Idag skypade jag med Ella i över en timme. Älskar att sitta där nyvaken i morgonrock och prata med Ella, som har två hoodträjor på sig, om allt som händer här och allt som händer där. Det är nu en månad sedan hon åkte till Down Under (har hört att man kan säga så) och då kan jag ju visa bilder från när hon besökte mig på landet i somras.

 

Kan förvarna att det kan bli lite klyshigt. Men om det är nån gång man får vara det är det ju tiden innan två personer inte får träffa varandra på två år. 

Vi bodde ute i lilla stugan, Ella och jag. Det här är en av mina favoritbilder.

 

 

Vi fiskade, DISEKERADE, filéade och åt fisk.

 

 

Spelade kort med småsyrrorna. (Dom var för övrigt på mig och alla mina populära kompisar som myggor hela 2 veckor)

 

Aaauuuurrrrggghghgh (från långt ner i strupen)

 

 

 

 

Här sitter jag och filosoferar på stoltheten själv, f18 Hobie Cat Wild Cat. Pappa tog ut oss på en tur, Ellas första på en katamaran. Vi körde i över 17 knop (sjukt fort) med ena skrovet över vattenytan, var ute i trampets, kapseisade, räddade av motorbåt med reggaemusik, välte tillbaka båten och åkte hem igen. Men Ella är redan äventyrsskadad så detta var ingenting för henne. 

 

Kommer inte på något djupt att säga, bilden säger väl allt det där sorgliga, vackra etc.

 

Vi skrev på våra skor.

 

 

 

Och så åkte hon iväg med bussen. Inga tårar dock, vi är så dåliga på det. Och sen kan vi ju glömma att jag vid detta tillfälle visste om överraskningsfikat som var några dagar innan hon åkte, haha. 

 

Du är bäst Ella. Vi ses snart.