Maitencillo 1
Maitencillo ligger några timmar norrut från Santiago vid kusten. Vägen dit går genom sandfärgad stenöknen med kaktusar som de vanligaste växterna.
Nu tittar ni på avokadoplanteringar! Palta, som det heter här, växer alltså på småträd uppför bergslutningar och mognar först när de plockats. Mängden avokado jag såg under resan var enorm men föga förvånande med tanke på landets avokadoätande.
Till vänster är huset vi hyrde av en pratglad äldre dam, ett helt underbart ställe. I grannhuset bodde helt orimligt många människor, såg nya personer hela tiden.
Utsikten. Lite efter oss kom Rafaels två döttrar Maria José och Fernanda, eller Moñi och Feña, som jag aldrig träffat förut. De är 18 och 21 år och skulle göra den här veckan så himla bra.
Såklart hade vi asado.
Och a, det vi gjorde om dagarna var att äta glass, gå på marknad, sola och bada.
En läsk av en okänd frukt.
León somnade i min famn och jag dog mysdöden.
Den andra kvällen samlade vi ihop alla människor vi kände som befann sig här på vår balkong.
Här presenterar jag vårt Maitencillogäng, vi sågs nästan varje dag vilket var så himla fint. De flesta pluggar på universitetet sedan några år tillbaka men på något sätt relterade jag lättare med dem än med folk i min egen ålder. ***Kulturskillnad***
Någon strand någon dag.
Vi tog en surflektion!
Vår instruktör sa att han var Ecuadoriansk mästare.Och jag lyckades stå upp några gånger!
För det mesta hängde vi nedanför surfklubben, några sekunder från huset.
Surfkillarnas hund som, som ett blött sandigt glatt monster, la sig tätt mellan oss på våra handdukar och sprang efter tennisbollar.
Vi åt på restaurang. Här är min första chilenska ceviche! Dålig bild men det är rå fisk och skaldjur i lime och lök och mango och lite sånt och är så gott.
Allihopa minus León som låg och sov i vagnen utomhus.
De har en supergullig familjetradition att de beställer varsin efterrätt, ställer de i mitten och så får man äta av allihop!
Sedan stack vi vidare och träffade alla och tillslut dansade vi med resten av Maitencillo. När stället stängde vid 4 åkte vi och åt completos.
Lyxfrukost på terrassen.
En kväll åt vi på denna restaurang med AWESOME arkitektur och inredning. Blev helt stum när jag gick in och fick lov att fota allt innan jag kunde göra något annat. Ett träd innomhus, snäckor, rep, träsniderier, krossade snäckskal som golvgrus, bambu, tavlor, växter, färger, slipade stenar, runda jättefönster...
Titta och titta en gång till. Skaldjursallergiska Tove äter skaldjur!!! Grejen är den att så fort jag nämner mina allergier blir jag hånad här i detta land för här är ingen allergisk mot nåt. Så Magaly och gänget övertalade mig att äta machas och jag dog inte på fläcken. Så det blev en loco och en och annan camaron (räka) som slank ner, trots min oroliga magkänsla. Ville nästan att jag skulle få allvarliga reaktioner men icke. För detta bevisar att jag blivit ljugen till hela mitt liv. Hela mitt liv känns som en lögn. Jag scrollar igenom alla skaldjursminnen och det enda som hänt är röda prickar efter överätning på en kräftskiva. Jaha, det var väl kul då, fast inte sådär jättegott faktiskt, bara lite. "Vad lärde du dig under ditt år, hur har du utvecklats som människa?" Att jag inte alls är allergisk mot skaldjur. Så bitter.
Aja, vi fortsatte äta och ha kul. Sedan gick vi hem barfota på stranden och stannade ett tag vid utomhusbion.
Cajón del Maipo
Vi vaknade tidigt och tog bilen full med bebisprylar en, två timmar upp i bergen där de har byggt ett hus.
Alltså kolla alltså.
När de gifte sig var min mamma och Kris bjudna till deras bröllop och då besökte de denna plats också.
