Hej nu blir rubrikerna på svenska igen

..Skriver jag med mycket vedmod. Mamma och jag hittade precis av en slump en latinamerikansk radiokanal och mitt Chilehjärta vaknade till liv igen. Annars så hinner jag inte med att tänka. Jag åker från skärgårdsö till skärgårdsö, promenerar flera stadsdelar i Stockholm, träffar alla älskade personer som om jag inte ens varit borta, kommer ingen vart i mitt upppackande för att jag lätt fastnar i halvtimmar i en pappershög full med minnen, mina vänner på andra sidan jorden skickar hola och jag vill förklara men kan inte, måste skaffa ny mobil/ID-kort/ställa mig i bostadskö/klippa mig, påtar i trädgårn i 30-gradig värme, sover i samma rum som fnittriga små blonda barn, äter middag med mamma framför TVn och längtar efter framtiden samtidigt som jag håller mina avlägsna gårdagar hårt i handen och vill att de ska följa med mig.

Volví a Suecia

Mitt utbytesår är slut. Jag är hemma i Sverige. På flygplatsen väntade pappa, Marie, Sander, Hedda, Siri, mormor och morfar och jag grinade igen. Vi åt svensk middag ute på altanen och syskonen pratade i mun på varandra medans jag berättade om mitt andra hem. Å min familj är så fin. Mitt liv ligger fortfarande nerpackat i väskorna.
 
Och allt är så likt. Det är som om jag åkte igår, som om mitt hela år i Chile är ett avlägset minne utav en bra film. Luften luktar sommarblomster, jag skuttar vant ner i trappan, sitter snett vid matbordet med fötterna på stolen bredvid och sneglar på mikroklockan, datorn ansluter automatiskt till husets internet och jag häller filmjölk med All Bran i skålen. 
 
Nu ska jag köra bil på första gången på ett år till Mörby centrum efter att ha packat upp Pisco-flaskorna ut Taxfree-påsarna och slängt alla smutskläder i tvätten. Jag har en lång lista med ärenden och många personer att träffa. 
 
Det känns så farligt normalt. Det enda konkreta bevis som kan övertyga mig om att något faktiskt är annorlunda är att jag bär på ett till språk inom mig, som ett hemligt vapen som sprudlar och längtar efter att få användas igen.

En San Pedro de Atacama

Hej jag lever, reser, njuter och fattar ingenting. Lämnade mitt kära hem och min trygghet på de vackraste av sätten och fylls av kärlek och tacksamhet för de fina människorna som jag har ynnesten att få älska. Mamma jag jag har nu hunnit tillbringa några fartfyllda dagar i Santiago med Tamara, åkt skidor på Chiles två bästa skidställen belägna på cirkus 3000 meter med Magaly och hela den vackra familjen och nu är vi på jordens torraste plats Atacama-öknen bland indianruiner, saltade berg och hippies. Om 6 dagar återvänder jag till Sverige men om ni frågar mig och min logik är jag bara på semester och ska snart åka hem till Punta Arenas och fortsätta mitt vanliga liv där jag är en självklar del av samhället. 
 
Äh, nu ska jag hjälpa mamma laga till middag på vårt mysiga hostel och sedan sitta med de andra långa blonda utlänningarna runt elden under stjärnorna.

El último día

När mamma visade sig på flygplatsen grät jag. Hon är precis sig lik, bara på en lite fel plats bara. Hur hon hör mig prata smattrig spanska som den naturligaste saken i världen och se mig i skoluniform och förskräckligt långt hår. Relationen som hon och mina chilenska föräldrar skapar är helt fantastisk, deras förståelse och vänskap mellan varandra är så vacker att titta på. Också hur la nona, efter att ha sett två blonda galna tjejer bada i det kalla havet och fått en dalahästservetthållare som ingen får plocka bort från hennes bord, med gråt i ögonen tar avsked från oss, troligen för alltid i hennes liv. Sultán som äntligen har någon som bryr sig om honom, som på svenska leker med honom och hans plastkyckling utan huvud. När Rodrigo, jag och mamma fnittriga åker med stege och spikar för att sätta upp träskylten min pappa och mina syskon har snickrat i Sverige på en påle på utskiksplatsen. Där står det Djursholm Sweden 14780 km. 
 
När jag lite försenad som alltid kommer till skolan och klassen har pyntat med ballongflaggor, ordnat fika och mat, otroliga presenter och kramar mig. Och när jag bjöd hem mina vänner på completo och alla skrattar och pratar i mun på varandra och och mamma filmar denna unika gemenskap som jag har fått här på andra sidan jorden. När vi fram till klockan 5 på morgonen njuter av att vi finns till. Jag säger ett tacktal som utlöser gråtkalas men jag kan inte för jag är för glad för jag fattar inget. Och när vi dagen efter ligger i en hög på sängen och ser Chile åka ut ur VM i bedrövlig tragik.
 
Nu är det dagen som tungt får bära ordet SISTA. Måndagen, skolan, vännerna, linslunchen, Patty, Rosita, oncen, solnedgången, läggningen.
 
I alla fall i Punta Arenas. För mamma och mig väntar många äventyr och jag är inte på långa vägar klar med Chile. Men nu känns det förjävligt.

Señorita, termina tu vida, por favor.

Här sitter jag nu och lyssnar nostalgiskt på min reggeatonmusik. Hade en fantastisk kväll med klassen i fredags och känslorna svämmar över. Men jag ska försöka sammanfatta det mesta av juni månad.
 
Den 7e såg jag nationalfirandet i mitt första land på datorn. Det finaste var de svepande helikopterbilderna över min vackraste stad till tonerna av Du gamla du fria.
 
