... sist.

Hahaha vilken loser!, tänker ni förstås då. Det tyckte jag också när jag åkte där efter alla andra med två kontrollanter i gula västar efter mig. Herrejävlar var jobbigt det var. Men jag har faktiskt en ursäkt. Alla som åkte i min grupp (och vi var inte många, bara 43st i Damer 15-16år) var tjejer från olika skidklubbar som säkert har tävlat sen de var pyttesmå. Jag tror de åker skidor varje dag, det är liksom deras liv. Och där kommer jag, utan sponsrad, slimmad dräkt och åker skidor bara för att det är kul.

Jag tänkte flera gånger "vad gör jag här?" när jag pustade upp för uppförsbackarna. Och när jag kom in på det berömda upploppet i Mora med folk hejande på mig ville jag bara komma fram till målet så fort som möjligt. Och hörni, tro det eller ej, det var ingen varm härlig blåbärssoppa. Bara nån himla energidryck som jag fick en trevlig kallsup av vid andra vätskestoppet.

Men när jag hade kommit fram kom mamma, Kali och Kris och grattade mig. Jag hade satt upp ett mål: Att åka de 9 kilometerna på typ 1'30 h men jag hade åkt på 55 minuter! Skit, så snabbt hade jag aldrig åkt. Mamma tyckte det var helt fantastiskt, det var snabbare än vad min moster hade åkt på Tjejvasan. Det gjorde mig lite gladare. Sen var jag så trött och allt var så stort så då började jag gråta. Det var himla skönt faktiskt. Sen efter prisutdelningen lottade de ut 100 priser och jag vann! En lagom nördig magväska med vattenflaska, perfekt. =)

Men att jag var sist av alla kommer inte att stoppa mig.

Ella, nästa år Tjejvasan. Då jävlar.