unika gemenskap som jag har fått här på andra sidan jorden. När vi fram till klockan 5 på morgonen njuter av att vi finns till. Jag säger ett tacktal som utlöser gråtkalas men jag kan inte för jag är för glad för jag fattar inget. Och när vi dagen efter ligger i en hög på sängen och ser Chile åka ut ur VM i bedrövlig tragik.
Nu är det dagen som tungt får bära ordet SISTA. Måndagen, skolan, vännerna, linslunchen, Patty, Rosita, oncen, solnedgången, läggningen.
I alla fall i Punta Arenas. För mamma och mig väntar många äventyr och jag är inte på långa vägar klar med Chile. Men nu känns det förjävligt.
Señorita, termina tu vida, por favor.
Här sitter jag nu och lyssnar nostalgiskt på min reggeatonmusik. Hade en fantastisk kväll med klassen i fredags och känslorna svämmar över. Men jag ska försöka sammanfatta det mesta av juni månad.
Den 7e såg jag nationalfirandet i mitt första land på datorn. Det finaste var de svepande helikopterbilderna över min vackraste stad till tonerna av Du gamla du fria.
Hemma hos Pedro råkade jag säga att jag nu var tvungen att njuta av allt chilenskt, som till exempel pisco sour. Vips var produktionen igång och jag noterade noga.
Grillning och mys.
Min supermysiga nona som klär på sig flera lager kläder för att med snabba korta steg gå från huset till bilen och som berättar för mig om hennes hårda liv och att man måste tro på gud och skrattar medans hon håller sin empanada i händerna och som efter ha spelat kort förhandlar om pengarna hon just förlorat eller vunnit.
Rodrigo har en speciell matvana. Här testar jag för första och sista gången en av hans efterrätter; glass med grädde och manjar.
Såhär ser tiden ut för mig i skolan. Kaffe, de obligatoriska kexen för 2 kr och phytagoras sats med Pato. Alla klagar när jag råkar plugga något. Det är helt sjukt hur mycket jag har förberett mig för ett slutprov jag aldrig kommer få göra på riktigt. Jag kommer vara nervös den dagen då mina klasskompisar skräckslagna sätter sig i provsalen.
En eftermiddag mötte jag upp med Jonatan och Owen (USA) som kom på patagonienvisit från Santiago. Han hade lyckan att se ett snöigt Eldsland.
Här är de två, fina killar.
Sjäkvklart besökte vi El roca.
I en butik med en mycket pratsam ägare hittade vi flaggor som kanske inte så har mycket med Chile att göra, mer med besökarna.
Puss på tån. Vet inte hur många gånger jag måste komma tillbaka till PUQ nu.
Sedan tänkte vi besöka skolan ett tag och vi råkade fastna på spanskalektionen. Haha, så himla konstigt att se
fel personer på fel plats.
Sedan var det utsikt med månljus som gällde.
Sedan fikade vi och så tog de bussen till Natales och vidare på andra äventyr.
Jag har köpt spanska spelkort. Måste bara på riktigt lära mig Truco som de spelar här nere.
VM är i full gång och här är allt och alla inblandade och passionen för La Roja - Chiles landslag - pulsar starkt. Så vid alla viktiga matcher samlas hela skolan i gympasalen.
Varför tråka mer sig med vanlig mellanmjölk när man kan dricka mjölk med vanilj-, jordgubbs, manjar, banan och chokladsmak. Dessutom innehåller de nyttiga A-, D och E-vitaminer.
Juanita var i ett bedrövligt tillstånd under Kroatien-matchen eftersom hon har ursprung därifrån och för hennes fotbollsnerver.
Under en tråkig lektion ägnade jag min tid åt att fördjupa mig i slipskonstens varierade värld. Den övre är den jag gör varje dag (har dock hört att majoriteten i min klass inte vet hur man knyter, det gör föräldrarna) och den undre kommer jag aldrig orka göra igen.
Inför Chiles första match samlades vi hos Yuyú och käkade asado. Jag hade, dagen till ära, i flera timmar hackat pebre med för mycket vitlök.
OCH VI VANN! Jag bidrog med mitt land. Sedan gick vi de 40 minutrarna hem till mig och myste vidare.
En morgon vaknade jag en aningens känslosam och tog därför en panoramabild utav mitt rum.
En söndag kom Jonatan hem till mig. Vi slappade mest, kollade på fotboll och åt once med la mamá och la nona. Plötsligt hörde vi sirener och gick ut. Det pågick ett begravningståg för en omtyckt brandman.
I skolan sitter vi mest och skrattar och retas, äter kex och stör de som pluggar.
Patito hade köpt ett klistermärkealbum till VM och ingen fick klistra på märkena förrutom honom.