Hemma hos Pedro råkade jag säga att jag nu var tvungen att njuta av allt chilenskt, som till exempel pisco sour. Vips var produktionen igång och jag noterade noga.
 
Grillning och mys.
 
Min supermysiga nona som klär på sig flera lager kläder för att med snabba korta steg gå från huset till bilen och som berättar för mig om hennes hårda liv och att man måste tro på gud och skrattar medans hon håller sin empanada i händerna och som efter ha spelat kort förhandlar om pengarna hon just förlorat eller vunnit.
 
Rodrigo har en speciell matvana. Här testar jag för första och sista gången en av hans efterrätter; glass med grädde och manjar.
 
Såhär ser tiden ut för mig i skolan. Kaffe, de obligatoriska kexen för 2 kr och phytagoras sats med Pato. Alla klagar när jag råkar plugga något. Det är helt sjukt hur mycket jag har förberett mig för ett slutprov jag aldrig kommer få göra på riktigt. Jag kommer vara nervös den dagen då mina klasskompisar skräckslagna sätter sig i provsalen.
 
En eftermiddag mötte jag upp med Jonatan och Owen (USA) som kom på patagonienvisit från Santiago. Han hade lyckan att se ett snöigt Eldsland.
Här är de två, fina killar.
 
Sjäkvklart besökte vi El roca.
 
I en butik med en mycket pratsam ägare hittade vi flaggor som kanske inte så har mycket med Chile att göra, mer med besökarna.
 
Puss på tån. Vet inte hur många gånger jag måste komma tillbaka till PUQ nu.
 
Sedan tänkte vi besöka skolan ett tag och vi råkade fastna på spanskalektionen. Haha, så himla konstigt att se
fel personer på fel plats.
 
Sedan var det utsikt med månljus som gällde.
 
Sedan fikade vi och så tog de bussen till Natales och vidare på andra äventyr.
 
Jag har köpt spanska spelkort. Måste bara på riktigt lära mig Truco som de spelar här nere.
 
VM är i full gång och här är allt och alla inblandade och passionen för La Roja - Chiles landslag - pulsar starkt. Så vid alla viktiga matcher samlas hela skolan i gympasalen.
 
Varför tråka mer sig med vanlig mellanmjölk när man kan dricka mjölk med vanilj-, jordgubbs, manjar, banan och chokladsmak. Dessutom innehåller de nyttiga A-, D och E-vitaminer.
 
Juanita var i ett bedrövligt tillstånd under Kroatien-matchen eftersom hon har ursprung därifrån och för hennes fotbollsnerver.
 
Under en tråkig lektion ägnade jag min tid åt att fördjupa mig i slipskonstens varierade värld. Den övre är den jag gör varje dag (har dock hört att majoriteten i min klass inte vet hur man knyter, det gör föräldrarna) och den undre kommer jag aldrig orka göra igen.
 
Inför Chiles första match samlades vi hos Yuyú och käkade asado. Jag hade, dagen till ära, i flera timmar hackat pebre med för mycket vitlök.
 
OCH VI VANN! Jag bidrog med mitt land. Sedan gick vi de 40 minutrarna hem till mig och myste vidare.
 
En morgon vaknade jag en aningens känslosam och tog därför en panoramabild utav mitt rum. 
 
En söndag kom Jonatan hem till mig. Vi slappade mest, kollade på fotboll och åt once med la mamá och la nona. Plötsligt hörde vi sirener och gick ut. Det pågick ett begravningståg för en omtyckt brandman.
 
I skolan sitter vi mest och skrattar och retas, äter kex och stör de som pluggar.
 
Patito hade köpt ett klistermärkealbum till VM och ingen fick klistra på märkena förrutom honom.
 
En annan söndag letade Rodri fram färg och pensel och med Sultán springandes runt mina ben målade jag mitt namn på väggen utanför köksfönstret bland de andras barnens namn i familjen.
 
Engelskaläraren Basti gjorde en vadslagning med oss. Jag, Tube, trodde 3-1 till Spanien. 
 
Alla skippade eftermiddagen för att se matchen. Vi köpte sandwitches (jag åt upp hela och hade magont fram till halvlek) och samlades hos Vicky.
 
I spänd koncentration och mummel/skrik från de framlutade killarna följde vi när Chile slog världsmästarna med 2-0. Det bästa på hela dagen var Diagos glädjetårar. Vi sprang med flaggor till stadens torg och skrek, sjöng och hoppade med resten av Chile.
 
 
På fredagen bjöd jag på hejdåkalas för min klass. Galet många kom, det langades pizzor från köket på löpande band, alla skrev hälsningar på min magallanesflagga och jag var så glad.
Morgon efter. Vill att vi ska vakna såhär varje dag.
 
:'(
 
På lördagen var det konsert i skolan. Här spelar Jorge, Nico och Yuyú. Jag sjöng inte, tänkte men herregud jag är alltid med på alla himla konserter, nu orkar jag inte längre.
 
Efter stack vi hem till Jorge. Tycker om dessa människor.
 
Idag har jag haft min sista idrottslektion och jag sa hejdå till min mysiga lärare.
 
Så. Nu har jag skrivit på det här inlägget i 5 dagar. För övrigt sitter min mamma i skrivande stund på flyget från Arlanda och hon kommer fram imorgon sent på kvällen. (!!!!!! :') :D ). Glädjs åt det så mycket men på samma gång känner jag att allt är upp och ner. Kan ju inte lämna allt här, här är mitt liv. Aja, berättar mer sen.

