Hejsan. Små-fötter-astrid: Svar på dina kommentarer: 1. Du är en sån jepardynörd! (14 gr pruttar man) och 2. Vad bra, du var alltså väldigt trött! Haha....

Jag har precis börjar läsa en bok som jag fick låna av Astrid. Den är som en ordbok om hur det funkar i en klass mellan killar och tjejer. En riktigt smart bok verkar det vara.
Här är ett stycke ur boken. Det är väldigt långt, men är mycket värt att läsa! För det som händer är så j*vla sant!:

"Där var småbarnen, de som just börjat skolan och deras lärare och föräldrar. De spelade brännboll. Tjejerna var lika ivriga som killarna och såg så glada ut i ansiktet. En tjej skulle slå och då ropade en pappa på utelaget: "Flytta närmare allihop! Hon kan inte slå så långt!" Hela utelaget flyttade nära ehnne, så nära att de stod mitt uppe i ansiktet på henne. Flickan som hade greppat slagträet med iver och glädje, såg förvåad ut då hon hörde den där pappans ord. Hon såg besviken och skärrad ut fast hon ögonblicket dessförinnan hade haft seger i blicken. Nu blev hon osäker. Hon missade bollen två gånger. Hennes lag blev otåligt och stönade medan de där ute skrattade menande. Pappan flinade nickande, som "jag sa ju det". En vuxen jävla man! Blickar utväxlades - vilken sopa hon är! "Men slå nu då!" gnällde killarna i hennes lag otåligt. Hon slog iväg den sista bollen rakt i händerna på den där belåtne pappan. Hon lunkade ledsen till den första pinnen - hon hade just gett bort fyra poäng till det andar laget, istället för att springa frivarv som hon föreställt sig. Jag bestämde mig för att stanna kvar och titta. Jag var arg. Nästa som skulle slå var en kille. Han hade iver och seger i ögonen när ahn adnsade ut för att slå iväg bollen, precis som flickan före. "Backa nu allihop! Det här kan bli farligt!" ropade samme pappa på utelaget och blickade menande åt killen som genast morskaed upp sig lite extra. Utelaget backe och spred sig, beredda på att han skulle klämma iväg bollen långt. Han missade alla tre gångerna. Men ingen stönade. Ingen skrattade. Ingen hummade menande. Alla översåg det. Som om det var en högst formsvacka, otur, kanske ojämt underlag eller något. Killen var kanske lite sur på  sig själv, men han såg inte det minsta ledsen ut då han traskade iväg till den första pinnen och puttade undan tjejen som stod där och väntade. Så kom en flicka i gul klänning, flätor och söta skor. Hon hade seger och iver i ögonen, precis som de andra, till och med mera för efter så många missar viste hon att nu måste hon se till att sätta fart på sitt lag. De andra ropade uppmuntrande till henne, men så talade en farsa i hennes eget lag. Han hade ett råd att ge i denna spännande stund. Han sa: "Hörru, hoppa över det om du vill. Du behöver inte, gumman. När jag kommer slår jag iväg oss allihop på frivarv!" Jag tror faktisgt att det var hennes egen pappa som rådde henne att ge upp direkt. Hennes sträckta hållning sjönk ihop en aning, hon såg förlägen ut och som om hon ett ögonblick övervägde det han sa och kom fram till att han säkert hade rätt, så istället för att skjuta iväg bollen som hon hade sett för sin inre syn, hafsslog hon efter bollen utan att ens försöka träffa den och så lommade hon iväg med böjd nacke. Men när det strax därpå var pappans tur blev alla som väntade vid pinnen ivriga och glada ich hela utelaget spred sig och backade och såg nervösa ut."

Förstår ni? Här fanns ingen jämnställdhet mellan killar och tjejer alls! Och alla idiotiska pappor som säkert drömmer att få en son som han kan träna upp till en himla sportkille och cotchar honom fullt upp. De förväntar sig inte att tjejer kan vara (är!) minst lika bra som killar! Och de vuxna visar ju vart man står, vad som är rätt och fel. De här tjejerna trodde verkligen på sig själva och tyckte det var kul, ville verkligen visa vad dom går för, men då kommer glädjedödarna och sätter sina låga och dåliga förväntningar på dom. Det är ju då dom ska visa de andra att man faktisgt kan göra ett frivarv, men då har man ju ingen energi på att göra det!

Boken heter "Tusen gånger starkare" och är skriven av Christina Herrström.