Vi gick på promenad i byn. En kvinna bjöd in oss i en gammal bar och titta vad som stod i hörnet.
En uppstoppad condor. Storlek på den?
Såg faktiskt två levande i Paine. Vi tackade och gick vidare.
En man med sin... häst.
På kvällen åt vi såå gott kött, så mycket smak!, avokado och ají, ungefär som svag chili.
På natten klädde jag på mig en varm poncho och klättrade upp på taket med kudde, filt och musik. Lade mig till rätta, tittade upp i stjärnhimlen och anslöt till kosmos.
Nästa morgon åkte vi ner till torget.
Annars låg vi vid poolen.
På kvällen åkte vi hem till Santiago och jag träffade de svenska tjejerna en sista gång. Efter 4 timmars sömn för mig bar det av till nästa äventyr Maitencillo!
Puerto Natales 50 meter
Sista dagen i nationalparken vaknade vi i vår egen takt. Så här såg det ut under frukosten.
Eller det kan ha varit middagen men hur som. Men under min sista frukost; då nådde solidariteten sin kulmen. Tamys gas, Danis kastrull, havregryn, mjölkpulver, socker och aprikosmarmelad från medäventyrare. Lagom sent gick vi på minivandring upp på kullen bredvid lägret.
Vi bojkottade kängorna och halkade upp bland småsten till utsikten.
Alltså vad i helvete är vi jämfört med denna natur? Dags att gå ner.
Allt detta ingick i dagens lunch. Gode gud för riktig mat!
Vi satt i matsalen och åt, pratade och halvsov i några timmar.
Ritade och bevarade internskämt. Tänk så sådanna frodas under ständigt umgänge i 5 dagar. Sedan gick vi ner till sjön Peohé för jag skulle bada! Slängde av mig kläderna och doppade mig två gånger, vilken känsla!
Sedan sprang jag och duschade för första gången. Tillslut var det dags att åka hem till civilisationen.
Kön till katamaranen och båten själv.
Den tog oss till en buss som tog oss till Natales. Där dumpade vi ryggsäckarna i en ungkarlslya ovanför en bar hos en av tjejernas morbror och stack och käkade.
Lortiga och trötta beställde vi in 3 KILO pommes frites med friterad kyckling, bacon och ost. Där träffade jag också min danske kompis och en tjej från klassen! Efter stack vissa ut på festligheter men ingen chans att jag skulle med. Nej, jag kröp hellre ner i sovsäcken en sista gång.
Tidigt nästa morgon åkte jag och Dani till bussstationen. Hennes buss var fullbokad så jag väntade i två timmar på stationen och kom ikapp med världen och Sverige genom internet.
Det var det. Men pappa och jag har tummat över Skype att vi ska gå den långre sträckan. Någon gång i framtiden.
Paine Grande 30 km
Vid frukosten fick vi lite choklad- och mjölkpulver av en australienare och vi åt vår frukost i skjulet. Vattnet fick man hämta i bäcken med den vackraste utsikten man kan få.
På med ryggsäckarna igen och så gick vi 7,5 lättgående kilometer till vårt sista stopp.
Nu kom vi in i området som brann för några år sedan. Ganska kusligt men vackert på samma gång.
Framme! Kolla så fint det var här.
Vi åt lunch i det runda huset och sedan traskade vi naiva upp till glaciären Grey, 11 km upp.
Vi började tveka på om vi skulle hinna bort till glaciären, 22 km på en eftermiddag är ju en hel del. Men vi fortsatte. Den medhavda päronspriten behövde ju is för att drickas!
Lufta fötterna, en liten skål och så snabbt vidare.
Skit vilken eld i baken vi hade på hemvägen. Vi hade nog en rätt så hög medelhastighet upp över klipporna och ner i dalarna för att komma hem innan mörkret.