ISLA DE PASCUA LA GIRA 6

Denna morgon skulle bli mycket speciell. Vi åkte och dök! Med gastuber och våtdräkt och allt! På riktigt! Hela veckan hade jag varit nervös men när stunden väl var kommen tog endorfinerna över.
 
Först fick vi viktiga instuktioner (1. andas 2. cyklopet 3. tryckutjämna 4. skit, det var något mer..).
 
Sedan hoppade vi ner grupp efter grupp och försvann under ytan med heta instruktörer.
 
Tillslut var det min tur. Andas kunde jag göra (det var så coolt!) men öron ploppade inte ur, vilket jag hade förfarat. Jag och världens gulligaste instruktör försökte flera gånger. Till sist sa han att om jag inte lyckades blev det ingen dykning för min del. Äj för fan tänkte jag och testade en gång till, dåså! Han rufsade mig i håret och vi simmade längst botten bort mot korallerna, hand i hand. där mötte jag de andra i min grupp och vi tog foton, höll i korallerna och såg färgglada fiskar. Jag hade också turen att se en stor plattfisk visa sig under sanden. Måste få göra det igen!!! Sedan gick vi bort till stranden till de andra och fick lunch.
 
Mina älgar klättrade i palmer.
 
Jag älskar dem så mycket! Och nu det bästa...
 
Sedan åt vi den sista middagen. Och! Yuyú tatuerade sig! Jag och Pedro följde med och jag var nog den mest nervösa. Efteråt var jag som i extas och hade stora planer på att tatuera Chiles karta längst fotleden bak på ena sidan av hälen. Skulle nog blivit fett coolt men tror jag lägger den planen på is ett tag.
 
Carpning av sista kvällen.
 
Morgonen då vi lämnade ön lade jag mig en 20 min och sög i mig all sol och lycka utav veckan som gått.
 
Kom på, men! Jag har glömt att ha på mig min hippietröja på den mest hippiga platsen på jorden!
 
Sådärja, den mest fulländade selfien någonsin.
 
Precis innan vi stack till flygplatsen köpte vi ett par påsar med guayabafrukt från en tant på gatan; jag lyrisk över att kunna bidra med denna för mig nya frukt till Juanitas fruktsallad till frukosten.
 
Men så sa de att de inte kunde passera tullen. Så vi åt allt vad vi orkade.
 
Här äter jag också min första färska passionsfrukt. Gudars.
 
Sörgning av frukterna. Hoppas tullpersonalen äter upp dem. 
 
Hejså Rapa Nui!
 
Den sista bilden.
 
Snipp snapp slut, så var denna klassresa slut.

ISLA DE PASCUA LA GIRA 5

Idag skulle bli en spännande dag.
 
Såhär vacker är hotellets trädgård.
 
Vi gick på promenad längst kusten. Vågorna var heelt underbara, dock var det svårt att fota dem. 
 
 
Jag gick på huppiguppstäckfärd ensam på klipporna.
 
 
Efter lunchen stack vi ett gäng och skulle rida! Jag tänkte såhär, om jag ändå ska dö så kan det väl vara på en hästrygg på Påskön. Men för säkerhets skull tog jag en allergitablett innan.
Vi hoppade upp bak på en pickup och blev färdare till en gård. Å, den här är nog en av mina favoritbilder från resan.
 
När vi kom fram fick vi en varsin häst och så var det bara att hoppa upp och börja gå. "Du slår den med hälarna och drar åt höger eller vänster" och så var det inte mer med det. Det gick inte bra. För att en helt hästovan person som jag och en häst som inte ville lyda eller kunde förstå mig gick vi ungefär sist i ledet hela tiden. Två av oss hade hästerfarenhet och guidningen var ju inte den bästa vilket förstörde upplevelsen ett slag. En tjej ramlade av och gjorde sig riktigt illa också. Men när vi kom upp på högsta punkten på ön som kallas "världens navel" var det värt mödan. 
 
Så otroligt vackert. Tack min fina häst för att du bar mig hela vägen.
 
Tillbaka i byn. Cristóbal ser söt ut med sin gigantiska alfajor.
 
Åå tyckte allt påminde så mycket om filmen Lilo och Stitch! Och det är nog rätt för kulturerna liknar varandra.
 
Mina vänner klottrade sina namn på mina skor. <3
 
Argentinskan bland andra. Nu skulle vi på dansföreställning!
 
Det var heelt galet coolt. Ett band spelade på annorlunda instrument och dansarna, som var skitduktiga, sjöng också. Och kläderna. Och stämningen liksom, har aldrig sett något liknande. 
 
Isa och Rodo blev uppbjudna.

ISLA DE PASCUA LA GIRA 4

Morgonen började med en grotta!
 
Sedan mötte vi betande kor på södra kullen.
 
Dessa öar är målet i en årlig tävling. De modigaste männen bor i stenhyddor i en månad för att sedan simma ut dit och hämta ett ägg från fåglarna som bor där.
 
Och vände man sig om såg man världens häftigaste vulkan!
 
En annan vacker plats.
 
Och moais såklart. Men tror de är de sista nu!
 
 
Sedan åkte vi till vattnet och fick se en sköldpadda!
Stackarn låg där på stranden och myste för sig själv och så kom en skolklass på 30 pers och skulle fota den.
 
Tillslut tröttnade den och gled ner i det lugna vattnet. Vi blev exalterade och filmade spektaklet. 

Esperando a mi mami, el fin y el comienzo

Just nu har jag tre stycken nummer i mitt huvud. 
 
Om 12 dagar anländer min mamma till Punta Arenas och jag kommer vara den lyckligaste dottern i världen. 
 