En annan söndag letade Rodri fram färg och pensel och med Sultán springandes runt mina ben målade jag mitt namn på väggen utanför köksfönstret bland de andras barnens namn i familjen.
Engelskaläraren Basti gjorde en vadslagning med oss. Jag, Tube, trodde 3-1 till Spanien.
Alla skippade eftermiddagen för att se matchen. Vi köpte sandwitches (jag åt upp hela och hade magont fram till halvlek) och samlades hos Vicky.
I spänd koncentration och mummel/skrik från de framlutade killarna följde vi när Chile slog världsmästarna med 2-0. Det bästa på hela dagen var Diagos glädjetårar. Vi sprang med flaggor till stadens torg och skrek, sjöng och hoppade med resten av Chile.
På fredagen bjöd jag på hejdåkalas för min klass. Galet många kom, det langades pizzor från köket på löpande band, alla skrev hälsningar på min magallanesflagga och jag var så glad.
Morgon efter. Vill att vi ska vakna såhär varje dag.
:'(
På lördagen var det konsert i skolan. Här spelar Jorge, Nico och Yuyú. Jag sjöng inte, tänkte men herregud jag är alltid med på alla himla konserter, nu orkar jag inte längre.
Efter stack vi hem till Jorge. Tycker om dessa människor.
Idag har jag haft min sista idrottslektion och jag sa hejdå till min mysiga lärare.
Så. Nu har jag skrivit på det här inlägget i 5 dagar. För övrigt sitter min mamma i skrivande stund på flyget från Arlanda och hon kommer fram imorgon sent på kvällen. (!!!!!! :') :D ). Glädjs åt det så mycket men på samma gång känner jag att allt är upp och ner. Kan ju inte lämna allt här, här är mitt liv. Aja, berättar mer sen.
ISLA DE PASCUA LA GIRA 6
Denna morgon skulle bli mycket speciell. Vi åkte och dök! Med gastuber och våtdräkt och allt! På riktigt! Hela veckan hade jag varit nervös men när stunden väl var kommen tog endorfinerna över.
Först fick vi viktiga instuktioner (1. andas 2. cyklopet 3. tryckutjämna 4. skit, det var något mer..).
Sedan hoppade vi ner grupp efter grupp och försvann under ytan med heta instruktörer.
Tillslut var det min tur. Andas kunde jag göra (det var så coolt!) men öron ploppade inte ur, vilket jag hade förfarat. Jag och världens gulligaste instruktör försökte flera gånger. Till sist sa han att om jag inte lyckades blev det ingen dykning för min del. Äj för fan tänkte jag och testade en gång till, dåså! Han rufsade mig i håret och vi simmade längst botten bort mot korallerna, hand i hand. där mötte jag de andra i min grupp och vi tog foton, höll i korallerna och såg färgglada fiskar. Jag hade också turen att se en stor plattfisk visa sig under sanden. Måste få göra det igen!!! Sedan gick vi bort till stranden till de andra och fick lunch.
Mina älgar klättrade i palmer.
Jag älskar dem så mycket! Och nu det bästa...
Sedan åt vi den sista middagen. Och! Yuyú tatuerade sig! Jag och Pedro följde med och jag var nog den mest nervösa. Efteråt var jag som i extas och hade stora planer på att tatuera Chiles karta längst fotleden bak på ena sidan av hälen. Skulle nog blivit fett coolt men tror jag lägger den planen på is ett tag.
Carpning av sista kvällen.
Morgonen då vi lämnade ön lade jag mig en 20 min och sög i mig all sol och lycka utav veckan som gått.
Kom på, men! Jag har glömt att ha på mig min hippietröja på den mest hippiga platsen på jorden!
Sådärja, den mest fulländade selfien någonsin.
Precis innan vi stack till flygplatsen köpte vi ett par påsar med guayabafrukt från en tant på gatan; jag lyrisk över att kunna bidra med denna för mig nya frukt till Juanitas fruktsallad till frukosten.
Men så sa de att de inte kunde passera tullen. Så vi åt allt vad vi orkade.
Här äter jag också min första färska passionsfrukt. Gudars.
Sörgning av frukterna. Hoppas tullpersonalen äter upp dem.
Hejså Rapa Nui!
Den sista bilden.
Snipp snapp slut, så var denna klassresa slut.
ISLA DE PASCUA LA GIRA 5
Idag skulle bli en spännande dag.
Såhär vacker är hotellets trädgård.
Vi gick på promenad längst kusten. Vågorna var heelt underbara, dock var det svårt att fota dem.
Jag gick på huppiguppstäckfärd ensam på klipporna.