Tamy illustrerar vår frustration över kartorna som alltid visade fel. De sista timmarna var all min energi slut, fötterna skrek, humöret dippade och jag gick på tankekraft. Från motsatt håll träffade vi en ensam tjej som desperat letade efter sin väska. När vi kom ner sa vi till vakterna och sent på kvällen kom de tillbaka med både väska och tjej i behåll.
I restaurangen fann vi en trevlig överraskning. Australienaren Alex som vi träffade på fuskbussen första dagen! Som att återse en gammal vän, särskilt när man själv var trött, hungrig och en aning känslosam. Han hade råkat köpa en tom gasbehållare av en annan kampare, haha. Vi lagade middag i en överfull matplats och satt sedan i baren för att fira att vandringen var över!
Campamento Italiano 10 km
Vi vaknade, något trötta efter gårdagens bravader. Jag försökte spara platsen jag befann mig på.
Små uppbyggda tältplatser gömde sig bland buskar och stigar. Refugio los Cuernos var nog mitt favoritläger. Ni ser också mina skor som jag älskar av hela mitt hjärta för de var så snälla och bra. Och ja, staven böjde jag till i fallet, bup.
Vid dessa diskhoar stod folk omvartannat och borstade tänderna, hämtade vatten till gasköket, diskade och tvättade sig.
Alltså dessa berg!
Vi började gå. Lite knepig trång skogsterräng i regn.
Tamy och Pascal passade på att doppa benen i det blå vattnet trots regn som piskade hårt.
Efter en liten stund kom vi fram till dagens hem, campamento Italiano. Vi satte upp tälten, åt lunch och gick och lade oss faktiskt, latino style. Med viss möda vaknade vi klockan 5 och gick på minitur upp genom dalen.
Äej fy faan vad vacker världen är. Att det liksom bara är så här för det blivit så, utan någons krav eller önskan. Att vanlig is, snö, sten och växter kan forma mönster och färger som får en att tappa andan.
Vi gick ner igen och i lägret hade arbetarna satt upp en slack line. Tamy och jag testade lite och jag snackade med diverse folk. Alltså denna stämning som skapas utav främlingar i vildmarken! Som en komprimerad mikrovärld utanför den riktiga.
Refugio Los Cuernos 21 km
Nästa dag gick vi upp utan ryggsäckar till el Base de las Torres, vilket är bergstopparna som är nationalparkens ansikte utåt.
Vacker vandring i Sagenomringenskog. Sedan började bergsklättrningen.
Tillslut kom vi över klippkrönet och i dimman skymtade...
Kanske inte riktigt samma grej som för de som i mörkret går upp klockan 3 på natten för att se soluppgångsstrålarna lysa upp de tre tornen. Men mystiskt var det.
När vi kom tillbaka såg vi packhästarna som bär lassen till lägrena. Förundras över hur de lyckas gå på de smala branta stigarna. Vi åt lunch och fortsatte sedan till nästa sovplats.
Plötsligt mötte vi ett folktomt... Alperna? Hur som haver en sommardröm med blomsterängar och utsikt över min sjö Nordenskjöld.
I euforin slängdes brallorna av och vi hoppade runt bland blommor som också växer i Sverige. När vi stannade vid en bäck för att fylla på vatten kom en plötslig stark vindby och alla ramlar! På riktigt! Och såklart ramlar Tamy och jag, baktunga av våra otympliga ryggsäckar, i taggbuskar och river upp hela våra ben! Men gud så vi skrattade.
Mitt allvarligt skadade ben som också fick allergiska eksem som resten av gruppen fint oroade sig över hela veckan. Tamy har fortfarande stickor kvar i hennes ben. Lätt bästa grejen på vandringen.
På med byxorna igen och så fortsatte vi, dock strategiskt stående mot vinden vid minsta vindpust. På en sten satt ett gäng och rökte. Tamy sa åt dem och de svarade på grov svengelska så jag kunde inte låta bli att fråga. Jomenvisst! Coola killar från Norrköping, där ser man. Under hela resan såg jag en hel uppsjö med blonda människor med både Haglöf och Peak Preformance men kan inte fråga alla ju. Aja, stigen fortsatte i det oändliga, kulle upp kulle ner. Fler packhästar kom förbi, högljuda amerikanskor likaså. I skymningen skymtade vi äntligen Los Cuernos och dess stugor, lyckan.