Om 17 dagar lämnar jag Punta Arenas, mitt nuvarande liv med familj och vänner och jag kommer vara den lesnaste magallanskan i världen.
 
Om 30 dagar lämnar jag Chile och återvänder till Sverige och jag kommer vara den mest förvirrade och känslostormade människan i världen.
 
 

ISLA DE PASCUA LA GIRA 3

Vid lunchen fick vi minibananer.
 
 
Och nu det allra bästa:
Hahaha. Okej, förlåt för enformiga bilder, vi går vidare.
 
Vad är detta?
 
Någon magnetisk sten. Vi låtsades den var magisk.
 
 
Sedan stack vi till stranden!
Efter dopp, sandkonst, tonfiskempanadas, fotande av kompisar, regnbåge och moais kom regnet och vi sprang upp till bussen.
 
Poolbad på hotellet.
 
Och här sitter jag och klappar hotellets huskatt! Röda ögon var ett billigt pris för de dundermysiga minutrarna av oändlig kärlek.
 
På kvällen sprang vi mellan hotellrum, fnittrade och tittade på stjärnhimlen; sånt man oftast gör på klassresor.

Punta Arenas City Tour

Här kommer en engelskaläxa i form av en video om Punta Arenas för engelsktalande turister som jag och Jorge gjort. Han har förresten bott i Malmö två år i sitt liv och precis flyttat från London, fast han är chilenare. 
 
Snälla skratta inte.
 

ISLA DE PASCUA LA GIRA 2

Dag 2 och dags för rundtur på ön i jakt på stenskulpturer.
 
Moai-info: Stenskulpturer som efterliknar ledare av klanerna som bodde här. Skapades när de levde och fraktades till de nuvarande platserna när de dog. Alla tittar inåt ön för att skydda invånarna. Under ett inbördeskrig vältes alla moias, de här till exempel. Tsunamin spolade bort en hel del också så alla som står upp nu är återställda. Kultur- och naturarvet är mycket viktigt på ön; ett fingerpet och du åker i fängelse.
 
Nu skulle vi bestiga en vulkan! Men titta först vad vackert.
 
I dess krater finns en sjö.
 
Och på dess sluttning en stor drös med utslängda mois! Det är nämligen här alla tillverkades, utav den porösa vulkanstenen. Antar att dessa inte fick bli de lyckliga vinnarna som fick fraktas och ställas på podium.
 
Säg hej till mina kramande älgar som älskar Sverige! De fick komma med till Påskön och visa upp sig med mig. Några du kanske känner igen Agata?
 
När det berättades att den största moiaen mätte 20 meter blev jag lite upprymd. Men här är den alltså, halvt urhuggen och under mina fötter.
 
Naturen är så otroligt drömsk, något med ljuset. Och på grund av många människor + liten ö är all skog slut. Nu täcks ön av kulliga sommarängar och vildhästar som betar i grupp. Hästarna är dock importerade.
 
Eftermiddagen tar vi i nästa. Hej svejs.

ISLA DE PASCUA LA GIRA 1

Here we go.
(Några bilder är Vickys, Pedros och Felipes. Fast de flesta är mina. Så.)
 
Hela klassen samlad på flygplatsen, supertaggade i våra gröna klassresetröjor!
 
Taggen på planet var total.
 
I Santiago installerade vi oss med mobilladdarstation, ready för 7 timmars väntan på en nattom terminal.
 
Den specialdesignade tröjan har en jättefin sköldpadda på ryggen, några flaggor på ärmen och så står det Rapa Nui (Påskön) och gen'14 The British School Punta Arenas.
 
O! Måste visa mitt dödsballa blåmärke på ögonlocket! Eller blir det blåtira då? Hur som, Yuyu var en kväll mycket ivrig att berätta något för Vicky och mig och slog helt enkelt våra huvuden ihop och jag var den som fick ta smällen. 
 
Var är alla samlade?!?!?! :'O   A, där.
 
När sömnen smög sig på vid 4 på natten norpade jag åt mig en filt och kudde och sov en timme.
 
På planet över Stilla havet! Jag såg på film, halvsov, satt obekvämt och hade gasig mage; som alltid när jag flyger.
 
Framme! Landningen var så sjukt häftig. Hav hav hav, och så plötsligt en klutt land. Ön är så ofattbart liten! På marken luktade luften jättegott och så fick vi blomsterhalsband.
 
Lagom primitivt bagageband.
 
Bästa rummet Moai 4! Hotellet var supermysigt. Småstugor, trädgård, pool och underbart god mat.
 
A, så här ser det faktiskt ut i öns enda by Hanga Roa.
 
Skickade två selfies till Tamara. Oj, första moiaen!
 
 
Redan efter första dagen hade vi hur kul som helst. Det här skulle bli en bra resa.

La guatita mala y el castellano

Hej! Klockan 5 på söndagsmorgonen landade vi på Punta Arenas flygplats och klassresan var slut. Helt fucking underbart. Älskar allt och alla.
 
Och som ett brev på posten kom en trevlig magsjuka vilket gör att jag fortfarande ligger i min säng och har inte gått ut på två dagar. Men det blir väl så när man äter otvättad guayavafrukt köpt på gatan och i allmänhet levt ett orutinerat liv i en vecka. 
 
Annars tänkte jag nu svara på en fråga jag fått, angående spanskan. Hur länge tog det för mig att prata någorlunda bra spanska och hade jag läst spanska innan?
 