Efter lunchen stack vi ett gäng och skulle rida! Jag tänkte såhär, om jag ändå ska dö så kan det väl vara på en hästrygg på Påskön. Men för säkerhets skull tog jag en allergitablett innan.
Vi hoppade upp bak på en pickup och blev färdare till en gård. Å, den här är nog en av mina favoritbilder från resan.
När vi kom fram fick vi en varsin häst och så var det bara att hoppa upp och börja gå. "Du slår den med hälarna och drar åt höger eller vänster" och så var det inte mer med det. Det gick inte bra. För att en helt hästovan person som jag och en häst som inte ville lyda eller kunde förstå mig gick vi ungefär sist i ledet hela tiden. Två av oss hade hästerfarenhet och guidningen var ju inte den bästa vilket förstörde upplevelsen ett slag. En tjej ramlade av och gjorde sig riktigt illa också. Men när vi kom upp på högsta punkten på ön som kallas "världens navel" var det värt mödan.
Så otroligt vackert. Tack min fina häst för att du bar mig hela vägen.
Tillbaka i byn. Cristóbal ser söt ut med sin gigantiska alfajor.
Åå tyckte allt påminde så mycket om filmen Lilo och Stitch! Och det är nog rätt för kulturerna liknar varandra.
Mina vänner klottrade sina namn på mina skor. <3
Argentinskan bland andra. Nu skulle vi på dansföreställning!
Det var heelt galet coolt. Ett band spelade på annorlunda instrument och dansarna, som var skitduktiga, sjöng också. Och kläderna. Och stämningen liksom, har aldrig sett något liknande.
Isa och Rodo blev uppbjudna.
ISLA DE PASCUA LA GIRA 4
Morgonen började med en grotta!
Sedan mötte vi betande kor på södra kullen.
Dessa öar är målet i en årlig tävling. De modigaste männen bor i stenhyddor i en månad för att sedan simma ut dit och hämta ett ägg från fåglarna som bor där.
Och vände man sig om såg man världens häftigaste vulkan!
En annan vacker plats.
Och moais såklart. Men tror de är de sista nu!
Sedan åkte vi till vattnet och fick se en sköldpadda!
Stackarn låg där på stranden och myste för sig själv och så kom en skolklass på 30 pers och skulle fota den.
Tillslut tröttnade den och gled ner i det lugna vattnet. Vi blev exalterade och filmade spektaklet.
Esperando a mi mami, el fin y el comienzo
Just nu har jag tre stycken nummer i mitt huvud.
Om 12 dagar anländer min mamma till Punta Arenas och jag kommer vara den lyckligaste dottern i världen.
Om 17 dagar lämnar jag Punta Arenas, mitt nuvarande liv med familj och vänner och jag kommer vara den lesnaste magallanskan i världen.
Om 30 dagar lämnar jag Chile och återvänder till Sverige och jag kommer vara den mest förvirrade och känslostormade människan i världen.
ISLA DE PASCUA LA GIRA 3
Vid lunchen fick vi minibananer.
Och nu det allra bästa:
Hahaha. Okej, förlåt för enformiga bilder, vi går vidare.
Vad är detta?
Någon magnetisk sten. Vi låtsades den var magisk.
Sedan stack vi till stranden!
Efter dopp, sandkonst, tonfiskempanadas, fotande av kompisar, regnbåge och moais kom regnet och vi sprang upp till bussen.
Poolbad på hotellet.
Och här sitter jag och klappar hotellets huskatt! Röda ögon var ett billigt pris för de dundermysiga minutrarna av oändlig kärlek.
På kvällen sprang vi mellan hotellrum, fnittrade och tittade på stjärnhimlen; sånt man oftast gör på klassresor.
Punta Arenas City Tour
Här kommer en engelskaläxa i form av en video om Punta Arenas för engelsktalande turister som jag och Jorge gjort. Han har förresten bott i Malmö två år i sitt liv och precis flyttat från London, fast han är chilenare.
Snälla skratta inte.
ISLA DE PASCUA LA GIRA 2
Dag 2 och dags för rundtur på ön i jakt på stenskulpturer.
Moai-info: Stenskulpturer som efterliknar ledare av klanerna som bodde här. Skapades när de levde och fraktades till de nuvarande platserna när de dog. Alla tittar inåt ön för att skydda invånarna. Under ett inbördeskrig vältes alla moias, de här till exempel. Tsunamin spolade bort en hel del också så alla som står upp nu är återställda. Kultur- och naturarvet är mycket viktigt på ön; ett fingerpet och du åker i fängelse.
Nu skulle vi bestiga en vulkan! Men titta först vad vackert.
I dess krater finns en sjö.