Vi satte upp vårt tält bredvid en maltes och en belgare som hade slagit ihop sig under deras resor genom Sydamerika. De blev också vårat middagsällskap.
Det var så god stämmning. Pulversoppa och tonfisk, musik, lådvin och djupa samtal om livet och världen; så som det brukar bli när äventyrslystet folk från olika håll möts.
Refugio chileno 5 km
Okej, nu kör vi. Vilken tur att jag skrivit ner allt vi gjorde i min dagbok. I rubriken skriver jag lägret vi sov på och hur långt vi gick den dagen så har vi det överstökat. Bilderna är mina men en hel del också Tamaras, Mandis och Pascales.
Här har vi mig färdigpackad kvällen innan. Efter att ha gått ner och upp för trappan med dessa 14 kilos var jag anfådd och Tamy och jag fnissade hela kvällen så som man brukar göra innan något spännande händer. Usch, börjar nästan lipa när jag tänker på att Tamaras och min tid nu är slut. Aja, vi går vidare.
Vi möttes upp på busshållplatsen och jämförde ryggsäckar och peppade. Från vänster: Paula, Pascale, Tamara, Tove, Mandi och Daniela. Också kallade Paine on faya!
I Natales kolhydratladdade vi med sandwiches.
Efter att ha betalt inträde (jag betalade 5000 istället för 18000 tack vare mitt chilenska id!) tog vi en fuskbuss till hotellet där vandringen börjar.
Eller a, han dumpade oss en bit utanför. men både humöret och vädret var topp så vi tog av oss ett lager kläder och började vandringen.
Redan där var det vackert och vi hade ju inte ens börjat.
Gruppbild återigen, en av tusen.
Det började med en brant stigning.
Sedan förändrades landskapet. Hård vind, hisnande branter, smala grusvägar. Breath taking. Nere i dalen i skogen ligger lägret.
Äntligen! Man var ganska slut. Första dagen liksom med obekväm last på ryggen, lite som en jungfrufärd men fyfan vad underbart det kändes.
Första nudlarna. Här träffade jag också två svenska tjejer! Hörde i förbifarten "blåsigt" och de hade Haglöfkläder så vid diksbänken vågade jag fråga. Bumpade in i dem några gånger till under vandringen.
Så här fridfullt kan det vara att ensam gå runt när alla de andra ligger i sina tält och tisslar och tasslar om kvällna.
Nästa dag skulle bli en spännande dag. Och nästnästa. Och nästnästnästa. Och...
Torres del Paine
Aaaa guu detta är så stressigt, är flera veckor bakom nutid och det händer saker hela tiden som jag måste dokumentera men jag kommer aldrig ikapp!!! Vilket dilemma...
Hur som! Vi tog bilen till Puerto Natales, käkade lunch och åkte vidare in i nationalparken. Tog en himla mycket kort såklart men det är så trögt att ladda upp bilder så ska försöka skala ner lite. (och kvalitén på bilderna blir så mycket sämre!)
Såklart var landskapet helt fantastiskt. Knallblå sjöar, bergen i bakgrunden och den ständigt närvarande vinden.
Anders mamma Kari hade skickat med dessa läskiga tomtar för att fota med vid vackra platser. Antar att idén kom från Amelie Poulet!
Guanacos, överallt! Det är nog mitt favoritdjur nu.
Denna vackra sjö heter inget mindre än Lago Nordensköld! Vi hade mycket kul åt att uttala detta namn, namnet på min egen sjö i en av världens vackraste platser.
Vi gick runt med klistermärken på byxorna som vi hittade på mjölkpaket. Mitt höll sig fast längst och förloraren var tvungen att ta sitt straff...