I högstadiet läste jag spanska som C-språk, alltså i två år. Sedan gick det två till och det kändes som allt glömts bort. När jag kom till Chile förstod jag nästan ingenting. Fast jo, lite. Kunde ändå på något sätt komunisera med mamman när vi köpte skoluniformen fast prata var svårt. I skolan kunde de flesta av mina klasskompisar enelska så på det sättet överlevde jag. Överlag tyckte jag det gick jättelångsamt. Jag var förvirrad och kämpade och slet. Men jag tror nog det gick i ultrarapid utan att jag märkte det. Ju mer tiden gick ju mer kunde jag följa med i samtalen och bidra själv. Folk sa till mig innan att du kommer greja det efter 3-4 månader men jag måste nog säga att det istället tog 5-6 innan jag kände mig trygg.
 
Nu tänker jag inte på att vi pratar spanska, vi bara pratar på, jag märker liksom inte att jag lever i ett annat språk och det är så mäktigt. Självklart säger jag nog fel i var och varannan mening men det skiter jag i. Sedan måste jag ju säga att min spanska rent stilmessigt inte är den bästa, jag svär och slarvar och pratar lika grov chilenska som mina kompisar och vet ärligt talat inte om jag skulle kunna klara av att tenta av spanskan i Sverige, för grammatiken är inte den bästa om man säger så. Fast nu är jag nog lite hård mot mig själv, jag får ändå bättre resultat på spanska läsförståelsedelen i chiles högskoleprov än vissa i min klass.
 
God natt. Nu ska jag sova så att jag kan gå till skolan imorgon. 28 dagar kvar.

Desfile, empanadas y amigos

En kväll samlades vi och käkade pichanga (all snabbmat på samma tallrik ungefär) och spelade Mario.
 
En kväll lagade Rodrigo ostron, såå gott.
 
Förra söndagen samldes vi tidigt på morgonen i skolan, korrekt klädda i skoluniform. Vi skulle gå i parad!
 
Vi väntade i kanske 1 ½ timme.
 
Vi drack varm choklad och tittade på de andra skolorna (typ som de snygga killarna i Don Bosco).
 
Äntligen fick vi gå och så var det över efter några sekunder. 
 
Vi fick en stor bild bland alla andra i lokaltidningen.
 
Mina föräldrar vinkade frenetiskt när vi gick vilket förstörde mitt pokerface.
 
Äntligen har jag läst klart den argentiska boken. Helsidiga tankeflow med oklar handling och argentinsk slang.
 
Empanadabakning hemma hos Jorge! Jag hjälpte mostrarna att kavla lite deg.
 
En kul matteläxa! Men inte fick man räkna ifred utan att få ritade seriegubbar. Gracias chicos.
 
Igår köpte vi snacks som vi ska ta med till klassresan! Inget hotellrum utan choklad/chips/dricka. Tjejerna diskuterade vilt om olika typer av vattenflaskor och jag fnittrade.
 
Sedan hem till mig och äta nudlar.
 
Jag fixade fest! Vi firade de som precis avslutat sina slutprov, Chao IB! Här med mina tjejer.
 
Vicky fick ett Swedenarmband.
 
På brandstationen hittade vi ett sorgligt tomt dansgolv men vi dansade ändå. Sedan följde tjejerna hem till mig och vi sov.
 
Och nu peppar vi sönder för klockan 8 ska hela klassen samlas på flygplatsen och så äntligen sticker vi iväg till PÅSKÖN!!!
 
Nu sitter jag och följer EU-valet med spänning, dock att min röst inte är med. 
 
Hejdå för en vecka!!!

Chapuzón en el Estrecho de Magallanes!

Äntligen. Dagen var kommen. Nu skulle jag doppa mig i vattnet mellan Atlanten och Stilla havet. Till slut hade jag hittat två som också var lika galna som jag och på lördagen badade vi i Magellans Sund.
 
Strand ej anpassad för badning. Okej, svarade vi och sprang ner till vattnet.
 
Jag, Pedro och Jorge började ta av oss kläderna.
 
Lyckan, kylan, adrenalinet. Äventyr är underskattat, varför är folk så fega?
 
Himlen var så drömmig.
 
Våra rosa genomfrusna fingrar matchade den.
 
YEEEYYYYY!!!
 
Sen gick vi hem till en kompis hus och bytte kläder.

Día del alumno, votación y un poco entre medio

Kolla va fint jag har pimpat min ryggsäck! Med en pingvin från Puerto Montt och mina flaggor. (Herregud vad knäppt att man känner kärlek och stolthet över en plats man levt på i bara en liten stund.)
 
En torsdag träffades vi i vinterträdgården på argentinska konsultatet, hemma hos Vicky alltså. Det är nämligen så att fredagen var día del alumno, elevdagen, och enligt tradition går man ut dagen innan för att sedan komma till skolan.. litet tröttare än vanligt.
 
Gulliga killar med gullig hund. 
 
Vidare och partajja hos Iván.
 
Efter någon timmes sömn hos Vicky promenerade vi peppade och glada till skolan.
 
Där blev vi bjudna på tårt- och läskfrukost innan vi deckade på tjockmattorna i gymnasalen där piggare själar spelade diverse truneringar. 
 
Vid lunchtid stod lärarna och delade ut completos. Sedan åkte jag hem och sov.
 
En kväll bjöd jag hem på hämtpizza och film.
 
Och lakritschoklad! Visst smakade de lydigt men jag hörde inga hurrarop.
 
:'( :'( :'( Och där gick lovikavanten sönder!
 
Vi tog en nattpromenad och jag tog en dusch.
 
Röstpapprena som svenska ambassaden snällt skickade till mig. I skolan fyllde jag ivrigt i allting och två lärare fick agera vittnen. Iväg med det fort som fasen med expresspost och hoppas på det bästa! Och så ringer dem och säger att det inte går... :( Aja, det var kul att testa i alla fall!
 