Och på dess sluttning en stor drös med utslängda mois! Det är nämligen här alla tillverkades, utav den porösa vulkanstenen. Antar att dessa inte fick bli de lyckliga vinnarna som fick fraktas och ställas på podium.
Säg hej till mina kramande älgar som älskar Sverige! De fick komma med till Påskön och visa upp sig med mig. Några du kanske känner igen Agata?
När det berättades att den största moiaen mätte 20 meter blev jag lite upprymd. Men här är den alltså, halvt urhuggen och under mina fötter.
Naturen är så otroligt drömsk, något med ljuset. Och på grund av många människor + liten ö är all skog slut. Nu täcks ön av kulliga sommarängar och vildhästar som betar i grupp. Hästarna är dock importerade.
Eftermiddagen tar vi i nästa. Hej svejs.
ISLA DE PASCUA LA GIRA 1
Here we go.
(Några bilder är Vickys, Pedros och Felipes. Fast de flesta är mina. Så.)
Hela klassen samlad på flygplatsen, supertaggade i våra gröna klassresetröjor!
Taggen på planet var total.
I Santiago installerade vi oss med mobilladdarstation, ready för 7 timmars väntan på en nattom terminal.
Den specialdesignade tröjan har en jättefin sköldpadda på ryggen, några flaggor på ärmen och så står det Rapa Nui (Påskön) och gen'14 The British School Punta Arenas.
O! Måste visa mitt dödsballa blåmärke på ögonlocket! Eller blir det blåtira då? Hur som, Yuyu var en kväll mycket ivrig att berätta något för Vicky och mig och slog helt enkelt våra huvuden ihop och jag var den som fick ta smällen.
Var är alla samlade?!?!?! :'O A, där.
När sömnen smög sig på vid 4 på natten norpade jag åt mig en filt och kudde och sov en timme.
På planet över Stilla havet! Jag såg på film, halvsov, satt obekvämt och hade gasig mage; som alltid när jag flyger.
Framme! Landningen var så sjukt häftig. Hav hav hav, och så plötsligt en klutt land. Ön är så ofattbart liten! På marken luktade luften jättegott och så fick vi blomsterhalsband.
Lagom primitivt bagageband.
Bästa rummet Moai 4! Hotellet var supermysigt. Småstugor, trädgård, pool och underbart god mat.
A, så här ser det faktiskt ut i öns enda by Hanga Roa.
Skickade två selfies till Tamara. Oj, första moiaen!
Redan efter första dagen hade vi hur kul som helst. Det här skulle bli en bra resa.
La guatita mala y el castellano
Hej! Klockan 5 på söndagsmorgonen landade vi på Punta Arenas flygplats och klassresan var slut. Helt fucking underbart. Älskar allt och alla.
Och som ett brev på posten kom en trevlig magsjuka vilket gör att jag fortfarande ligger i min säng och har inte gått ut på två dagar. Men det blir väl så när man äter otvättad guayavafrukt köpt på gatan och i allmänhet levt ett orutinerat liv i en vecka.
Annars tänkte jag nu svara på en fråga jag fått, angående spanskan. Hur länge tog det för mig att prata någorlunda bra spanska och hade jag läst spanska innan?
I högstadiet läste jag spanska som C-språk, alltså i två år. Sedan gick det två till och det kändes som allt glömts bort. När jag kom till Chile förstod jag nästan ingenting. Fast jo, lite. Kunde ändå på något sätt komunisera med mamman när vi köpte skoluniformen fast prata var svårt. I skolan kunde de flesta av mina klasskompisar enelska så på det sättet överlevde jag. Överlag tyckte jag det gick jättelångsamt. Jag var förvirrad och kämpade och slet. Men jag tror nog det gick i ultrarapid utan att jag märkte det. Ju mer tiden gick ju mer kunde jag följa med i samtalen och bidra själv. Folk sa till mig innan att du kommer greja det efter 3-4 månader men jag måste nog säga att det istället tog 5-6 innan jag kände mig trygg.
Nu tänker jag inte på att vi pratar spanska, vi bara pratar på, jag märker liksom inte att jag lever i ett annat språk och det är så mäktigt. Självklart säger jag nog fel i var och varannan mening men det skiter jag i. Sedan måste jag ju säga att min spanska rent stilmessigt inte är den bästa, jag svär och slarvar och pratar lika grov chilenska som mina kompisar och vet ärligt talat inte om jag skulle kunna klara av att tenta av spanskan i Sverige, för grammatiken är inte den bästa om man säger så. Fast nu är jag nog lite hård mot mig själv, jag får ändå bättre resultat på spanska läsförståelsedelen i chiles högskoleprov än vissa i min klass.
God natt. Nu ska jag sova så att jag kan gå till skolan imorgon. 28 dagar kvar.