"Varning, zon med starka vindar." På den lilla promenaden till vårt slutmål höll jag på att ramla flera gånger, SÅ JÄVLA STARK VIND!
Tamara med sin sexiga sjö Lago Pehoé.
Vi tog en huvudpaus.
För något år sedan utlöstes en skogsbrand orsakad av några personer, så den skog som fanns är nu bara spöklika grenar.
Där nere i dalen skulle vi övernatta i en stuga.
Vi skålar för vår lilla stuga. Eskaal!
Blondinerna, syskonen från den nordliga hemisfären.
Utanför gick det en flock hästar helt som de ville. Resten av kvällen åt vi middag, skrattade och hade det supermysigt.
Hahaha förlåt men gud vilken underbar bild. Vi väcktes motvilligt klockan 1 och ute spöregnade det. Så vi åt och läste och städade.
Just det! Tamara utförde sitt loserstraff för klistermärket, att springa utan tröja. I regnet, fast hon va sjuk.
Sedan sade vi hejdå till stugan och åkte med bilmusik hela vägen hem.
Jag hoppas att jag kommer få möjligheten att vandra vid bergens fot också, för jag vill tillbaka!
Los glaciares de la Patagonia 4
Okej sista inlägget om denna resa jag lovar.
Här sitter jag och äter frukost ensam medans de andra drar sig. ***Kulturskillnad***
Stämningen var inte den bästa när vi återigen satte oss i den mindre båten i iskallt spöregn för att se en till glaciär. Men Tamy och jag sjöng lite för att lätta upp stämningen och när vi väl kom fram var det magiskt.
Här förtöjde de skeppet för att hämta vatten från ett vattenfall.
Dags för den sista utflykten. Juanita som egentligen är rädd för att åka båt (som mormor!) gjorde alldeles utomordentligt ifrån sig.
Vi gick iland och vandrade genom en miniskog för att komma fram till isen.
De hade byggt en snirklig gångväg genom den turkosblå lagunen. Guu så vackört.
Kläderna slängdes av igen och här står vi med en colombian som sedan drog av sin tröja.
Happy chey på utbyte, fri as a bird, hippie exploring the world, mina rubia osv osv osv...
Vi vandrade över moränhögarna, på stenvägen över vattnet, genom skogen och åkte den lilla båten till den stora båten. (Låter som en barnsaga)
Vackert på väg hem till hamnen.
Pappa, jag tänkte på dig när jag låg där i vinden och njöt.
På kvällen var det finmiddag med buffé och vita dukar.
Vid tolvslaget skulle det bli Tamaras 19 årsdag så hon och två gifta par som också fyllde år fast i sina äktenskap blev firade.
Jag var glad. Bakom mig sitter en fransos och ett mycket trevligt par från Australien. Totalt var vi 8 länder på båten: Chile, Sverige, Colombia, Tyskland, Frankrike, USA, Mexico och ett till, heh.
Sedan sköts borden undan och det bjöds upp till dans! Intressant när hela dansgolvet gungade...
Gänget med colombianer hade dansen i blodet, såklart. Jag måste säga att mina dansskills har förbättras anmärkningsvärt! Efter detta år kommer jag kunna dansa reggaeton, salsa, bachata, cueca, bugg och säkert massa mer!
Tamy med sin papi.
Nästa morgon åt vi den sista frukosten, sa adjö till diverse nyfunna vänner världen över ifrån, steg i land och kom hem till Punta Arenas lagom till lunchen.
Vilken fantastisk resa, gracias.
Los glaciares de la Patagonia 3
Jag har ingen aning om varifrån denna båt kom ifrån, plötsligt var den där och vi skulle på utflykt.
Det bjöds på kakor och varm choklad. Vädret var ruggigt och kallt men alltså vilken natur.
Turisterna med kameran i högsta hugg.
Det hackades is till whiskydrinkar. Glasen fick vi som present!
ESKAAL!
Nu kommer en av de vackraste stunderna jag har varit med om.