Mina compañeros i fredags.

12 de mayo

Hej hola hej!
 
Nu är jag lite pirrig för jag ska rösta i EU-valet! Astrid påminde mig att det kanske var möjligt och visst ska jag göra allt jag kan för att påverka, guud så spännande. Pratade precis med svenska ambassaden i Santiago och de ska skicka valsedlarna med expressfart så att jag kan fylla i dem och hinna skicka brevet till Sverige innan valdagen. Nu ska jag bara komma på vad jag vill och tycker och plugga på om kandidaterna. ALLTSÅ det är så FETT att vara 18!
 
Annars har jag haft en rätt så galen helg med mycket festligheter och lite sömn. Då jag vädjar att mina kompisar inte ska gå hem från mig klockan 5 på morgonen för att jag tycker om dem så mycket och kommer på att det nog kommer kännas lite värre när det riktiga farvälet kommer. Jag kommer aldrig få chans att leva just precis det här livet igen. Varför utveckla och knyta nya relationer när allt ändå ska brytas upp. Jo, för att jag lever precis just nu.
 
Jag är lite överallt på en och samma gång. Sjunger svenska folkvisor som present till Juanita på mors dag, whatsappar bilder från kvällen innan och skriver jajajajaja, planerar mina sverigesommarveckor som troligen kommer vara helt underbara/förvirrade/lugna/förfärliga/fullproppade/ångestfylla/lyckorusiga, sitter och petar på polarna bredvid av uttråkning under skoldagarna som är som eviga håltimmar och längtar till att ensam gå till gymmet. Men för det mesta klurar jag på vad jag och världen är till för, som för det mesta. 

Menos que dos meses más

Nu verkar min blogg återigen vara en egotrippad resetiding, inte bra. Vi tar oss ner på jorden igen. Med mobilbilder från senaste tiden!
 
Här är mitt rum till exempel! Stökigt och mysigt. Dock bäddas min säng varje dag av Pati. Lite beskrivning? I sängen poserar Lin, i bokhyllan finns julbelysningen jag har satt upp, galaklackar, presenter, parfym, jonglerarbollar, sjalar, anslagstavla, prylar och på golvet värmaren (mycket användbar nu när kylan har kommit, var snöstorm för några dagar sedan). 
 
I andra hörnet hittar vi mina två flaggor; Chile och Magallanes (förlåt Sverigeflaggan), massa priser som Vesna vunnit, Sverigepaket med alla sparade brev, en keyboard, resväska och skolkläder.
 
Min vackra garderob. Har nog samlat på mig en hel del ändå. Vilken tur att mamma kommer med tomma resväskor. Har jag nämnt här att hon kommer på besök? Kankse inte. Men det gör hon i alla fall! Ögonblicket jag ser henne och får presentera henne för alla chilenare = höjden av lycka.
 
Påskharen hade varit förbi och givit mig chokladägg! Det var väl fint att den kunde stava mitt namn rätt.
 
Mina klasskompisar känner att de har mycket att göra i skolan, vissa mer än andra (YUYÚ). Här med sin papperspärm.
 
Cristóbal satte dit ett mynt för att visa extra tydligt hur stressad hon var.
 
En dag kom jag på att jag inte varit nere vi havet på ett tag så jag tog en liten promenad och hann med att få se en vacker himmel. Nu blir det mörkt vid 5-6.
 
En kväll lagade vi misslyckade hemmagjorda pizzor hos Vicky och tittade på film. 
 
Och en annan åt vi denna gourmet,
 
Och spelade fifa innan vi stack och dansade med resten av klassen i en svettig gympasal.
 
Men titta här! Köttbullelagning nummer två!
 
Det började med ett gott humör men efter 3 timmar av stekande hade det sjunkigt ganska så rejält.
 
Med lite färsk timjan ("det här växer i vår trädgård hemma!") blev det ändå helt ok.
 
Klotter under tråkig lektion.
 
Ett tjockt brev kom en dag från mamma vilket jag läste med en kopp te och en alfajor. Oj så mycket information och känslor på en gång.
 
I fredags åt vi italienskt på lunchen. Här sitter de och jämför resultaten från senaste PSU-provet. Jag tycker det är skitkul att göra dem och se hur många poäng jag lyckas få ihop, plus att det är grym träning inför svenska högskoleprovet.
 
!!!!! Bästa dagen EVÖR då pappas bokpaket äntligen kom fram! Vilken lycka. Litteratur. Choklad. Just nu läser jag nobelpristagarens noveller högt på svenska <3 för chilenarna på lektionerna tills de också vill läsa vilket är ren underhållning i sig.
 
Och Siri har suttit och knåpat ihop världens finaste pärlplattor och lagt i paketet som skeppats över Atlanten till mig.
 
Så var det partaj igen. Med Vicky och Joshua, mina fina kompisar.
 
Å, här är min anslagstavla i close up. När Tamy flyttade hemifrån satte hon upp foton på oss. Fina henne.
 
För att samla ihop pengar till vår klassresa fixades en fotbollsturnering. Här spelar de stora mot de små. Jag åt korv och stod och tittade på tills det blev mörkt.
 
Idag fick man videon av musikalen och skolans year book!
 
Men titta vem som finns där! Skrev ihop en liten text om mitt utbyte. Här har den dock mycket bättre grammatik än när jag skrev den, jaja. 
 
Annars har halva klassen IB examen varje dag i tre veckor vilket resulterar i att resten av oss inte gör ett skit under lektionerna. Min motivation att gå till skolan är därför nästan obefintlig. Vi sitter mest och flamsar och fördriver tiden. Idag till exempel skippade jag eftermiddagen. Ville hellre skypa med Emelie som i mars flyttade hem till Sverige efter sin tid i Santiago.
 
