Hej svenskar.
För stunden är jag mycket glad. Märker att jag påverkas väldigt mycket av mina känslor och lever för det mesta i stunden vilket gör att jag dramatiserar situationer, deppar ner mig, och har svårt att se dem utifrån och förstå att de bara är en liten del av mitt utbytesår och att jag måste ha tålamod. Jag tror också att jag ofrivilligt har en egen prestationspress. Måste prata!, måste vara social!, spanska!, gör saker!, träffa personer!, var glad för fan! Haha, överdrivet såklart och som tur är en del av mig fortfarande smart och förstående. Tror också mitt maniska läsande av utbytesbloggar bidrar. Mitt medvetande tar in all info från många personers erfarenheter som de upplevt under ett helt år och försöker applicera det på mitt utbytesår som jag hittills bara hunnit leva en månad.
När jag blickar tillbaka (och när jag är pigg, har ätit och umgåts med trevliga människor) har jag det jättebra. Står och småsnackar med La Nana Rosita vid strykjärnet, vet var chokladen och tepåsarna finns, whatsappar med mina klasskompisar, kindpussar diverse personer jag möter i korridoren, skriver ner slang och uttryck i min mobil, går hem ensam från skolan i regnet och sjunger tyst för mig själv, viker upp skjortärmarna och släpper lite på slipsen, skrattar och frustar åt Tamara vid köksbordet, värmer mig vid ugnen som alltid står på, tittar på amerikanska filmer dubbade till skanska, vet knappt hur fredagskvällen med carrete och dans blir men det är okej, frågar que pasa och donde vamos och missförstår, får komplimanger för mina örhängen och stoppar ner mina fötter vid en värmekudde i sängen varje kväll.
Jamen ni ser ju. När man buntar ihop allt bra och undviker allt dåligt är det klart andra som läser tror att jag am living the exchange dream. Källkritik gott folk!
Nu ska jag lämna datorn och gå ner till köket. Ta hand om dig.