Patagoniska delfiner följde båten in i dimmar i Fjordo Calvo.
På kvällen lyssnade vi gammal raeggeton och myste.
Fotos de la gala
Nu har jag köpt mina foton från galan! Här är 3 av dem:
Los glaciares de la Patagonia 2
Vi vaknade av irriterande glad musik och en hurtig röst som sa åt oss att stiga upp, först på spanska, sedan på engelska. Första morgonen var det ganska kul, den sista not so much any more.
Damer och herrar, amigas y amigos. Vi närmar oss resans första glaciär.
Ganska så jävla mäktigt. Och vädret skiftade mellan allt möjligt under denna halvtimme som ni ser.
Gruppbilder och piscosourdrickande i llamamössa.
Tamy är Tamy och klädde av sig. Alltså jag avgudar hennes spontanitet.
När hon tagit sina foton och ville ha sina kläder tillbaka fick hon lida ett tag till. Mehehehehe
Dominospel i bar Zeus och pinsam översättning.
På eftermiddagen blev vi nedstoppade i mindre båtar för att få nudda vår första glaciär!
Och så vidare. God. Jag tror man inte riktigt vet hur man ska bete sig i närheten av så stor och kraftig natur. Så vi alla sänkte vårt IQ och fotade varandra i neonorangea flytvästar som lyste som små prickar mot den oändliga isen.
Sedan hände det bästa någonsin. Från andra sidan viken hördes ett dundrande brak från glaciären och ett stort isblock bröt sig loss i slow motion och störtade ner i vattnet, som på naturtvprogram om klimatkrisen på Sydpolen, och världens svallvåg byggdes långsamt upp och kom emot oss. Efter några sekunders oooohh och desperata kameraklick från den IQ-befriade människan började vi springa och halka upp till högre klippor bort från vattnet. Efter ett tag började det slurpa vid vattenbrynet och så var vågorna framme. Fett. Och detta hände två gånger.
När the fun var over återvände vi tillbaka till båten. Bildernas upplösning här på bloggen suger, annars kunde ni ha sett människorna på klippan där borta och förstå hur stor glaciären var.
Resten av dagen tror jag... äh jag har glömt bort ordningen på dagarna. Men nu stoppar vi här så kommer fortsättningen senare.
Los glaciares de la Patagonia 1
Den 1a november packade vi väskorna och reste 3 timmar bort till grannstaden Puerto Natales där kryssningsfärjan låg vid hamnen och väntade.
Vi stannade till vid ett hostel/fik för att dricka kaffe. In kom en busslast av engelsmän/australienare så vi flydde ut i solen och sedan vidare.
Här bodde Juanita under sin barndom. Då fanns hus och köksträdgård här men nu fanns det bara gräs. Puerto Natales är mycket mindre men jättefint ändå med gulliga hus och parker. Turister finns det också gott om eftersom detta är närmaste stoppet innan nationalparken Torre del Paine.
Vi åt jättegoda pizzor på en mysig restaurang.
Något annat det finns gott om här är utbytesstudenter! Jag messade min danske kompis Jonatan att jag befinner mig i din stad! så han kom förbi en stund. Såklart snackade vi spanska hela tiden, det känns liksom mest naturligt, så knäppt egentligen.
Blåsig gruppbild innan ombordstigning på vårt framtida hus för 4 dagar.
Så var vi iväg! Tänk att invånarna i Puerto Natales har detta som utsikt varje dag.
Mingel i fören på skeppet. Jag har aldrig känt så stark vind, någonsin. Nu åker vi igenom den smalaste passagen och naturen var ganska så fantastisk.
Photoshoot med Tamara, to be continued.
En snutt karta visande vår rutt.
Våra bordsvänner var 3 tjejer från Punta Arenas. Maten var helt fantastisk, jag kan inte föreställa mig hur de kunde trolla fram allt från det lilla köket och hur fullproppat matförrådet måste ha varit vid avfärd.
Nästa dag kommer nästa dag, helt enkelt.