Adios!

Semana Santa, Domingo

Ja, sånt här existerar faktiskt på denna jord.
 
Vi gick ner till en sjö där familjen alltid tillbringade påskhelgen förr i tiden. På strandkanten plockade vi upp gasköket och fixade lunch.
 
Jag kunde inte hålla mig utan doppade fötterna i det klara vattnet.
 
Sedan kunde jag ha suttit i denna jungfrupose hela mitt liv om jag ville.
 
Vi svängde förbi la Cueva del Milodón som är en grotta som formats av is för jättelänge sedan och där det förrut bodde ett vidunderligt djur. Så vacker plats.
 

Bli världfamilj!

Hej. Nu ska jag göra reklam!
 
Eller jag ska så ett frö i er, som det så fint heter. Det handlar om att bli värdfamilj! Nu är det ioförsig bara mina kompisar och min släkt som läser min blogg (vilket mina stadiga 20 läsare om dagen visar på haha) men ändå. 
 
Såhär; i augusti någonting kommer en hel bunt utbytesstudenter till Sverige och de sitter just nu och väntar på att de ska få beskedet att en familj vill bjuda hem en till sitt hem. Jag kommer ihåg förra året då jag åkte att jättemånga inte hade fått än, det var i juni någon gång. Själv fick jag reda på min under en svenskalektion en fredagsförmiddag den 7e juni och då ringde jag mina föräldrar och grät i flera timmar (det var lite känslosamt, ja). 
 
Värdfamiljen är det viktigaste i ett utbytesår. Det är fristaden, tryggheten och den fysiska basen för personen som kommer. Jag är så otroligt lycklig över att jag kom en så vacker/galen/konstig/normal chilensk familj som jag nu kallar min. Den har format mig och mitt år totalt. Eller mitt liv kan man väl säga.
 
En värdfamilj kan se ut hur som helst och bo var som helst. Det viktiga är att den består av lagom kärleksfulla personer vilket de flesta av oss är. Jag och mamma har ju till exempel varit värdfamilj, trots att jag bodde halva tiden hos pappa och här i Chile hade jag en hemmaboende syster halva tiden tills hon flyttade hemifrån. Sådana saker kan verka stora till en början men är inget man egentligen behöver oroa sig över. Bara man är nyfiken och har en extrasäng går det bra.
 
Att låta en person från ett annat land komma in i sin familj är otroligt givande. Skitjobbigt också, men det är litet pris man får ta för att se personens utveckling och de relationer man skapar. Jag fick dela mitt liv med en amerikansk syster som jag sedan åkte och hälsade på och som alltid kommer finnas där. 
 
Jag är en aningens subjektiv i mina argument, såklart. Jag vill ju att alla ska få samma möjlighet som jag har fått och att ungdomar runt om i världen vill testa på att leva i Sverige och lära sig svenska (bara där en stor applåd alltså) är ju hur kul som helst! Kanske att du som läser detta blir lite sugen. Om inte, kolla runt i din närhet och se, finns det någon familj som skulle vara intresserad? Dra mig som referens och exempel så kanske det är någon som nappar, vem vet?
 
För att veta mer eller kanske fortsätta rida på inspirationsvågen du precis fick och anmäla; kika in här på YFUs hemsida. Sedan finns ju såklart andra utbytesorganisationer men jag litar stenhårt på att YFU Sverige gör ett bra jobb.
 
 
Äj gud så nostalgiskt det blev. Nu ska jag logga ut och äta de empanadas som blev över från lunchen med la Jua.

Semana Santa, Sabado

En onsdag eller något sånt sa Rodri att vi sticker till Torres del Paine över helgen! Okejdå. Eftersom fredagen var ledig sov vi på hotellet där två nätter. Det var så mysigt. Och så oändligt vackert. Vi tog faktiskt en minitur på några kilometer i lågt tempo och just den påskhelgen belömades vi med en fantastisk värmebölja. Jag var såklart superlycklig. 
 
Vi åt choripanes utomhus, och drack en skvätt piscosour såklart.
 
Vi gick åt andra hållet och såg vad som fanns där. Små gröna bulor?
 
Ett eco camp! Så vacker inredning.

En Stgo, Tamy style (+ un poco YFU) 3

Nästa dag var det äntligen slappardag. Jag sa hejdå till Jonatan och sen gick jag hem till Magaly där Moñi var och vaktade León!
 
Vi låg bara i sängen och tittade på TV men det var mysigt och välbehövligt. När jag kom hem till frugan vankades det mathandling.
 
The fabulous life of student. Och!!! Hon har en dramaten!!!!!!! Kunde inte titta på den utan att skratta men tydligen så är det poppis bland henne tjejkompisar också!
 
Hon matchade med en gumma som inte ville vara med på bild.
 
Hemma slog vi in den omogna avokadon i tidningspapper, så som Juantia alltid gör. Efter några timmars slappande drog vi ut igen.
 
Här skulle vi gå slack line!
 
Torres del Paine-gänget minus Mandi.
 
Det var så kul! Efter var man helt darrig i benen. Tamy och jag körde en dubbel.
 
Efter några snygga poser åkte vi hem.
 
Och lagade tacos! Så gott. Sedan kom massa kompisar och så tittade vi på film. Jag var supertrött.
 
Nästa dag vaknade vi tidigt för att ta vara på den sista dagen tillsammans. Vi skulle ut och cykla!
Santiago är underbart för varje söndag stänger de av några av de mest trafikerade vägarna för att folket ska få cykla. Bara sådär. 
 
