En dag då vi bode i Lucca åkte vi med alla amerikanare till Cinque Terre, fem små byar som ligger vid kusten. Ungefär såhär fint var det.


Vi tog bilen till Riomaggiore och därifrån gick vi längst klippkanten till nästa by Manarola.




Leden kallades kärleksstigen eller nåt sånt och det hängde lås överallt. Den här vägen tog bara 20 min att gå och var väldigt enkel. Vänta bara hörrni till nästa vandring.


Framme i Manarola. Det var så fina färgglada hus i byarna som klättrade upp längst den branta kusten.


Dagens första glass. Melone e stratiatella, per favore.


Någon odlade grönsaker mitt bland alla hus.


Annars odlades det i terrasser uppe på kullarna.


Eller hängande tvätt.




En del av svenne-amerikanaregänget.


Agata hittade äntligen en postlåda och skickade sitt vykort till sin syster.




Sen tog vi tåget till Corneglia.


Lite oförberedd, men hej.


Vi gick upp hundratals djävulska trappor för att komma till staden.


Fast man får tacka för utsikten.


Vatten, heliga vatten!!!!!


Hej mamma!


En fin balkong.


Sen började vi den ofantliga vandringen till Vernazza. 1 och en halv timme i stekande sol nedför, uppför, över stora stenbummlingar och rötter. Med fantastisk utsikt.


Som en djungel.


Efter vad som kändes som flera ljusår kunde man skymta byn långt där nere. Hallelujah! Det är här som den dramatiska filmmusiken kommer in!


Mamma berättade att när jag bara var några månader gammal var jag, mamma och pappa här på semester. Vi bodde i ett hotell ute på klippudden och hade havsutsikt.


Trötta med drickor i handen.


Nere vid hamnen kunde man bada. Men vi hade ingen lust att trängas med massa turister.




Gnocci, oh herre.


Mamma fotade mig.




Just det. Den söta toppen köpte jag i Pimkie i Verona!


Och så skulle jag stå framför torget. "För att visa pappa att du har varit här" sa mamma.

Till slut tog vi tåget tillbaka till bilen i Riomaggiore och rullade hem till Lucca.