El viaje a Argentina DOS
Den sista dagen åkte vi i en lång busskaravan ut i vildmarken och GLACIÄREN. Jag satt och tittade ut absolut hela resan dit för naturen var så fantastisk och att fota den skulle bara ha förstört upplevelsen. Vidsträck stäpp, snötäckta berg, betande kusiner till lamor och plötsligt syntes flytande isblock på den blå vattenytan. Efter ett stycke serpentinvägar var vi framme.
Asså fyfan va coolt. Fatta vad med respekt.
Okej, dags för gruppfoton.
En del av hela kören.
Sedan plockades det fram instrument och så sjöng vi Heal The World i lite olika takter och tonarter men det var fint iallafall att få sjunga vid en glaciär.
Hehehehehe okej. Tillslut åkte vi därifrån.
Vi besökte en jättemysig Librobar, bar med böcker.
På kvällen var det dags för galakväll nummer två. De här ungarna tog hem skiten med sina trumskills.
Eftersom jag nu befinner mig på continenten av spontanitet började vi dansa till all tangomusik vilket var skitkonstigt och skitkul.
Nästa dag bestod av bussresa hem med hamburgekäk i en annan Argentinsk stad. På kvällen då jag kommit hem trotsade jag tröttheten och gick ut och dansade med mina kompisar!
Och det var denna resa. Nu har nationalfirandet börjat med buller och bong, nästa vecka är jag ledig!
El viaje a Argentina UNO
Vi tar det i två delar. Här kommer första.
Det Patagoniska låglandet. Kullarna ni ser varade ett litet tag i närheten av Punta Arena men sedan blev det helt platt. Totalt av ingenting. Bara livlös stäpp så långt ögat kunde nå. Sedan immade bussrutorna igen.
Vid gränsen där det fanns grå rävar. Fyra timmar var det alltså.
Väl över på den argentinska sidan smekte solen dessa kullar. (Få inga andra bilder i era huvuden nu.)
Utsikten från hostellfönstret.
Vi var på lite olika skolor och sjöng. Detta är skolan som anordnade allt, Upsala College. Upsala??!?!?
Ett dagis. Notera att flickorna bär rosa, pojkarna bar blått.
Vi turistade lite i byn.
De chilenska flickorna sprang överlyckliga till bokaffären och plockade på sig tjocka buntar med böcker. I Argentina är allt nämligen mycket billigare. Vissa hade önskemål från deras föräldrar att köpa med saker.
Stolta svensken torkar en liten tår. Annars ser jag Scanialastbilar, dansar till svensk house, pratar om Zlatan och diskuterar smaken på Absolut Vodka (om jag bara visste hur den smakar dock).
Här, i detta spejsade casino, hölls galan.
Jag köpte mig The perks of being a wallflower på spanska men jag nog vänta lite med att läsa den. Vill ju kunna njuta lite också.
(Chilenare älskar gruppfoton.)
Sedan samlades alla körer/orkestrar för att leka lekar. Argentinarna har en annan stil än chilenare märkte jag, typ coola hipsters som gärna ser sura ut. Men killarna var snygga.
Rep och väntan.
Äntligen dags! Lärarna sa att de skulle lägga upp framfrädandet på youtube så ni kanske får se det.
Nu ska jag i panik förbereda en presentation om genus tills imorgon. Chao!
Caminando
I söndags tog jag en promenad runt i stan med min klasskompis Pedro. Kameran fick följa med och här kommer bilder på min hemstad som jag börjar gilla mer och mer.
Min skola med det blå taket.
Dagen då jag byter hjärta
Idag är en mörk dag. Idag sviker jag min älskade knapptelefon som har varit min trogna följeslagare i nästan 4 år. Medans alla ha uppgraderat sig om och om igen har min kärlek till denna internetlösa mobil bara växt. Brutalt går jag nu till affären med pappa och ska införskaffa en Samsung Galaxy S3 (nej inte den nyaste jag vet, jag vill ha samma som Astrid har (när ska jag sluta härma henne)). Jag har exakt 5 dagar på mig att vänja mig vid touch, wifi, denfårinteplatsibyxfickan och vara som alla andra coola kids. Hur ska detta gå??? Men ska man till Chile och måste vara en del av detta moderna samhälle (=göra facebookupdates och när jag badar i Magellans Sund) så ska/måste man.