Och det var så sjukt varmt?? Ett av stoppen på vår resa var...
 
Naked Run!
 
Vi tog en bild med några grabbar innan de sprang iväg.
 
Vi fikade för att balansera nyttighetsvågen. Min jordgubbsjuice smakade min och mammas trädgård.
 
Jag köpte en okänd frukt som hade namnet pepino, gurka alltså. Fast fruktsorten typ. Helt okej god. Sen planerade vi hur vi skulle kunna ses i slutet med min mamma vilket blir så fett. Vi kramades hejdå på tunnelbanan och så flög jag hem igen.
 
 
 

En Stgo, Tamy style (+ un poco YFU) 2

Nästa morgon var det dags för skola.
 
Hon sprang till sin lektion och släppte mig fri en timme.
 
Fett campus.
 
Jag satte mig i en av "ingengörstuttarna", två igloos där man kan plugga. Sedan var det dags för lektioner i matematik!
 
Här är den bästa läraren. Hela föreläsningssalen var full med extrastolar. Tamy hade paxat platser längst fram och där satt jag och förstod/inte förstod/blev mindblown av universitetsmatemaik.
 
 
Efter en lunch i gräset med matlådor med kall lasange stack jag hem ett tag och slappade. Sedan vankades traditionellt fredagsparty på ett annat universitet.
 
Så galet mycket folk!!! Där pluggar Barbara som också gick på Britanico i Punta Arenas. Och så träffade jag Mauricio från sommaren!
 
Första gången man dansat på utomhusdisko.
 
Sedan vidare till en Tamykompis som pluggade medicin och hade denna mystiska utsikt som var coolare i verkligenheten. Sedan var jag tvungen att åka till kvällens huvudarrangemang, maskeradfest på YFU!
 
Jag var hippie, Ida gudinna och Jonatan Mario-Captain America. 
 
(De två sista ej mina) Måste ge en stor applåd för alla utklädnander alltså.
 
Jag samlade ihop alla skandinavier <3
 
Och posade med mina två flaggor. Sedan följde Jonatan med hem och så däckade vi direkt.

En Stgo, Tamy style (+ un poco YFU) 1

ÄNTLIGEN var vi hemma i Santiago. Medan de andra väntade på sina värdfamiljer gick jag hem själv med min packning och nycklar till Tamys lägenhet. När jag kom in genom dörren med sömn/dusch/mänsklig isolering som högsta livsönskningar möttes jag av detta.
 
Tur att ni inte kan spanska (eller a, "slut" betyder ju end liksom ;) Och Shaliek ska föreställa kärlek) men bland massa instruktioner, några med tvivelaktig relevans, ville hon tydligen att jag skulle komma till hennes universitetscampus och fira med henne och hennes ingengörskompisar att de skrivit klart ett slutprov. Okejdå. Så efter dusch, kaffe och tankeboksskrivning tog jag tuben dit.
 
Blev lite starstruck av de ståtliga campusbyggnaderna och alla snygga studenter med hjärnor och ryggsäckar fullproppade med information och framtidstro. Var också gött att se Tamara efter några månader isär.
 
Firande på en sketen pub, sedan iväg till ett annat ställe där jag lyckades träffa Moñi! Men i all glädje glömde jag fota.
 
Bara en sedel med politiskt budskap rörande mitt Patagonia. "Patagonien säljs inte"
 
Whatsappade en bild till Tía Karin för att visa denna legendariska återförening. Helt ok första dag om ni frågar mig.
 
Nästa dag åt jag lunch med Magaly! Mycket givande stund, som vanligt med henne.
 
Jag hade köpt en supermjuk och len lamatröja åt León som han kommer växa i om ett tag. Sedan tog jag tunnelbanan till ännu en okänd stadsdel för att träffa finskan Aurora och laga köttbullar! Den kvällen skulle vi nämligen ha "International dinner" på YFU-kontoret.
 
I ett köpcenter stor musikhörnor utplacerade och just i den här stunden flödade musik från Amelie från Montmarte bland butikerna. Jag blev såklart salig och vi spelade en stund vi med.
 
Okej, vi gick vidare och köpte maten.
 
I production! Vi fick vara i hennes värdsfamiljs kök. Där svettades vi runt med tyskan Muriel i flera timmar.
 
Lite pinsamt att jag som svensk inte skulle klara mig en sekund utan mormors pedagogiska instruktioner på mail. Hur som, när allt äntligen var färdigstekt åkte vi iväg.
 
Kolla så fint de gjort det!
 
Jag myser och äter med alla utbytisar och Tamy som kom som "familj".
 
Efterrättstallriken!!!! Kanelbulle, kladdkaka, risgrynsgröt, pannkaka, grädde!!!!!!! Orkade kanske ta en tugga av allt, sedan var jag proppmätt. Köttbullarna försvann superfort så hann smaka en.
 
Talangjakt! Jag och Tamy skämde ut oss totalt med ett mycket pinsamt och misslyckat uppträdande med Propuesta indecente.
 
Äej men vaFAAN YFU Chile! Där slog ni allt huvudet på spiken! NEJ Sverige är inte Schweitz! "Är ju fan deras jobb att veta skillnaden" som Ella fint uttryckte.
 
Glad gruppbild. Sedan stack jag och Tamy ut i natten igen.


Hej! Tove heter jag och är 18 år fyllda. Just nu är jag på ett utbytesår med organisationen YFU i Chile och bor i världens sydligaste stad, Punta Arenas.Välkommen att läsa om mitt chilenska liv!
RSS 2.0