Jag tänker inte visa en bild på min snart nya telefon, för den vet ni hur den ser ut. Istället visar jag mina senaste captures. Och ja, kameran är nog inte som den var för 4 år sedan.
Det bästa med att åka bort för ett år är att det är som att dö. Alla vill vara med en hela tiden. Här tog jag med mig Bridgeblandning till Astrid för att spela kort med Ellen och gud så den blev trackaserad! Men det var inte mycket kvar när kvällen var slut.
En dag träffade jag Kris och vi åt quesadillas på färgglada plasttallrikar. Till kocken sa jag gracias och han blev förvånad och jag förklarade på mycket bristande spanska att jag skulle till Chile. Kris hade fått ett stort ärr vid örat och jag sa att om det är något ett ärr skulle passa på var det hans ansikte.
Så kom kom mammas amerikanska värdsyster med man och son och vi turistade i Stockholm. Stadion här ovan.
Kanotpaddlande, Vasamuseet, drinkar, middag i Gamla Stan.
Morgonen därpå träffade jag Helga för sista gången. Nu är hon på internatskola i Tanzania!
Samma dag for vi opp till Falun - älskade plats - för att bada, segla, ro under ljus midnattshimmel, grilla, gå i gruvan och fiska.
Vi åkte hem och dagen efter var jag i Frankrike.
Ser ni vildsvinen måntro? Några sekunder efter började den stora springa emot mig och grymta så då sprang jag också.
Ååh mamma hade köpt en grön ullkappa och med luva, halsduk och handledsvärmare såg hon ut som en bortirrad alv.
Twister!
Astrid blev Siris nya favorit under hela dagen. Hon ville sitta i hennes knä istället för mitt! :'( Astrid, komer du ihåg när du hatade barn? Haha. Kul att de där fram också håller hand.
I måndags var vi på konsulatet och fick mitt visum!!! Efter mycket oro, om och mens, (haha), fick jag papper med fingeravtryck, certifikat och ett kort, stämplar och frimärken i mitt pass. LYCKAN. Har också kopierat alla viktiga papper tre gånger om. Mitt miljöhjärta värker.
Sista med Sofia. Vi tittade på Life of Brian, sov i samma säng och hängde tvätt.
En otroligt vacker bild i svenskan. Denna översättare intervjuades och både hans yrke och allt i bilden tilltalade mig.
Smycken och kläder som planeras tas med. En hell of a rensning är dock nödvändig.
En fantastiskt bra bok! Är skriven av en chilenska och handlar om Chiles kvinnor. Man får följa en familj genom generationer och personbeskrivningarna är så målande och handlingen helt underbar.
Den ägodel jag kommer sakna mest, mitt piano med kandelabrar och oordnade noter.
Som en grand finale på detta massiva inlägg:
Tack min vita pärla.
Vattungarna
Att bo ute i naturen på en, av människan, obebodd ö långt bort från civilasionen och nära vattnet och vinden gör mig lugn. Jag tackar mina föräldrar för att jag som liten fick tillbringa mina somrar ute i kustbandet för när jag återvänder dit känner jag mig hemma.
Familjen knyts ihop
Blodapelsiner
Min fotoinspiration har varit noll. Senast jag fotade var vid nyår. Men imorse när mamma och jag gick upp tidigt tidigt pressade jag luice av blodapelsiner och ballade ur över hur vackra dom är. Fram med kameran, gröten får vänta! Klickade på mitt svåra objektiv också, därav den fantastiska bokehn.
Mitt i mitt passionerade fotande ropade mamma. En grupp rådjur trippade upp för vår uppfart i ett led efter varandra.
